Hakuna Matata

Snart är året över. I början var jag gravid. I slutet är jag numera förälder. Så är mitt 2011 år.

Jag har nu varit hemma sedan april. Alltstå större delen av 2011 latade jag mig hemma tillsammans med lilleman.

2012 kan därmed bara bli slitsamt med jobb och att försöka få ordning på rutiner med en till här i familjen.

Det är lättare att bara ha sig själv att sköta. Men vad roligt det ska bli. 2012 kommer bli året lilleman förhoppningsvis lär sig gå och säga sitt första ord. Jag har mycket att se fram emot. Så kom 2012. Kom.

 

Ha en trevlig kväll vidare!

 

Årets sista dag är här och det har varit en kall dag med strålande sol! Jag har längtat ut men när man inte kan promenera och det är jobbigt att stå längre stunder så lockade inte utevistelsen så mycket. Mina snälla svärföräldrar kom förbi och tog med sig Pepsi på en promenad i solen då T varit på skridskoutflykt hela dagen uppåt i Värmland.

Medan de promenerade började jag organisera lite i det totala kaoset som rådde här hemma med en gran som hade lika mycket barr på golvet som på grenarna, ren tvätt som hängde lite här och var, använda kläder som låg slängda här och var, uppackade julklappar som ännu inte hittat en plats här hemma, disk, papper and so on! Det såg helt enkelt för jävligt ut!

Jag hann ta hand om tvätten och byta lakan i sängen innan jag hämtade upp syster för att åka och hälsa på min farmor och farfar för att överlämna julklapp och se hur det var med dem då farmor legat på sjukhus under några dagar. När jag kom hem igen hade sambon även kommit hem så vi tog tag i projektet att slänga ut granen - och det är så skönt nu när den är borta! De sista dagarna har den barrat otroligt mycket. Så nu har istället träningscykeln fått ta dess plats - känns som ett bra tecken för det nya året och nyårsmålet!

Nu ska jag snart hoppa in i duschen och göra mig redo för kvällens nyårsfirande som blir ett lugnt sådant då vi firar med mina systrar och deras familjer. Men det var det jag orkade med i år då mitt knä inte orkar så myket men kanske framför allt då mitt humör har sjunkit en hel del de senaste veckorna pga att jag känner att det inte blir något bättre med knät. Förr när det huggit till i knät så hade det ändå blivit bra efter någon dag men den här gången så hinner jag bara tänka tanken att "nu känns det ju faktiskt bra", så hoppar det till i knät igen och det känns som att jag är tillbaka på ruta 1.

I år är första året på många år som jag och L inte firar tillsammans - känns väldigt konstigt och trist. Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det.

Hur som helst.... Gott nytt år på er allihop!!!

För alla förskollärare och lärare i de tidigare åren har jag ett länktips som jag fick av min moster. Länken leder till en uppsats skriven av en förskollärarsudent. I slutet av uppsatsen har hon bifogat ett arbetsmaterial i naturvetenskap och teknik riktat mot främst förskolan.
Det är mängder av experiment som inte alls är särskilt svåra att genomföra. Materialet är uppdelat i fyra delar, med experiment för de fyra årstiderna.

Naturvetenskap och teknik är ju högaktuellt nu i och med den reviderade läroplanen för förskolan! Ta en titt - hoppas ni känner er lika inspirerade och taggade som mig på att få föra in lite experiment i er verksamhet!

För att komma till uppsatsen, klistra in följande adress i adressfältet; hig.diva-portal.org/smash/get/diva2:327647/FULLTEXT01

Tänk så långsamt tiden går ibland...
Den här veckan har jag jobbat och det har varit långt ifrån stressigt! Idag hade vi totalt 6 barn på lika många personal och barnen lekte jättebra helt på egen hand. Jag gjorde något halvtappert försök till att planera lite men då datorn på jobbet kraschat så blev det inte så mycket gjort. Plockade bort julen och försökte göra en grovplanering för våren och vad jag känner är viktigt för mina blivande skolbarn att ha med sig men så mycket mer än det hade jag inte motivation till att ta tag i. När det är så himla lugnt så går ju tyvärr tiden så fruktansvärt långsamt också...! Men nu är det bara en enda dag kvar av den här arbetsveckan och det är härligt nog en kort sådan.

Idag hoppade jag upp på träningscykeln här hemma för andra gången. Det tar emot att ta tag i det men när jag väl är igång så är det faktiskt riktigt skönt och när jag kliver av cykeln så har jag lite lättare för att gå - antar att det är för att knät är ordentligt uppvärmt, något det inte blir när jag går då jag fortfarande har en haltande, långsam gång.  Hittills håller jag stenhårt på de där 10 minutrarna som sjukgymnasten rekommenderade men däremot har det bara blivit en sådan omgång istället för två om dagen som hon sa. Pinsamt nog så är jag varm efter de två minutrarna med långsamt cyklande vilket gör mig taggad på att cykla ännu mer, men det får vänta tills jag vet vad sjukgymnasten anser om det. Det är i alla fall skönt att känna att träningsmotivationen börjar komma krypande... Fast lite depp blir man ju när man ser att man på de där 10 minutrarna lyckats med att förbränna ungefär en halv ruta på en 200g chokladkaka, och choklad har det ätits i mängder under julen!

I övrigt händer det otroligt lite i mitt liv - jag jobbar, kommer hem, och landar i soffan där jag sitter tills det är dags att gå och lägga sig i stort sett. Jag gjorde ett försök att gå ett varv på mellandagsrean här om dagen men det visade sig vara för jobbigt för efter 1,5h var jag helt slut i mina knän efter att ha stapplat runt, kändes inte som att jag skulle orka gå en enda meter till och jag blev riktigt stel resten av kvällen och dagen efter. Så nu undviker jag promenader i längre sträckor åter igen. Sjukgymnasten och läkare får säga vad de vill, men inte förrän jag lyckas gå någorlunda normalt kommer jag promenera för jag känner ju hur mycket jag sliter på kroppen så länge jag stapplar, spänner i stort sett hela kroppen... Egentligen kanske jag borde cykla och sen promenera?

Nu ska jag ägna några minuter till åt att surfa runt på nätet innan jag kryper ner i sängen med en bok...

Ha en skön helg allihop!!

Nu tänkte jag lämna tristessen en stund och ranka min favoritfilmer utan inbördes ordning. Jag vill gärna höra era.

• Transformers - Kanske oväntat? Men jag älskar action och Transformers innehåller allt. Jag förstår inte vad de klagar på, jag älskar alla filmer. Ps. Jag vill också ha en Bumblebee.

 

• Världarnas krig - Jag vet inte hur många gånger jag sett den, lika bra varje gång.

 

• Dirty Dancing - Aaa men den är ju så bra! Dansen, musiken, kemin. Vilken flicka vill inte uppleva sådan kärlek?

