Hakuna Matata

Idag har jag varit mamma i en månad! Eller egentligen tycker jag nog att man blir mamma redan när bebis ligger i magen då man har ett ansvar redan där att ta hand om sin bebis genom att leva på ett visst sätt.

 

Hur som helst så firar vi idag att Selma blir en månad gammal. Igår var det dags för 4 veckorskontroll på BVC där vi som vanligt mätte och vägde och gick igenom några frågor. Nu vägde hon 4780gram och hade blivit 54,8cm lång, och sedan några dagar tillbaka kan hon även fixera blicken. Efter besöket firade vi genom att åka och köpa en sängmobil som spelar och snurrar. Mamman var lite snål (eller vettig?) och köpte den allra billigaste som kostade 249kr - jag kan verkligen inte förstå att det fanns modeller som kostade uppemot 1000-lappen! Jag kan hålla med om att de var finare men jag tror knappast att Selma bryr sig om utseendet på det viset. Vi åkte sedan hem för att prova den men eftermiddagen var inge rolig för någon av oss då hon var ledsen mycket och jag blir ledsen av att hon är ledsen, och det i kombination med tröttheten gör att orken och energin försvinner snabbt, så mobilen var bara intressant en kort stund, därefter var det mycket bärande och ammande.

 

Vi har i alla fall fått bästa tänkbara start på hennes månadsdag då hon bara vaknade en gång inatt för amning och jag fick sova nästan 4 h i sträck innan det var dags för amning, och efter det var det bara att lägga ner henne så somnade hon om bums. Hon vaknade även tidigt imorse vid halv 6 för amning men det gjorde också att vi fick chans att säg hejdå till T som skulle med taxin mot Stockholmståget för ett dygn med jobb där. Det betyder att jag och Selma får klara oss själva tills imorgon kväll. Jag måste ju faktiskt erkänna att det känns lite nervöst att vara själv med henne så länge, särskilt efter gårdagen som var tuff. Jag är ju ensam med henne i stort sett hela dagarna men det är ändå en lättnad att veta att T kommer hem på kvällen och kan ta över åtminstone kortare stunder så man får vara för sig själv en stund. Det är väl det som är tuffast, att hon är så bunden till mig just nu med amningen. Igår fick jag i alla fall en stund för mig själv då jag och Pepsi passade på att ta en promenad i regnet medan T var hemma med Selma och fixade middag till oss. Det blev en sväng på 3,5 km som gick ok, kände av lite mer i knät men det gick bättre ju längre vi gick.

 

Eftersom T inte är hemma tänkte jag se om mamma och pappa kanske vill ha en stund med Selma i eftermiddag medan jag åker till Bergvik för att leta kläder, jag börjar nämligen bli lite lätt desperat då jag verkligen bara har två linnen jag trivs och som sitter någorlunda okej och smickrande, och jag har bara ett par kortare byxor som passar förutom mjukisbrallor och det kommer man inte långt med i värmen, särskilt inte nu när det allt oftare kommer en spya från damen. Klädinköp är med andra ord ett måste!!

 

Nu ska jag se om jag kan lyckas byta från pyjamas till kläder på fröken så att vi kan ta en sväng med vovven innan regnet kommer igen!

Att uppleva graviditeten och slutligen få vår Selma har verkligen varit underbart men självklart fanns/finns det stunder då jag kände att jag gick miste om saker för att jag var gravid eller har en bebis att ta hand om.

 

Just nu kan jag sakna det sociala, att en perfekt sommarkväll få åka ner på stan för att inta en av stans uteserveringar och avnjuta något vinglas och bara sitta och prata. De kvällarna är ju inte förbi för all evighet, men just den här sommaren lär jag nog få avstå.

 

Under graviditeten var det framför allt en sak som jag är ledsen att jag missade och det är Mumford & Sons konsert i Oslo. Jag hade verkligen, verkligen velat se dem och höra dem live då det är musik helt i min smak! Förhoppningsvis återkommer de om en inte alltför avlägsen framtid...

 

 

Solen skiner och himlen är blå, en härlig dag helt enkelt. Tyvärr är jag alldeles för trött för att kunna njuta av den på rätt sätt. Igår hade jag en trött tjej som sov större delen av dagen och jag räknade med att hon skulle vara vaken på kvällen, något hon också var - det jag inte väntat mig var att det skulle vara två timmar fyllda med hjärtskärande skrik varvat med korta microsömnpauser mellan kl 22.30-00.30.