 

• Ice Age - (på svenska, Robert Gustavsson är oslagbar som Sid). Jag älskar den. Den ligger varmt om hjärtat.

 

• Lejonkungen - Pumba. Mitt alter ego.

 

• Nyckeln till frihet - Smart, hemsk, fanastisk.

 

• Oceans 11, 12 och 13. - Underhållning men twist. Vad kan bli fel?

 

• Forrest Gump - En klass för sig.

 

• Vi hade i alla fall tur med vädret - Älskar´t.

 

• Jurassic Park - Jag minns när jag såg första filmen. Den är ju otrolig än idag.

 

• Shrek - På orginalspråket. Det är humor det.

 

• Trolljägaren - Till och med lilla Norge kan göra bra film. Trolljägaren är smart och snyggt gjord. De leker med gamla myter och sagor.

 

• Storfilmerna - Alla har alltid en utav dem på sin lista. Välj själv: Gudfadern, Avatar, Titanic, Sagan om ringen triologin mfl.

• Disneyklassikerna - Askungen, Skönheten och Odjuret, Bambi, Dumbo, Snövit... hela gänget. Nostalgi och barndomsminnen.

... för ett negativt inlägg.

Det vilar en förbannelse över mig, rent ekonomiskt. Varje vinter händer det alltid något som gör att min ekonomi raserar.

Varje år.

Självklart även i år!

Därav min nedstämdhet.

Förra vinter var extrem med bilkrock, rån, jätteskuld etc. Vi kom ikapp och när hösten kom hade vi ett bra sparkapital.
Vi planerade en utlandssemester för oss tre. Jag var ju ändå ledig och det är ju lättare för en att ta ledigt. Jag vet att min kära sambo planerade att köpa förlovningsring. Vi planerade att han också äntligen skulle ta körkort när han var pappaledig (då kan han köra när jag kommer hem från jobbet eftersom jag vissa dagar slutar vid 14).

Och självklart... ett startkapital till hus.

Vi hade planer för vårt äntligen sparade kapital.

Så händer det som inte får hända. Det ena efter det andra och sparkontot minskar.

Så återigen inleds nya året med sorg och bitterhet över vad jag återigen inte haft råd att göra.

Det är en sak om man får ta av pengarna på grund av vad man själv gjort men i år så är det faktiskt inte vårt fel utan norska myndigheter. Senast idag fick vi reda på att vi hade rätten på vår sida meeeen inget svar eller hjälp än.
Min sambo skulle börja på pappaledighet på måndag. Inte ens det har vi klart. Jag vet inte när sonen ska börja barnehage. Jag vet ingenting.
Jag vet att sluträkningen för elen kommer, bilbesiktning, tv-licens. Ni vet alla de där eländiga skiträkningarna. O ja... det är dyrare i Norge.

Så vi får leva på våra sparade pengar.

Det är ett i-landsproblem. Jag har inga skulder och räkningarna bli betalda men man blir otroligt ledsen när saker man drömt om går i kras som ni säkert förstår. Allt känns så meningslöst när det ändå alltid går åt helvete. Varför spara pengar när man ändå inte får njuta av dem?

Jag känner mig som en riktig bitterfitta just nu.

Värst av allt är att jag inte har råd att åka till Sverige. Jag får alltså inte fira någon jul min min familj alls i år.

Nu får det vara nog!

Här är jag just nu. Allt går emot.

Hur konstigt det än kändes med julfirande så har det skett för julen kommer ju oavsett om man är fylld med julkänslor eller ej. Någon vit jul blev det inte i år, istället har temperaturen pendlat mellan någon minusgrad upp till över 10 grader varmt! Julfirandet inleddes redan den 23 december, precis som förra året! Tobias familj kom hem till oss under kvällen och det blev lite julgodistillverkning, kvällsmacka med julskinka och den härliga biten med julklappsutdelning! Jag fick flera fina julklappar men den allra bästa av dem var Ts julklapp. Han lyckades överraska mig totalt med att ge mig två biljetter till Bruce Springsteen i sommar! Jag är inget superfan av honom men jag tycker att han gjort massor av bra låtar och det är en sådan artist som jag gärna vill ha sett live så det ska bli riktigt häftigt att få se honom tillsammans med över 60 000 andra människor - jag har aldrig varit på en så stor konsert tidigare!

På själva julaftonen åkte vi ut till sommarstugan för att äta jullunch tillsammans med Ts släkt - mysigt men lite trångt. När julklappstävlingen var över följde vi vår jultradition och åkte vidare för att fira jul med min släkt hemma hos min mormor. Precis som vanligt var det lite lätt hysteriskt - mycket folk speedade/övertrötta barn, men framför allt mysigt att träffas allihop! Juldagen hade vi tänkt avsluta med utgång men på grund av mitt knä och allmänt ointresse från kompisar så la vi ner den tanken. Istället kom syster L hit med sin sambo då de hade barnfritt hela natten. Det blev TV-spel, brädspel, pizza, prat och vin, en mysig kväll som inte tog slut förrän närmare kl 3. Därför blev det en lång sovmorgon imorse vilket verkligen inte var så smart då jag öppnar på jobbet imorgon och därmed borde gå och lägga mig tidigt, och att lägga sig tidigt när man inte kom ur sängen förrän vid 12 och sedan har parkerat sin rumpa i soffan under hela dagen känns som ett mission impossible!

Nästa firande på tur är nyår. Jag har ingen aning om hur det kommer se ut. Vi har blivit inbjudna till en fest med Ts gamla klasskompis men har inte bestämt hur vi ska göra. Jag är sugen på att gå då det skulle ge oss chansen att lära känna lite nytt folk men jag har fortfarande ont i mitt knä vilket ställer till lite praktiska saker för mig så kanske väljer vi ett lugnt firande tillsammans med mina systrar istället.

I samband med nyår kommer ju tankar om mål/löften inför det nya året. Det roliga med en blogg är ju möjligheten att kunna gå tillbaka och läsa tidigare inlägg. Jag tittade tillbaka till de allra första inlägg som skrevs 2011 och läste där mina förhoppningar/löften för året och de var tre stycken; att flytta till Karlstad, att gå ner i vikt och att bli bättre på att aktivera Pepsi. Nu vid årets slut så kan jag känna att jag nått 1,5 av de målen. Jag sitter ju just nu hemma i vår egen lägenhet i Karlstad så det nålet nådde vi till min stora glädje och det känns underbart nu i efterhand när jag läser om min stora längtan efter en flytt och att jag faktiskt då inte alls var säker på att det faktiskt skulle bli en flytt.
Någon viktnedgång har det verkligen inte blivit - sanningen att säga så är jag nog ännu någr kila tyngre nu än då! Vad gäller Pepsi så tycker jag nog att jag blivit mer engagerad att jag oftare än tidigare försöker att träna något med honom med klicker eller annat men mitt mål att träna 3 ggr/veckan har jag inte uppnått på långa vägar.