Det jobbiga är inte att lyssna på hennes skrik, det är att känna sig så hjälplös när man ser små tårar tränga fram i ögonen på henne samtidigt som hon spänner hela sin kropp och sparkar vilt med armar och ben för att där emellan falla i sömn i famnen innan det nyper till i hennes lilla mage på nytt.

Fy vad jobbigt det var! Till slut kom tårarna även för mig då jag hatar att känna mig så fruktansvärt hjälplös och otillräcklig. T erbjöd sig att ta över men han skulle ju upp och jobba idag och det finns inte en chans att jag lyckas sova och slappna av när jag hör henne skrika så, då känns det bättre att åtminstone få ha henne nära och hålla om henne.

 

Men idag är en ny dag och hittills har hon varit nöjd och sovit bra så nu hoppas vi på att resten av dygnet fortsätter på samma vis! Idag fyller vår tjej 4 veckor och jag kan tycka att hon börjar bli stor, hon ser liksom inte nyfödd ut längre utan är en liten bebis som börjat fokusera blicken, får en allt stadigare nacke och bjuder på fler och fler små leenden även om de är mer spontana än sociala svar på andras leenden. Idag var det också dags att gå upp en storlek på blöjorna, och under veckan ska jag ta tag i den stora säcken med ärvda kläder för att börja tvätta upp och inventera vad hon har för kläder i storlek 62 även om strl 56 fortfarande passar bra.

 

Igår åkte vi på en miniutflykt tillsammans då jag var sugen på att kolla på lite kläder då det ekar tomt i min garderob vad gäller kläder som passar. Provade några plagg men hittade inget som lockade, blev snarare lite depp över hur illa kläderna satt och vilka stora storlekar jag behövde ta till. Men det är ju ingen idé att tycka synd om sig själv, bara att kämpa på för att bli av med de där kilona helt enkelt. Tror jag får försöka sätta upp lite delmål för att hålla motivationen uppe. Jag känner att jag har lite nedräkning till efterbesöket hos barnmorskan för att få klartecken för att komma igång med lite träning utöver promenader. Tyvärr tappar man kanske suget när sommarvärmen anländer på riktigt, men några få styrkeövningar kan man ju klämma in i alla fall, även om det bara skulle handla om att göra utfall på promenad med barnvagnen eller gå på tå kanske.

 

Nu ska jag fortsätta läsa vidare i min bok. Har börjat komma in i den och är lite kluven, det är lite väl mycket sex för min smak och jag gillar inte sättet hon skriver sina sexscener på, jag kan också tycka att det känns som att det går lite väl fort fram i storyn när man blir tillsammans efter att ha spenderat typ 2 h tillsammans - men trots det så fastnar jag irriterande nog i storyn på samma sätt som jag gjorde i 50 nyanserböckerna - tycker båda författarna kommer undan med en story man fastnar i fast det är lite för många genvägar i storyn. Men jag ska väl inte döma för hårt än då jag inte kommit halvvägs genom boken än ,får väl återkomma när den är utläst ;)

 

 

Nu känns det verkligen som att sommaren har anlänt!

 

Helgen som gått har varit jättehärlig med gårdagen som ett perfekt avslut med sol och värme utan den äckliga fuktiga luften som varit de andra dagarna. Jag fick en bra mors dag som inleddes med en bra natt där Selma somnade om efter varje amning förutom den sista på morgonen men då fick pappan ta över så jag fick sova vidare.

Därefter blev det en förmiddag i trädgården där T slet och kämpade vidare med vår blivande odlingshörna medan jag ägnade mig åt bokläsning större delen av tiden.

Vid lunchtid kom Ts föräldrar och mormor och det blev fika på altanen i skuggan. Det var Selmas första möte med sin farmorsmor och jag passade på att ta lite kort av de fyra generationerna. Jag har nämligen insett att vi är urusla på att ta kort! Jag har haft två stunder där jag knäppt av massor av kort på henne och något enstaka kort där emellan men vi har inte tagit nästan några kort på vardagssituationer (inte för att de är så många än då hon mest äter och sover) eller henne tillsammans med andra, jag tror knappt det finns något kort på henne och mig tillsammans, eller henne tillsammans med sin pappa!
Så nu ska jag verkligen försöka bli bättre på att ta med kameran och dokumentera mer av hennes möten med släkt och vänner, och vardagsstunder med sin pappa och mig.

 

För att återgå till mors dag så åkte vi sedan vidare mot mina föräldrar för att fira min mamma och grilla och fika tillsammans. Tyvärr valde solen att försvinna under den stunden så det var inte jätteskönt!

 

Firandet av mig själv fick stå tillbaka lite då vi nästan inte var själva nästan något. Jag fick veta att Selma beställt en present till mig som inte anlänt så jag får vänta på min första mors dag-present någon dag till!
 Selma valde att sova i stort sett hela dagen igår så imorse vid amningen kl 4.30 hade jag en pigg tjej i två timmar framöver och en väldigt trött mamma! Inte sov hon särskilt mycket längre när vi väl fick gå och lägga oss igen då hon tyckte det var dags att gå upp när klockan slog halv 9! Trots tröttheten så lyckades jag slå nytt personbästa under dagens promenad. Eftersom jag var trött så blev det ingen powerwalk direkt, men vad gäller promenadsträcka så utökades sträckan från 3 km till närmare 4-4,5 km! Så skönt att känna att det går framåt hela tiden :)

 

En kategori bok-dröm-pojkvän tycks vara kändisen. Det finns en hel del böcker i den kategorin. Här är tre varianter:

Love left behind av S.H Kolee handlar om Emma som faller för snygge (okände) skådespelaren Jackson. De blir väldigt kära men kärlekssagan får ett slut och det blir inte bättre av att Jackson slår igenom stort. Inte nog med hjärtesorg, hon blir ständigt påminnd om honom då hans finns på bilder överallt. En dag stöter hon på honom igen och den här gången vägrar han släppa taget.

Egentligen en helt okej historia problemet är bara att man blir sjukt irriterad på deras bristande kommunikation som ställer till det hela tiden. 

 

 

 

 

Love unscripted (#1) och Love unrehearsed (#2) av Tina Reber är en av de bättre böckerna med kända-skådis-pojkvännen. Ryan är en känd skådespelare som i panik från en grupp fans hamnar på Taryns pub. De två blir snabbt vänner som sedan går över till kärlek. Förhållande möter påfrestningar från kända exflickvänner, papparazzis, skvallerpressen och stalkers. Rätt så realistisk, karaktärer man gillar och händelserik story!

Den tredje delen heter Love Unguarded men handlar om Ryans och Taryns livvakter.

Come away with me av Kristen Proby handlar om det unga paret Natalie och Luke. I stort sett kärlek vid första ögonkastet, massa sex och romantik. Det visar sig snart att Luke är en tillbakadragen skådis som smitit från rampljuset. Rätt så platt bok. Visserligen väldigt mycket uuuber romantiska gester från Lukes sida men ingen bok jag kommer minnas i efterhand. 

Idag känner jag mig lite som en ny människa!

Vår underbara lilla tjej valde nämligen att bara vara vaken en kort stund inatt efter amningen, för att sedan somna om. När hon sedan vaknade för morgonens amning vid 7-tiden kände jag mig som en levande död och hade inget hopp om att få sova något mer eftersom hon sovit så bra under natten.... Men är det det något jag lärt mig på de här 3,5 veckorna med Selma så är det att saker sällan blir som man förväntat sig, och härligt nog stämde det väldigt bra med hennes dygnsrytm just idag då hon faktiskt somnade om och vi sov ända till 10.45 när vi båda väcktes av att telefonen ringde. Så himla skönt!! Jag hade med all säkerhet kunnat sova 1-2 h till men är ändå oerhört tacksam för att fått sova så mycket som jag fick under natten.

 

I telefonen var mamma som ville komma och fika så det fick bli frukostfika idag och när hon åkte för att jobba hoppade jag i träningskläder laddad för en rask promenad med vovven. Eftersom det gått så bra att promenera 3 km de senaste gångerna utan att jag känt något nämnvärt i knät så fick det bli det idag med, men med målet att korta ner tiden. Svettigt var det men vi lyckades hålla tempot uppe och dra ner vår tid med några minuter och det var riktigt skönt att känna sig trött och svettig efter att ha tränat "på riktigt".

 

Nu ska jag äta en sen lunch medan Selma sover i vagnen och om det hinns med ska jag gå ut i solen och läsa vidare i min bok!

 

Trevlig helg på er, och glöm inte Mors dag på söndag!

I helgen läste jag Molly McAdams bok Taking Chances. Påminner om en blandning mellan Beautiful Disaster och Thoughtless. I boken följer vi 18-åriga Harper som efter att ha blivit hemskolad av sin strikta far äntligen får uppleva friheten på universitetet. 

Genom sina rumskompis introduceras hon till fester, killar och familjerelationer. 

Snabbt faller hon för två killar, Brandon och rumskompisens bror Chase. Tatuerade bad boys (tror inte författarna skriver om andra drömkillar?) som gör allt för Harper. En helg förändrar allt.