Så... vad är mina förhoppningar och mål för det kommande året...?

Återigen har jag ett mål om att gå ner i vikt och det är ett måste!! Nu jäklar får jag göra något åt det här... Jag börjar känna motivationen växa samtidigt som mitt jävla knä sätter tvärstopp för träning just nu så nu har jag börjar längta efter röntgen och träff med sjukgymnast så jag kanske vet lite om när jag kan komma igång med träning. Jag har lånat hem mormors träningscykel så nu kan jag ju i alla fall komma igång och cykla lite (något sjukgymnast rekommenderade för knät).

Sen har jag ju andra drömmar för året så som bröllop (känns kanske inte helt troligt men drömmen finns), en fast anställning på en arbetsplats jag trivs, nya vänner och kanske att man under året kommer börja fundera på tankar om att bilda familj - eller kanske inte? En stor dröm är husköp men det känns fortfarande som att det ligger en bit fram i tiden...

Så mitt enda mål är helt enkelt att ta tag i vikten på ett eller annat vis... förhoppningsvis utan att behöva ta hänsyn till ett skadat knä och rehabiliteringstid, men det återstår att se...!

Med tanke på att T har fått stå för alla Pepsis promenader så har jag plockat fram klickerna här hemma för att kunna roa min hund lite på egen hand. Fantasin börjar tryta på vad jag kan lära honom som är relativt enkelt. Hittills har han lärt sig krypa, Give mer five, snurra, sick-sacka mellan mina ben och nosa på ett visst föremål i utbyte mot godis.
Den här gången tog vi oss an den lilla utmaningen att lära oss rulla. Vi tränade i cirka 5 minuter igår och det gick bra, och till min stora glädje så rullade han på andra försöket när jag plockade fram klickern idag igen!! Det är så häftigt att se hur megataggad han blir när jag tar fram den där lilla klickern och det märks att han tycker att det är superkul och verkligen VILL göra rätt. Det märker jag på hans sätt att vara då min lilla lugna vovve helt plötsligt blir ganska speedad och från att ha varit "normalt" intresserad av frolicgodis så blir han megaintresserad!
Det är också häftigt att se hur han utvecklats. Från att mest ha suttit och stirrat på mig när jag tagit fram klickern (man ska vänta ut hunden och låta hunden själv komma på vad den ska göra) så kör han nu igenom hela registret med trick som vi tränat på - allt för att göra mig till viljes och få en liten godisbit.

Jag har ju också börjat försöka mig på att lära in en sak stegvis och det är apporteringen. På den biten går det dock fortfarande ganska trögt. Men från att inte ha sett några som helst framsteg så kan ju nu i alla fall se ett liiiiitet framsteg men jag har tycker det är otroligt svårt att klicka vid rätt ögonblick och att veta när det är dags för nästa steg i inlärningen. Men vi fortsätter kämpa!

Kul är det i alla fall och jag kan verkligen rekommendera klicker för er som inte har testat det. Om man håller sig till enkla 1-stegs trick och bara läser igenom grunderna i klickerträning så kan man hitta på en hel del även utan att gå kurs!!

Då var det julledigt!
Tyvärr blir det inte mer än fyra dagar men det är ju alltid något!
Skönt nog så slutade jag redan vid halv 2 idag så det blir ju till och med 4,5 dag. Jag inledde min ledighet med ett frisörbesök. Det känns inte som att det var så längesen men då jag är "allergisk" mot kluvna hårtoppar som jag sett ganska mycket av den senaste tiden så fick det bli ett besök och håret känns mycket fräschare.

När jag kom hem låg det ett läskigt väntat/oväntat kuvert på dörrmattan och väntade - det var min remiss till röntgen med en tid för röntgen i Kristinehamn den 4 januari. Eftersom man alltid får höra vad lång tid det tar med remisser så hade jag nog inte väntat mig att jag skulle få någon tid på 2-3 månader. Det känns både skönt och jobbigt att ha fått en tid. På ett vis är det ju skönt för efter röntgen kanske man kan få lite svar på vad det är som gör att mitt knä hoppar till så där och vad som måste göras för det ska bli bra i fortsättningen, men samtidigt så oroar jag mig nog lite för vad röntgenplåtarna kommer visa. Kanske är det något som inte går att åtgärda med träning, utan måste opereras...? Önskar att kuvertet hade väntat med att ramla ner på min matta tills efter julen för nu ligger tankarna och gnager i bakhuvudet hela tiden.

Inte varje dag våra fyrbenta vänner får upprättelse för vad människan gör. Nu får vi bara hoppas att straffet genomförs. Idiot.

Idag var det dags för läkarbesök. Det är ingen hemlighet att jag tycker att det är jobbigt att gå till läkaren och ett läkarbesök är alltid en sista väg ut för mig. Jag vet egentligen inte varför jag tycker det är jobbigt men så är det.

Så idag när jag satt i väntrummet var det men en mage som var full av nervositetsfjärilar och inte blev det bättre av att läkaren var en halvtimme sen så jag hade massor av tid att hinna måla upp skräckbilder för hur de skulle gå till väga för att undersöka mitt knä.

Tyvärr så visade det sig att de där skräckbilderna stämde ganska bra. Jag som varit supermesig här hemma med mitt knä och mer hasat än gått, och varje böjning av knä har skett i slow motion. Läkaren böjde på knät åt alla tänkbara håll, bad mig gå fram och tillbaka som om det vore det mest självklara i världen och avslutade sedan med att vicka på mina knäskålar vilket nog var det jobbigaste av allt. Hur som helst så kunde hon inte komma fram till någon självklart orsak även om hon kunde se att mitt ena knä är lite "snett" - så istället blev det en remiss till röntgen och rekommendation om att kontakta en sjukgymnast. När jag väl hasade ut därifrån kände jag återigen hur något hoppade till i knät, något jag inte känt sedan i söndags. Så allt mitt lilla mod jag hunnit bygga upp rasade helt och jag hasade återigen fram som om jag vore en 90 årig kärring.
Trots det så ska jag jobba imorgon då sjukgymnasten sa att jag ska röra mig som normalt, bara undvika lyft med böjda knän vilket helt enkelt betyder inga lyft alls om jag inte vill paja min rygg.

Jag är ärligt talat supernervös inför tanken på att jobba men samtidigt måste jag ju komma igång och våga röra på mig igen. Nu är det bara att invänta kallelse till röntgen så får vi väl se vad som händer därefter - om det räcker med träning eller om det är något som måste åtgärdas med större insatser.

Hoppas ni andra har lite positivare julväntans dagar än mig!

Så här kände jag mig inför läkarbesöket!