 

Det här var en bok som började bra. Karaktärer man gillar, till och med Harper trots kärlekstriangeln likt Thoughtless. Men så sker det en jättetragisk händelse och jag måste erkänna att jag grät som ett barn. Oväntat och sorgligt. Tyvärr blir boken därefter inte alls lika bra. Det blir för puttinuttigt. För orealistiskt.

 

Stealing Harper är del två i historien om Harper, Brandon och Chase. Den har jag inte läst än.

Denna vecka har jag läst två böcker som varit helt okej tidsfördriv.

 

Priscilla Glenns bok Back to you handlar om Lauren som arbetar på ett Learn and Grow Day Care som pedagog för småttingar. Redan första dagen ska nya barn inskolas och det visar sig att en av flickornas pappa är hennes bästa kompis (och stora kärlek) från gymnasietiden. Michael var bad boyen och Lauren den duktiga flickan som blev vänner mot alla odds. Deras relation slutade olyckligt och Lauren har i alla år undrat vad som egentligen hände. Boken växlar mellan nutid och dåtid.

Väldigt skön, lätt att hänga med och håller "spänningen" uppe då man undrar vad som hände 8 år tidigare.

 

 

 

Rule (#1 Marked Men-serien) är skriven av Jay Crownover. Boken växlar mellan Shaw och Rules perspektiv. Shaw är rikemansdottern som studerar till läkare, sysslar med välgörenhet och har sedan 13 års ålder varit djupt förälskad i bad boyen Rule. Rule är tatuerare, player och har ett väldigt ansträngt förhållande till sin familj. Rule har alltid sett Shaw som en liten perfekt prinsessa och sin avlidne tvillingsbrors gamla flickvän, inte alls något för honom med andra ord. En kväll med drinkar leder till något ingen av dem kan glömma. Problemet är bara hur de ska gå vidare.

 

Del två i Marked Men-serien heter Jet, tredje Rome men den kommer inte förrän i 2014. Dessa skildrar andra karaktärer.

 

 

Är man intresserad av att läsa en bok som vänder något på rollerna (dvs bad girl och good boy) finns One week girlfriend skriven av Monica Murphy. Bokens titel avslöjar den stora handlingen. Fable jobbar som servitris och sliter med att försörja sin lillebror och alkoholiserade (samt grymt elaka) mamma. En dag får hon ett erbjudande från populära rike sporthunken Drew om att agera som hans flickvän under hans vistelse hos sin familj. Väl där märker Fable att saker inte är som det ska. Som läsare förstår man väldigt fort vad som är Drews stora hemlighet, så spänningen är kortvarig. Tyvärr faller boken rätt platt med extrem story som blir alldeles för orealistisk för mig. Men lättläst tidsfördriv...

 

 

 

Del två i historien av Fable och Drew heter Second Chance Boyfriend. Tredje boken (om andra karaktärer) kommer i slutet av 2013 och heter Three Broken Promises.

 

Att vara nybliven förälder i kombination med hundägande kan ibland kännas lite övermäktigt då jag har två individer som kräver min uppmärksamhet och som har behov som jag måste se till innan jag ser till mig själv. Pepsi är verkligen jättelugn och inte särskilt krävande förutom sina promenader, så jag ska inte klaga. Han har tagit Selmas ankomst till familjen med ro och har inte reagerat nämnvärt - det enda jag kan märka är att han är mer kontaktsökande och att han gärna följer T här hemma. Selma har han bara nosat på några gånger, i övrigt bryr han sig inte.

 

Just nu inser jag dock vilken tur det är att jag har honom här hemma! Selma har funnits i vårt liv i tre veckor och hon växer och utvecklas hela tiden. Amningen fungerar men att amma offentligt känns inte helt bekvämt och än så länge är hon ganska oförutsägbar med hur ofta hon vill amma då det kan handla om varannan, var 3:e,4:e eller till och med 5:e timma. Eftersom vi än så länge inte känner några andra föräldralediga (även om bebisarna börjat ploppa ut i föräldragruppen) så blir det att vi sitter hemma mycket. Jag har varit på väg till Bergvik köpcenter någon gång men då är det just den där grejen med offentlig amning som gör mig lite osäker och stoppar mig, och med tanke på att hon inte är så gammal än så känns det lite onödigt att utsätta henne för alla baciller som finns på ett sådant ställe.

 

Med andra ord har vi spenderat dagarna här hemma! De senaste dagarna har varit grå och regniga och det är då vår lilla vovve är guld värd då han precis som tidigare tvingar ut mig på promenader. Tröttheten får mig annars att gärna fastna framför datorn eller TVn medan Selma sover, men nu blir det i alla fall en promenad varje dag, något som känns jättebra då Selma älskar att åka vagn och sover jättebra ute. Jag själv börjar längta efter att komma i mina gamla kläder då jag är i ett mellanläge just nu på den fronten, mina gamla kläder är för små medan mina mammakläder är lite för stora så jag behöver verkligen röra på mig. Nu räknar jag inte med att kläderna ska passa än på ett tag men jag vill känna att jag kommer igång att röra på mig igen - och det är då Pepsi är guld värd, för som vanligt är det jobbigaste att ta sig utanför dörren, när man väl är ute är det bara att knalla på och det är oftast ganska skönt.

 

Idag blev det ännu en runda på 3 km och än en gång kändes det bra att gå med knät :)

Annars hänger tröttheten i sig då den lilla damen ammade vid 1 inatt och vid halv 5 imorse och vid det senare tillfället var hon även superpigg så klockan hann bli 6.45 innan jag fick lägga mig igen.

I eftermiddag/kväll ska hon och jag åka till mitt jobb för att hälsa på kollegorna och delta på deras P-möte då vi ska diskutera eventuella stora förändringar då alla är sugna på att göra om våra två avdelningar som idag är två 1-5 avdelningar och istället göra en småbarnsavdelning och en 3-6 avdelning. Jag gillar egentligen att jobba i 1-5 grupp då man får det bästa av två världar, de stora barnen får hjälpa och vara ett föredöme åt de mindre barnen och de mindre barnen lär av de stora MEN det är också svårt att göra något med hela gruppen då det är så stor spridning på var de befinner sig i utvecklingen och de större barnen får ofta stå tillbaka för de yngre barnen. Det har också varit svårt att inreda våra lokaler så att de passar en 1-5 avdelning. Med andra ord ska det diskuteras om vi vill göra något av våra önskningar eller ej och hur det i så fall ska ske.

 

Nu ska jag läsa lite i min bok innan Selma vaknar, än så länge har den mest legat och samlat damm!

 

Idag är första gången jag på riktigt kan känna igen mig i beskrivningen som utmattad, eller sliten småbarnsförälder.

Visst har jag varit trött förut också men idag kom det ikapp mig då natten var lite extra jobbig med en tjej som inte alls ville sova utan tittade på mig med sina stora ögon när jag försökte vagga henne till sömns genom att gå runt runt i ett mörkt hus. Jag var så trött att jag mådde illa men allt det glömdes bort när hon tittade på mig och helt plötsligt log världens största leende.

 

Idag hade vi en tid att passa på förmiddagen då vi skulle på BVCs öppna mottagning som var mellan kl 10-12. Jag hade faktiskt ställt klockan för att vara på den säkra sidan, och skönt nog så sov lilla fröken medan jag hann duscha och göra mig färdig. Men förutom att jag själv skulle bli klar skulle ju hon ammas, bytas och kläs på och vovven skulle få sin morgonpromenad! Vi klev innanför BVCs dörrar prick kl 11 och jag kunde pusta ut då vi hann! Selma hade fortsatt växa både i vikt och i längd och på sin 3 veckors dag kunde vi konstatera att hon var 54 cm lång och vägde 4410gram. Jag tycker också att det känns som att hon börjar ha lättare för att fixera blicken då mobilen över skötbordet har fångat hennes blick ibland. Det har gjort mig väldigt sugen på att köpa en spelande och snurrande mobil till hennes säng men de är ju så himla dyra så därför har jag span på Blocket och Tradera på det och på babygym. Får väl se om man kan hitta några fina till bra pris annars får det väl bli nya.

 

Efter BVC passade jag faktiskt på att vila medans hon sov. Det gick sisådär då hon verkade drömma en del och skrek till flera gånger så jag lyckades aldrig somna till helt, men 1h vila blev det i alla fall. Selma sover fortfarande så jag passar på att roa mig med slösurfande och när hon vaknar och har ammat är det dags för en promenix med Pepsi.