Jag minns en tid då vi fick pengar av socialen. Jag var 18 år och hade precis flyttat hemifrån pga att jag helt enkelt inte kunde bo hemma längre. Som tur var fick J en lägenhet i samma veva och öppnade sitt hem för mig. ♥

Jag gick på gymnasiet och han var arbetslös. Jag får ont i magen av att tänka tillbaka på den ekonomiska stressen som var. Det finns få undantag, som väljer att leva på socialen. Jag förstår inte hur man orkar. Jag hatar allt som har med bidrag att göra, det finns inget värre än att vara inne i det systemet.

Jag minns hur J bakade och gjorde allt för att vi skulle ha pengar till mat hela månaden. Idag har jag väldigt svårt för "fattigmansmat". Makaroner och korv serveras mycket sällan. Det är bara för att en gång i tiden hade jag inget val.

När jag läser artikeln ovanför kommer den där känslan tillbaka. Jag vet vad jobbigt det är att inte veta hur man ska klara sig. Vi hade tur som hade föräldrar som gjorde så gott de kunde med det lilla de hade. Min största skräck är att hamna i  samma situation igen men denna gång se på hur min son inte kan få det han behöver/vill.

När jag levde på socialen visste jag att det en dag skulle ta slut. Jag skulle ha min utbildning och jobb. Men det måste vara extra hårt att som äldre hamna i en sådan sits. Tänk vad många familjer det är där ute som inte vet hur de ska klara julen. Mina tankar går till er. ♥

Jag snubblade in på en hundblogg och fastnade totalt - inte för texterna, för de har jag inte ens börjat läsa. Men det är mängder av underbara bilder på hunden Berit. Åh vad jag önskar att jag vore lika duktig på att ta kort och föreviga Pepsi med lika underbara bilder....

Ett smakprov på några av bilderna från bloggen www.prickig.se

 

Som sagt, mängder av underbara bilder...

... samtidigt som jag vet att den är orimlig, men jag kan inte låta bli!
Jag har nämligen börjat drömma om en kompis till Pepsi, en liten hundkompis. Men den drömmen är tyvärr orimlig på grund av flera anledningar. För det första så tror jag verkligen att Pepsi trivs allra bäst som ensamhund, och för det andra har jag ju svårt att ens få tid och ork att räcka till åt lilla Pepsi...

Men ändå...


När jag ser sådana här sötnosar så kan jag inte låta bli att drömma och längta lite...!!!

Imorse hade jag ställt klockan på 7.55 för att kunna ringa vårdcentralen så snart de öppnade deras telefonkö. När klockan var en minut över 8 (som telefonkön öppnas) ringde jag, men då var redan telefonkön full!! Försökte några minuter senare igen och då gick det lite bättre. Tyvärr kunde jag inte få någon läkartid förrän tidigast imorgon, men hon tyckte även jag skulle kontakta en sjukgymnast så då gjorde jag det och fick en tid efter nyår. Jag frågade lite hur jag ska göra fram tills dess, om det är vila som gäller eller om jag ska upp och gå. Hon tyckte jag skulle gå som vanligt och försöka cykla 2x10 minuter varje dag då det tydligen kunde göra stor skillnad.

Så nu försöker jag att gå normalt här hemma men det är väldigt svårt att låta bli att halta, inte för att det gör ont men det är väl något jag gör omedvetet. Men jag försöker... Tänkte även jag skulle fråga mormor om jag får låna med mig hennes träningscykel hem ett tag då hon inte använder den.

Idag och imorgon är jag i alla fall sjukskriven. Dels för att komma igång och våga gå och dels för att jag även vill höra läkarens utlåtande innan jag går tillbaka till jobbet. Men nu är det bara två arbetsdagar kvar (ons+tors) sen är jag ledig i 4 dagar.

Nu ska jag ta med mig Pepsi och åka och luncha hos mamma!

Efter gårdagens svimanfall på grund av ett ont knä så trodde jag att det var över för den här gången men icke! Inatt vaknade jag av att det gjorde svinont i knät igen efter att jag vänt mig men det gick över efter en stund men imorse vågade jag knappt kliva ur sängen rädd för att samma sak skulle hända igen. Till slut linkade jag in i duschen men då "hoppade" det till i någon led inne i knät också... det gjorde inte ont men det gjorde mig livrädd. Så nu har jag mest suttit i soffan under den här söndagen och grinat och försökt vara hoppfull om vart annat...

Jag är verkligen livrädd för att behöva uppleva den smärtan igen samtidigt som jag hatar att jag sitter i en soffa i min egen lägenhet och inte ens vågar gå till toaletten för att hämta ett papper så jag kan snyta mig för jag är rädd för något som KAN hända. Jag har i alla fall ringt rådgivningen och hon sa åt mig att kontakta vårdcentralen imorgon då hon tyckte det lät som att det kanske varit nära att hoppa ur led men inte riktigt gjort det. Så imorgon åtminstone är jag sjukskriven - sen hoppas jag på att jag ska få hjälp på vårdcentralen. De kanske inte kan fixa det men de kanske kan tala om hur jag ska hantera det, om jag ska försöka röra mig så mycket som möjligt eller vila och vad jag kan göra för att undvika att det händer igen....

Just nu känner jag mig som en fånge i min egen kropp :(

Solen skiner och vädret har varit underbart och jag längtade efter att få ta med mig min vovve ut på en skogspromenad så han skulle få göra av med sin överskottsenergi - men det går ju inte. Tobias har fått åka julgransjakt själv då jag som sagt inte vågar stödja på mitt ben, och han har bakat julgodis och griljerat vår lilla julskinka - allt sånt mysigt man vill göra ihop...

Så nu sitter jag som sagt här i min soffa, grinar om vart annat för att i nästa stund försöka intala mig att det nog gått över till imorgon...

Som tur är så återupptäckt ett gammal spel till Wii som jag köpte för nästan ett år sedan men som jag då tyckte var skittrist. Nu har jag i alla fall kommit igång med spelandet lite så nu är det ganska roligt. Spelet är Epic Mickey. Tobias sitter och skrattar åt mig för att jag tycker att det är så svårt men nu snart har jag kommit in i det, och gör jag det inte idag så lär jag väl göra det imorgon när jag ska sitta instängd en hel dag hemma ;)

Idag har vi julhandlat ännu lite mera och vi känner att vi äntligen är förberedda inför julen - nu saknas i stort ett bara granen och dess fot!

Efter att ha avnjutit en god middag hemma hos mamma och pappa ställde jag mig upp och det sa pang i mitt högra knä och det gjorde djävulskt ont så jag blev alldeles yr och tänkte att det går nog över bara jag rör på mig... Bad idea! Istället slutade det med att jag svimmade - det läskiga med att svimma är att man hör allt men man är ändå inte närvarande så jag hörde min moster skrika "hon svimmar" medan jag själv tänkte det gör jag inte alls :p Men det gjorde jag ju tydligen. Som tur var stod min syster bredvid och hann fånga mig innan jag dunsade i golvet. Tydligen hann jag i alla fall ramla mot en av stolarna så jag slog i hakan vilket resulterade i att jag bet mig i tungan ganska rejält...