Igår lyckades jag slå personbästa i promenadsträcka då vi gick en runda på 3 km! Jag kan inte minnas när jag gick så långt senast, men det är flera månader sedan då T skötte alla promenader sista tiden av graviditeten, och innan jag slutade promenera helt med Pepsi så gick jag bara de kortare sista månaderna. Det som stoppat mig nu efter graviditeten är mitt ena knä som blir väldigt stelt och stumt efter en stunds promenad men igår gick det riktigt bra och knät kändes inte av alls mycket! Idag är det dock väldigt kvavt ute så jag tror vi kommer nöja oss med en lite kortare promenad då varken jag, Selma eller Pepsi gillar den här värmen! Allra helst skulle jag vilja ha ett rejält åskoväder då nattens och gårdagens regnande inte har hjälpt till att rensa luften alls tyvärr...

Sedan jag köpte min ipad har bokläsningen skjutit i höjden. Kära sambon tycker inte jag gör något annat, och det stämmer nog också...

Jag ser inte på tv eller film längre som förr. Efter jobbet är det lilleman och läsning som gäller. 

Det är inte ens någon ide att försöka skriva alla här i bloggen. Idag har jag läst två böcker. Då har jag visserligen varit en mycket frånvarande mamma och sambo... Men man måste ha de dagarna också.

I veckan "kastade" lilleman en bil på ipaden så skärmen sprack. Det kostar 5500 :- att laga den. 

Den fungerar men har en stor spricka över sig. Skitkul med tanke på att den var ny, det är bara att punga ut med pengarna. Har jag lagt så mycket redan så kan jag inte bara låta det vara heller.

 

 Annars händer det inte så mycket just nu. Jobbet är något stressigt. Kommunen insåg tre dagar in i upptagsmötena att de har 50 barn som inte får barnehageplats. Då hade de redan strykit de som inte fallar innanför kriterierna (ex bara barn födda innan sista september får barnehageplats). Det är helt sjukt, jag vet. 

Vi ska bygga ny barnehage, just nu är vi två avdelningar med 32 barn. Kommunen samarbetar inte avdelningsvis, det vill säga att de som har hand om barnehageavdelningen och byggavdelningen har inget som helst samarbete. Så kommunen lägger ner kommunala barnehagar, hjälper inte de privata (dvs oss) och mitt i allt detta så är kommunala barnehagar rädda för sina jobb och vilka får skulden? Jo, vi privata. Jag menar allvar när andra anställda i andra barnehagar inte ens hälsar när de går förbi. Det är verkligen helt bissart.

I alla fall så har vi sökt att få ha en tredje avdelning ute under byggnadsprocessen, som vi nu hoppas står klart i december. Senaste söknaden var i april, och vi fick avslag. Under upptaksmötena inser kommunen att de inte alls har platser till alla kommunens ungar (hallå liksom?) Det kan inte komma som en chock! 50 ungar liksom...

Så då i ren panik ber kommunen oss starta två avdelningar i två olika kommunala barnehagar. Ja, ni hörde rätt.

Det skulle innebära fyra avdelningar fördelade på tre platser. Då sa min chef nej men accepterade en ny avdelning. Så från augusti (!) Ska vi öppna en ny avdelning som ligger i ett av hörnen i en kommunal barnehage cirka 10 minuters bilresa från vår barnehage. Den ska vara där i 5 månader. 

Så det innebär att vi har några veckor på oss att få till allt som behövs, framförallt hitta allt folk... Inte så lätt! 

Mycket onödigt jobb, ansvarsfrånskrivelse från kommunen och skuldbeläggning på oss privata som tar över allt mer. Jag önskar folk kunde resonera och faktiskt inse att vi kan inte göra något utan kommunens tillåtelse. Vi ber dem inte lägga ner kommunala barnehagar eller skära ner på personal. Sjukt irriterande.

 

 

Hihihi, vet inte varför men tycker det är lite kul att se killar få en "upplevelse" som denna - sen går det ju aldrig att jämföra då smärtan är så mycket lättare att uthärda med tanke på belöningen en förlossning slutar med jämfört med ett sådant här experiment...

 

 

 

 

...men som sagt, fortfarande roligt att se!

Inatt fick vår lilla skrutt inviga sin spjälsäng på riktigt!

Hittills har hon fått sova mellan oss i sitt babynest för att vi båfa ska kunna se henne och ha henne nära och för att jag skulle slippa gå ur sängen varje gång det var dags för amning. Trots att det är jättemysigt att ha henne så nära så blir det också lite trångt i sängen trots att vi har en stor 180cm bred säng! I och med att lilla fröken bajsar heeela tiden (känns det som) så måste vi ändå kliva upp varje gång hon vaknar för amning för att även byta blöja så kändes det värt att bära in hennes spjälsäng i sovrummet.