Nu ömmar det mest men värst är den där rädslan som kommer över mig varje gång det blir något sånt här - när varje rörelse skickar en tanke till hjärnan "vågar jag böja knät så eller kommer det hoppa ur led och göra så där ont igen", "vågar jag lägga tyngden på det knät... vågar jag sträcka ut knät...". De tankarna är nästan värre än den ömhet jag känner nu - rädslan för att det när som helst kanske smäller till igen och gör lika ont igen.

Med tanke på att jag lyckades överantränga samma knä för bara någon månad sedan så har jag väl insett att jag måste göra något åt det och det innebär träning. Så nu har jag försökt söka lite på nätet för att hitta övningar som ska stabilisera knät. Nu ska jag bara bli kvitt min jäkla förkylning och sedan SKA jag ta tag i träningen. Ingen monsterträning men köra några övningar några gånger i veckan.

Jag är ju för fasen bara 25 år och kroppen håller redan på att gå sönder... det är inte ok :(

I början av december fick jag chansen att gå och se Melissa Horn för första gången i mitt liv. Jag har spelat hennes skivor om och om igen här hemma så hon var inte obekant för mig. Jag hade däremot inte hört hennes senaste platta.

Konserten fick inge vidare recensioner i vår lokaltidning men det måste ha varit en känslolös människa som skrivit den artikeln. Jag satt bokstavligen talat med gråten i halsen, och tjejen som satt bakom mig grät så hon skakade och jag kunde inte låta bli att låta bli att fundera över vad hon tänkte på när hon hörde låtarna som fick henne att gråta så hejdlöst i en fullsatt arena...

Hur som helst så var det framför allt en låt som fastnade hos mig och som jag nu spelar maniskt här hemma om och om igen. Jag har egentligen inte upplevt någon direkt hjärtesorg i mitt liv men när jag hör hennes låtar så kommer en känsla över mig hur det egentligen skulle kännas om mitt förhållande skulle ta slut - hur skulle man gå vidare, hur skulle man orka...

Idag är jag hemma.
Jag har en sömnlös natt bakom mig på grund av en mage som inte var så snäll. Jag har ingen aning om vad det berodde på men hela kvällen och natten var det som att det brände i magen och jag var lätt illamående vilket gjorde att jag aldrig lyckades somna till så när morgonen kom hade jag dessutom en exploderande huvudvärk på grund av sömnbristen - och med tanke på att jag skulle jobba till 18.30 ikväll så insåg jag ganska snart att det inte var någon idé att ens försöka orka mig igenom en arbetsdag.

Det enda som känns nu är bristen på sömn och att min förkylning har fått chansen att blomma ut ytterligare så det har inte blivit många knop här hemma under dagen - konstigt nog har dagen gått väldigt fort!

Nu ska jag fixa något att äta innan jag tar tag i torsdagstraditionen med att städa inför helgen. Sedan ska jag invänta min sambo och hoppas på att vi kan åka och köpa en julgran som vi kan klä i helgen. Jag hade tänkt att man kan ställa den på vinden två dygn så den får en chans att vänja sig vid klimatskillnaden och inte tappa alla barr direkt!

Det där med att klä granen verkar vara olika i alla familjer. T vill inte klä granen förrän dagen innan julafton och jag vill klä den en vecka innan för att bygga upp julkänslorna... Här hemma kommer det i alla fall sluta med att jag får igenom min vilja ;)

Jag har försökt genom att redan strax efter första advent slänga fram alla mina julsaker här hemma i form av röda gardiner och tomtar men än så länge kan jag väl inte påstå att jag känner av det så där jättemycket.
Mitt nästa steg är att spela julmusik så nu ligger jag och lyssnar på min jul-playlist på Spotify och försöker men det går så där, även om musiken är mysig så känns det mest konstigt. I helgen har jag bestämt att det ska inhandlas en julgran, förhoppningsvis kommer det locka fram julkänslorna när man känner grandoften om de inte infunnit säg innan dess!

Har ni några favoriter bland julmusiken?

Idag hade jag och Pepsi ännu en promenaddejt inplanerad med våra nya bekantskaper J och hennes energiska Ozzy. Det är så kul att se Pepsis reaktion när han möter Ozzy för han bara studsar runt och ser ut att vara supertaggad för lek men när man väl kommer till ett ställe där man kan släppa dem så blir han som vanligt - det vill säga att han mest lufsar runt medan Ozzy å andra sidan springer som en idiot i stora vida cirklar och unghund som han är så har han ingen superbra kroppsuppfattning så det har hänt både 1 och 2 gånger att han sprungit omkull Pepsi.

Det känns i alla fall väldigt bra att Pepsi i och med de här promenaderna får lite hundkontakt med jämna mellanrum då jag tror han behöver det. Inte för att göra av med energi utan bara för att träna hundspråk som jag inte tror är hans starka sida, samtidigt så märker jag att han är bättre på det nu än i början.

Jag och J lyckas på något sätt utan problem fylla våra promenader med prat även om det mesta är hundrelaterat. Idag funderade jag på att bjuda med dem hem efter promenaden men något i mig stoppade mig...

... att skaffa nya vänner är verkligen inte lätt och ibland känns det som att det är lika svårt som att dejta (inte för att jag har någon direkt erfarenhet av det). Det man är rädd för i början är ju att den där pinsamma tystnaden ska uppstå! Så vi får väl se, kanske blir det en kopp te om någon månad när vi hunnit lära känna varandra lite bättre ;)

Jag känner att de här promenaderna är värdefulla i alla fall för än så länge är det den enda egna bekantskap jag har lyckats med utanför jobbet, när vi träffar folk annars är det ju Ts kompisar. Jag är bara glad över att jag lärt känna någon då jag tyvärr inte är en sån där supersocial människa utan snarare kan bli ganska tystlåten runt nya människor. Men man får ge det tid helt enkelt eller försöka dra tillbaka sina gamla vänner till stan (komsi, komsi Linda!)

Jag önskar jag vore bra på bloggdesign. Man ser mängder av fina bloggdesigns idag, och min kunskap är alldeles för liten. Dessutom sitter jag så sällan med photoshop och koder så varje gång måste jag "börja om".
Men det har blivit en del headers genom åren. Många mycket mindre bra men man kan i alla fall se att jag lärt mig lite. Tyvärr har jag inte alla kvar heller...

 

Nu har polisen gått ut med att det var ett barn som mördade Fyraårige Texas.
Det kommer inte som en chock, man förstod det snabbt när media skrev att han lekt ute med en grupp barn och sedan skrevs det inget mer.
Självklart är det oerhört sorgligt för Texas familj men jag tänker också på den andra familjen.
Vad gör man när ens oskuldsfulla barn helt plötsligt är en mördare? Hur går man vidare? Kan man gå vidare?