Efter en ganska jobbigt natt igår så var jag ganska sliten så att få sova utan henne i sängen + att hon bara vaknade en gång för nattamning, var helt underbart!! Nu hoppas jag att hon fortsätter sova lika bra i sin säng nu när T ska tillbaka till jobbet och jag får ta allt ansvar över nätterna.

 

Igår hade vi Eurovisionmys här hemma! Hittills har vi inte sett ett enda program av vare sig Melodifestivalen eller Eurovision men finalen är ju alltid lite rolig att se trots allt, särskilt när det sänds från Sverige. Jag måste säga att jag tycker att det var en riktigt bra sändning vad gäller Petra Medes insats, spexen o.s.v.. För en gångs skull tycker jag också att rätt låt vann - konkurrensen var kanske inte stenhård heller kan jag tycka...

 

Idag är det liiiiiite svalare efter en nästan olidligt varm dag igår och det är dags att inviga gräsklipparen då växtligheten fullkomligt exploderat under de senaste dagarna både vad gäller gräsmattor, träd och blommor. Det känns inte riktigt som att vi hinner med då jag gärna hade haft vår odlingshörna färdig så att vi kunnat så lite men det kommer väl, vi har ju i alla fall börjat.

Lite senare idag kommer det lite grillgäster i form av några kompisar så jag hoppas att värmen och solen håller sig kvar tills dess! Det ska också plockas lite här hemma idag då vi får hembesök från BVC imorgon. Jag vet att det är för att skapa kontakt och inte kontrollera hemmet men ändå - man vill ju ändå att det ska se städat ut! Som tur är kommer hon inte förrän under eftermiddagen så lite tid ska det nog finnas att plocka även under morgondagen ;)

 

Idag är det sommarkänsla!

Solen skiner och termometern har visat på +25 grader ute under dagen. Tyvärr är det inte en särskilt behaglig värme då det är väldigt kvavt, men ändå! Jag slet på mig mina enda par trekvartsbyxor som passade ur shorts/kjol/trekvartsbyxahögen då jag var så himla varm på förmiddagen.

Någon påstod att man har samma hormoner i kroppen under amning som under klimakteriet - ingen aning om det är sant eller ej, men herrejisses vad jag kan bli varm!!

 

Natten har varit helt perfekt och jag hoppas att de fortsätter i samma stil då Selma bara vaknade en gång vid halv 3 för en nattamning, för att sedan sova ända till klockan hann bli 6.20 innan hon väckte sin mamma igen för nästa amning. Trött känner jag mig ju mer eller mindre jämt sedan hon anlände då man trots flera timmars sömn på nätterna får sin sömn avbruten med 2-4 timmars mellanrum - men just idag känner jag mig nästan pigg!

 

Dagen började med lite städning här hemma då min farmor och farfar skulle komma på fika och för att träffa vår Selma för första gången. Nu när de har åkt passar Selma och T på att ta en powernap på sängen och jag ska gå ut och fortsätta läsa  i min nya bok som jag precis påbörjat, Sylvia Days För dig blottad. Jag har bara hunnit börja i boken och därmed inte fått någon uppfattning om den ännu, men jag har ju lite förhoppningar efter bloggkollegans recensioner.

 

Ikväll ska T på jobbets sommarfest så jag, Selma och Pepsi ska roa oss på egen hand. Min förhoppning är att vi har en trött liten tjej här hemma ikväll så att lilla jag kan få sjunka ner i soffan och se de senaste avsnitten av Greys Anatomy och Vampire diaries kanske :)

De senaste dagarna har jag märkt att Selmas söta lilla dubbelhaka har börjat visa sig igen, vilket känns väldigt skönt efter hennes viktnedgång. Idag var det dags för ny vägning på BVC och vågen visade på resultat då det nu bara fattas ett halvt hekto för att stumpan ska vara tillbaka på sin födelsevikt. I och med att amningen gått så bra och hon har vaknat innan sin obligatoriska matklocka så tyckte BVC-sköterskan att vi kan släppa amningen fri och låta henne själv bestämma när det är matdags men ändå fortsätta vara observanta så det inte går alltför många timmar mellan matstunderna. Jag passade också på att ta upp frågan om natt då vi hade en liten dam som skulle ligga intill mitt bröst nästan hela natten men inte åt hela tiden, något som den här mamman tyckte blev väldigt jobbigt! Jag har läst att nappanvändandet kan förstöra barnets sugteknik men det var inget man nämnde på BVC och hon tyckte absolut vi skulle testa napp om amningen fungerade som den skulle. Så ikväll ska nappar kokas och finnas tillgängliga om den här natten visar sig bli likadan...