Jag hoppas verkligen pojken får den hjälp han behöver. För länge sedan läste jag en bok om barn som mördar barn. Den handlade främst om fallet Mary Bell (Läs här). Inget barn föds ond, jag tror helt klart på miljön i de fallen. Så nu hoppas jag verkligen att socialen och alla instanser gör sitt jobb rätt och samarbetar. Jag vill inte läsa om att den här pojken inte fick den hjälp han behövde.

Fyraårige Kevin från Arvika mördades av två pojkar. Han blev misshandlad till döds, de hade bland annat sparkat honom på könsorganen så polisen först misstänkte sexbrott.

Pojkarna i fallet om Kevin dömdes till psykbehandling i upp till 10 år. Det skulle vara intressant att veta hur det har gått för dem och om de fått den hjälp de uppenbarligen behöver (-de).

När jag hör om barn som mördar barn kan jag inte låta bli att tänka på det samhälle vi har idag, där barn ständigt möts av våld överallt. Dessutom finns det en tendens att se pojkars våldslekar som acceptabla för "det är ju så pojkar leker". Pojkar ska inte förväntas vara hårda, starka och våldsbelägna. Det är tid för nolltolerans när det kommer till våld och ser du en minsta antydan till att ditt barn lägger handen på någon så ska har du ett ansvar att ta tag i det på en gång.

Och nej, jag säger inte med detta inlägg att morden ovanför automatiskt är föräldrarnas fel. Men vi som samhälle måste verkligen förebygga så vi slipper läsa om barn som mördar barn. Barn vet inte vart gränsen går så säg stopp för minsta lilla.

Det är hemskt att läsa nyheter. Bara elände. Senast idag sköt en galning ihjäl människor i Belgien. Det gör extra ont att läsa följande rader, då blöder mammahjärtat extra mycket;

 

Ja, nu är vi äntligen stolta villaägare!

 

Så skulle jag gärna vilja skriva. Men det är min kära far som köpt villan ovanför. Det svider lite vill jag lova.

 

6 sovrum och 4 badrum, en lägenhet att hyra ut i källaren och såklart en biosalong med plats för 15 personer. Jävla rötägg.

... jag vet nog vem det är
Saaaaanktaaaa Luuuuciiiiiiiaaaaa, Saaaaanktaaaaaa Luciiiiiiiiiiiaaaaaa

Då var det den 13 december och Lucia!
Vi hade vårt Luciafirande på förskolan igår kväll och det var riktigt mysigt. Vi hade hängt upp barnens egendekorerade ljuslyktor i träden med lite ståltråd så det såg ut som de svävade i mörkret, och alla barn utom 2 vågade stå kvar under alla sånger. Tyvärr blev alla barn väldigt blyga så från att nästan ha skrikit fram sångerna när vi övat så hördes de knappt.

Idag när det var dags för fruktstund samlade vi alla barnen och sen smög vi ut i köket och klädde håret i glitter och tog ett varsitt stearinljus i handen och en av oss tog med en fikakorg med lussebullar. Sen tågade vi ut till Luciasången och framförde även "Midnatt råder". Ni skulle ha sett barnens min - total chock och sedan gigantiska leenden och lite fnitter.

Igår hade jag en riktigt deppig dag här hemma. Från att ha varit supertaggad inför det där jobbet jag skrev om tidigare, så försvann allt hopp om att jag kanske skulle få det och jag sjönk ihop totalt. Jag lyckads nämligen luska ut vad mitt nuvarande kontrakt säger och tydligen är det så illa att jag faktiskt inte har någon rätt att säga upp mig förrän kontraktet löper ut den sista september 2012 :(
Jag kan givetvis tala om för chefen att jag vill sluta och de kan de om de vill försöka ordna upp det - men allt hänger ju på att de vill ta tag i det just när det passar mig och jag vet inte hur intresserade de skulle vara av att hjälpa mig. Men försöka måste jag ju göra, men särskilt taggad känner jag mig inte längre för jag litar som sagt inte riktigt på att min nuvarande chef kommer göra allt för att hjälpa mig :(

Idag blåser det massor och regnar så efter en promenad med Pepsi, och en sväng nere i tvättstugan så sitter jag nu här ihopkurad i soffan med en filt. Det är riktigt mysigt att höra hur det viner och se regndropparna rinna nerför fönstret, men bara så länge man får vara inne förstås!

Ha en fortsatt fin Lucia allihop!!

En vän till mig delade det här klippet på facebook:



Alla tyckte det var så sött. Jag blir bara irriterad. Jag tycker det är integritetskränkande att låta alla se ditt samtal som du haft med ditt barn.
När du jobbar med barn så är det första du får lära dig (om du nu inte visste det!) att barn är också människor med egna tankar och önskemål.
Men många föräldrar idag verkar helt överse det. Visst, jag delar också med mig av lillemans vardag eftersom vi har släkt och vänner överallt så är internet lättast. Men jag väljer också vem som får se och jag väljer bilder/filmer med omsorg. Idag är internet ingen trygghet. Jag vill inte att vem som helst ska se min son sitta vid matbordet och prata med mig om sina privata tankar inför hela världen. Jag skulle själv blivit jätteledsen om mina föräldrar hade publicerat mitt liv och allt jag gjort så hela världen kunde se. Sen kan man prata om att vi ska normalisera just i detta ämne men måste det vara på bekostnad på barnen?

Tänk själv att vara försökskanin i projektet normalisera könsbytstankar. Vilken skolgång tror du man får då?
Det är skithemskt men realistiskt, tyvärr finns det vuxna som är oförstående och delar gärna med sig av sina fördomar till sina egna barn. Jag vet. Jag har en nära vän som fick ett helvete efter ett föräldramöte där lärarna informerat om personens diagnos. Föräldrar gick hem till sina barn och kallade eleven i fråga "dum i huvudet", resten kan du ju lista ut själv.

Som aftonbladet skrev i artikeln Fotostopp för ljushuvuden:



Snälla föräldrar tänk på vad ni gör!!!

Såg på Äntligen hemma och Martin Timell som informerade att många svenska hem inte har någon brandsläckare.
Jag har inget minne av att jag någonsin haft en brandsläckare hemma, även när jag bodde med mamma. Jag tror framförallt lägenhetsboende är speciellt dåliga. Min erfarenhet är att det ibland MÖJLIGEN kan stå en släckare i garage hos villaägare. I Norge har alla brandsläckare. Det är mycket vanligare. Det beror framförallt på att hyresvärden är ansvarig för att det ska finnas brandsläckare i varje lägenhet, eller varje våning om du hyr hus. Skitbra om du frågar mig för jag går inte i första hand och köper en, de är svindyra.
Men det är ju en bra investering så önska en i julklapp om du inte har någon.

Idag finns det designade brandsläckare, vi har ju tyvärr den klassiska röda hängandes mitt på väggen i hallen. Inte snyggt men nu är man så van.

Jag hatar ordet rasar. Framförallt beror detta på aftonbladets överförbrukning av ordet. De använder det allt för ofta.
Så ofta att jag rasar över aftonbladets bristande ordförråd.

Lilleman jobbar och sliter med kroppen. Snaaart kanske vi ser honom krypa men just nu ålar han sig mest runt och runt i cirklar. Hittar honom lite överallt. Min lilla goding!!!

 

Sen dag ett har jag irriterat mig på norrmännen och det faktum att ingen vet hur man kör i en rondell.

Här har ni till och med bildbevis. Inte ens en norsk yrkeschaufför vet hur de fungerar.

Hur svårt kan det vara?

 

Hej mina vänner!
Då var det fredag igen - dagarna rullar på fasligt fort just nu men det gör inget! För var dag som går är vi en dag närmare julen, min favorithögtid! Kvällen får jag spendera på egen hand då sambon är på julfest med jobbet. Jag tänkte ungefär en sekund på att ringa någon men en kväll ensam hemma lockade faktiskt, särskilt som jag är lite krasslig. Som vanligt när man ska vila så slutar det med att man gör det rakt motsatta så förut var jag och vovven ute på en långpromenad. Det var riktigt skönt men det satte också igång några hostattacker tyvärr.

Just nu sitter jag och lyssnar på lite skön musik samtidigt som jag filar på min CV. Jag är så jäkla taggad för den där förskollärartjänsten som jag skrev om tidigare och jag hoppas verkligen att det här ska vara början på något nytt och bra!! Under min promenad igår så gick jag och funderade. T tycker att jag är mycket piggare nu för tiden på vardagarna när jag kommer hem från jobbet, och själv tycker jag att det känns som att jag jobbar mer, men kan ändå hålla med honom och det var väl där mina tankar snurrade en stund. Jag insåg att en anledning kan vara att jag helt enkelt mår så mycket bättre av att bo här i Karlstad nära min familj. Jag får ut så mycket mer av min fritid och den sociala biten utanför jobbet trots att jag inte lärt känna någon särskilt väl ännu.
Då började jag fundera på nästa steg hur livet skulle kännas om jag dessutom hade ett jobb som jag verkligen trivdes på, där jag känner att jag gör ett bra jobb och jobbar i verksamhet jag kan känna mig stolt över. Jag skrattar och har kul med mina nuvarande kollegor också men känner inte att jag har möjlighet och förutsättningar att göra allt det jag VILL göra, som jag hade möjlighet att göra på mitt gamla jobb.

Så nu försöker jag få till en bra CV så att jag i alla fall får chansen att komma på intervju och försöka glänsa lite eller nog mycket för att få en tjänst. Det vore så himla kul att få vara med och starta upp en helt ny förskola - att sitta tillsammans med kollegor och bygga upp en verksamhet helt från grunden!

Om ni bara visste hur övertänd jag är på hela den här grejen!

Nu ska jag läsa igenom den några gånger till och sedan ska jag se vad jag ska roa mig med för film under kvällen - kanske får det bli någon gammal klassiker så som Stolthet och Fördom eller också får det bli någon ny film. Imorgon väntar (förhoppningsvis) lite julklappsshopping!

Ha en underbar kväll och helg!!

När jag var liten ville jag så gärna ha ett Nintendo. Jag fick inget, men när jag blev "stor" och hade råd själv köpte jag ett Wii. Det beror främst på Super Mario, som jag anser är det ultimata spelet.
Det som är så tråkigt idag är att för det första produceras det nästan inga spel till Wii. Utbudet är skitdåligt.
Och för det andra finns det antingen Mario (som man nu klarat alla spelen av) eller riktiga pang-döda-spel eller spel för 2 åringar med djur som ska matas.
Jag undrar varför inte fler har användt sig av Mario-konceptet? Det finns huuur många krigsspel som helst som är verklighetstrogna, men jag vill inte ha verklighetstroget. Jag har spelat dessa spel och skiter nästan ner mig för jag blir så stressad och skrämd. Jag minns ett spel vi testade där vi var jagade av zombier. Det var så verklighetstroget (och med extra stor skärm) att vi fck stänga av för jag klarade det inte. Det var skitläskigt.
För mig är det viktigt att jag kan sitta med det själv, det ska inte handla om att skrämma skiten ur spelaren utan att man kan koncentrera sig och lösa problem. För det krävs det söta figurer och glada färger.

Så varför finns det inte fler sådana spel?

Idag började jag dagen med att knapra Ipren. Kände mig allt annat än kry men kände samtidigt att jag inte kunde vara hemma - jag var ju nyss hemma och var sjuk kändes det som!! Lyckades i alla fall ta mig igenom dagen även om orken och tålamodet var i bott. Jag räknar med att göra det samma imorgon. Det som triggar mig mest är att om jag orkar gå imorgon så kommer jag även kunna ha mina två sista utvecklingssamtal som legat som en ständig stressfaktor. Det ska bli så jäkla skönt att bli klar med dem!!
På fredag jobbar slutar jag tidigt så den dagen ska jag också ta mig igenom.

Kvällen har ägnats åt Tv-serietittande och till min stora besvikelse är det nu uppehåll på alla mina serier fram till januari, känns riktigt surt men man får väl hitta andra sätt att koppla av på.
Idag spratt det till i mig när jag kikade in på arbetsförmedlingen och fick se att de sökte hela 8 nya förskollärare till en förskola som ska öppna under våren 2012. Det vore ju helt fantastiskt skönt att få en fast tjänst, en helt annan trygghet! Den enda nackdelen jag kan se är väl att det ligger i grannkommunen, men det är ju bara 7 km från vår lägenhet så det är ju inte långt! Sen tvekade jag över att söka mig bort från mitt nuvarande vikariatet men efter bara någon minuts funderande så insåg jag att min reaktion när jag läste annonsen förmodligen säger en hel del om vad jag egentligen känner och tänker över framtiden på mitt nuvarande jobb. Det som känns ännu bättre är att personen som kommer bli chef över den nya förskolan var jag på intervju för i somras och hon sa redan då att hon ville att jag skulle söka den här tjänsten så jag borde ju ha gjort ett litet intryck på henne.

Jaja, jag ska sluta älta det här redan nu då ansökan inte skulle vara inne förrän i januari. Nu har jag ju i alla fall lite tid på mig att slipa på min ansökan ;)

Vi närmar oss tiden för gåstol. Jag märker att lilleman skulle behöva få mer fysisk aktivitet (han har mycket energi!) och att slänga runt och leka med honom hela tiden orkar ingen. För han får aldrig nog. Ligga på golvet går bra en stund men han vill så mycket mer. Därför får man nu höra att man borde skaffa en gåstol till honom.
Stora frågan är då, är det bra eller inte? En del säger att man inte ska "hjälpa" till utan låta barnen utvecklas på egen hand men å andra sidan så är det en rolig grej.

Så jag googlade. Mängder av artiklar om "varning för gåstolar" kom fram, men alla hänvisade till samma källa.
Då var varningen att det skett så mycket olyckor med gåstolen pga att de inte uppfyller säkerthetskraven. Ett krav är att det ska finnas en gummilist på undersidan som ska fungera som ett stopp. Men olyckorna de skriver om handlar om barn som trillat med stolarna nedför trappan. Det är inget problem för oss, här finns det inga trappor.

What to do?

viforaldrar.se

Jag har satt ett förbud mot mig själv att jag inte får börja följa några fler teveserier.
Jag tycker det räcker med den lista jag följer redan, det känns mest stressigt att hinna se allt.
Men när man är sambo får man inte alltid bestämma över tevedosan så nu har jag till min förfäran gett vika och sett första avsnitten av serien Homeland. Den är helt okej, nu närmar vi oss slutet på första säsongen och det blir allt mer spännande.

Så beskriver SVT serien:
I dramathrillern Homeland misstänker CIA-agenten Carrie Mathison att krigshjälten Nicholas Brody, befriad efter åtta års fångenskap i Afghanistan, har omvänts och nu kämpar för Al-Qaida.

Helt okej men det gäller att hänga med... mycket politik och utländska namn. Tack gode gud för textning.

Idag fick jag uppleva ett halleluja-moment!
Det skedde när jag efter 2,5h irrande på stan äntligen fick gå och hämta min vovve från hundtrimmet. Jag går nerför trappan och får se min lilla plutt, alldeles nytrimmad, nybadad och med rena öron och nyklipptaklor - bara sådär! SÅ himla skönt att slippa göra det själv!!!! Det var definitivt värt sina 550kr och han kommer med största säkerhet att få besöka dem igen!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att vila, känner mig allt annat än kry...

Ännu en dag som inte varit så rolig...
Egentligen beror nog mitt dåliga humör på en vacklande hälsa då jag verkar ha dragit på mig en ny förkylning alternativt att den gamla förkylningen tagit ny kraft. Jag känner i alla fall att jag inte har någon vidare energi och jag hostar en hel del. Tyvärr är jag inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet samtidigt som min ena kollega är hemma från jobbet så det är lite jobbigare än vanligt att jobba.

Idag slutade jag i alla fall tidigt. Önskar att jag bara kunde ligga hemma och vila men jag har bokat en trimtid till vovven nere på stan kl 15, och medan han är där tänkte jag leta julklappar. Men sen! Då blir det raka vägen hem för att landa i soffan fram tills dess att det är fritt fram att gå och lägga sig....

Angående videon jag hade med i mitt inlägg igår så la jag även ut den på min Facebooksida men fick då svar från en kille med en video där den här killen erkänner att han ljög, och jag blev lite dumförklarad. Kanske är det fler som vill dumförklara mig men jag tycker att det är helt irrelevant egentligen om videon är sann eller ej, för även om det kanske inte var hans mening så har han gjort en video som fick mig som tittare att stanna upp och tänka efter...
Sen kan man ju också ställa sig frågan i vilken av sina två videos det är som han ljuger... Jag fick nämligen känslan av att det är den senare av dem som är osann, att han kanske slätar över den förra videon för att han fått mycket skit för den...

Inte vet jag... men jag tycker fortfarande det är en bra video med ett bra budskap...

Nu är det dags för mig och vovven att börja promenera in mot stan!

Idag var den jobbig för att...

... det är måndag helt enkelt!
... en jobbig återkommande tid i månaden anlände just idag
... på grund av den där jobbigt återkommande grejen så fick jag hysteriskt ont i magen och ville be alla ungar att hålla käften så jag kunde få lägga mig på soffan en stund, men det funkar ju inte riktigt.
... den första snön föll som småspikar och gjorde bara ont
... jag hade en 11h lång arbetsdag
... på grund av den där jobbiga tiden i månaden blev jag hysteriskt sugen på choklad och bredvid mig ligger nu en halvt uppäten Maraboukaka, som snart är helt uppäten
...imorgon börjar jag 6.30.


Nu när jag gått igenom hela den här listan så behöver jag bara tänka på killen nedanför för att åtminstone för en liten liten stund inse att jag trots allt har ett underbart liv...

Idag var det första gången lilleman skrattade åt någonting. Han ler alltid åt folk men skrattar bara när man kittlar honom. MEN idag till sin faders stora glädje skrattade han när pappa stod och lekte med fotbollen. J tolkade detta som att hans son blir en framtida fotbollsspelare... jag snarare som att J ser jävligt rolig ut när han osmidigt trixar med bollen, men det sa jag ju självklart inte ;)

Trevlig helg!

Det här är första julen vi kommer att vara hemma, första julen vi kommer att vakna upp tillsammans ensamma i vårt hem och det ska bli så underbart!

Hittills har vi haft fullt upp så det är först idag jag fått fram det pynt jag vill ha. Precis som Linda så koncentrerade jag pyntet till vardagsrummet. Mest på grund av att det är det enda rum vi vistas i eftersom det även är där vi har vårt köksbord.

Det jag längtar efter här näst är att få ta hem en riktig julgran, min allra första egna julgran. Vi har dock sagt att den får bli ganska sparsamt pyntad i år då det känns dumt att köpa en massa dyrt pynt när det kommer säljas för halva priset efter jul, särskilt med tanke på att jag gärna vill köpa lite unika kulor som ofta kostar lite mer än de vanliga.

Eftersom L varit så duktigt och fotat sitt pynt kan ju inte jag vara sämre utan gjorde det samma!

Vår fina adventsljusstake som T fixade till efter att vi varit och köpt allt i massa olika affärer.

Längst till vänster ser ni även min nya favorittomte som jag fick av T förra helgen. Jag ÄLSKAR tjocka lite humoristiska tomtar, eller tomtar överhuvudaget tror jag då jag kommit på mig själv med att ropa på T var och varannan minut när vi är i affärer för att visa honom på en ny fin tomte. Men julen är ju så mysig!!

 

Några andra favoriter jag har bland tomtarna är mina fina Nittsjö-tomtar som jag fått av mamma i julklapp under några år under mina senare tonårsår. Då tyckte jag de var ganska fula och tråkiga men nu älskar jag dem!

 

I hallen har jag ställt en av mina andra favoriter (ni ser, jag är lite tomtefanatiker!), och det är min underbara vita julgris med små vingar som jag fått av min käraste vän och bloggkollega. Den är helt underbar!!

 

Fler tomtar...

 

... och ännu en! Det här paret är det enda lilla julpynt som får pryda vårt sovrum, det känns som att det räcker med att pynta vardagsrummet.

 

I år ville jag köpa en ny fin julstjärna men vi var tyvärr lite sent ute för alla de stjärnor vi fastnade för var slut, så det enda som hängdes upp här hemma var vår julkula som jag också tycker jättemycket om!

 

Vi är redo - julen kan komma!