 

I övrigt så har Selmas farfar firats idag med tårta och paket på sin födelsedag, jag har passat på att slappa lite med bokläsning medan Selma sov och T röjde i garaget och putsade fönster. Vi är lite olika på den punkten, när jag är sysslolös roar jag mig med TV-serier och böcker medan T gör vettiga saker som att rensa bland saker eller helt enkelt ta tag i saker som man annars inte orkar eller hinner med! Tur att någon av oss är lite produktiv här hemma...

 

När svärisarna lämnat oss hade solen hunnit komma fram ordentligt så hela lilla familjen begav sig ut på en liten promenad. Det är verkligen underbart att känna hur man orkar gå längre och längre! Än så länge handlar promenadsträckorna nog bara om 1-2 km men det går bra och jag hade säkert orkat gå ännu längre, men jag väljer att skynda långsamt för att inte riskera att sabba knät på något vis nu när jag äntligen kan börja gå igen. Jag känner mig också motiverad till att komma igång och röra på mig då vågen nu endast visar på +5kg från min startvikt!! Det kan jag nog tacka amningen för helt och fullt - jag struntar i vilket - men det är i alla fall en ordentlig morot att veta att man inte har så där jättemycket kvar att bli av med för att vara tillbaka på ruta 1, och sedan har jag som långsiktigt mål att bli av med ytterligare trivselkilon nu när man är hemma och är föräldraledig, har en hund som ska promeneras och en liten tjej som faktiskt verkar njuta av sina stunder i barnvagnen.

 

Nu ska jag gå och läsa färdigt min bok som jag hållt på med ett tag, Vänskapsband. Ingen bok som berör på djupet och ingen story som går ner på djupet då man snarare får följa flera personers liv under en tid och därmed aldrig får något riktigt djup i det hela. Trots det har den lockat mig till läsning, kanske just därför att den inte är så djup utan är väldigt lätt att lägga ifrån sig för att sedan ta upp den på nytt och lätt hitta tillbaka till storyn.

Tänk att det kan svänga så "fort"!

Första veckan med amningskrångel kändes förvisso som en evighet men nu mina vänner har det verkligen vänt! Helt plötsligt började amningsBHn sitta trångt, och till slut höll den inte saker och ting på plats, och jag kan nu konstatera att jag gått upp 3 kupstorlekar på bara något dygn och jag hoppas verkligen att det stannar där annars kan det nog bli tufft att hitta en bra amningsBH i en vettig prisklass.

Lilla stumpan hade i alla fall fortsatt gå upp i vikt men vår BVC-sköterska tyckte vi skulle fortsätta väcka henne tills hon hittat sin kurva - men det problemet lider vi INTE av längre. Vår lilla Selma har nämligen kommit på att man faktiskt kan äta precis när man vill! Hon kan nu amma i 30 minuter för att sedan bli hungrir 30 minuter senare, eller 3 h senare! Ett angenämet problem egentligen med tanke på den tuffa starten men det blir ganska tufft för mig som ständigt får nattsömnen avbruten då det typiskt nog verkar vara nätterna som är hennes tid då hon gärna ammar ofta. Jag tror också att hon gärna sover intill oss på natten då hon flera gånger börjar amma men somnar ifrån efter bara några minuter. Jag brukar då försöka lägga tillbaka henne i sitt babynest men det går nästan aldrig utan protest och man får börja om tills tröttheten gör att man somnar själv och därmed har hon fått sin vilja igenom och sover intill mig. Det är tur att man vet att den här perioden är övergående, men tyvärr vet man ju inte hur lång den är innan amningen stabiliserat sig! Fördelen är ju i alla fall att nätterna varit väldigt lugna för Ts del vilket känns skönt inför nästa vecka då det är dags för honom att börja jobba igen.

 

Vår lilla tjej börjar bli "stor" också! Igår på sin 11:e levnadsdag föll den läskiga lilla navelsträngsstumpen bort och helt plötsligt kändes hon lite större - man kan liksom inte se att hon är alldeles nyfödd längre. Det märks också att hennes vakna stunder blir längre och att hon söker kontakt på ett annat sätt än tidigare. Hon är väldigt stark i nacken, och har varit sedan hon kom till oss.

 

Idag var det premiär för min del att kombinera barnvagnpromenad med vovvepromenad på egen hand och det gick faktiskt över förväntan och jag kände mig ännu mer nöjd med vårt barnvagnsval! Det var bara att styra vagnen med ena handen hur lätt som helst och ta Pepsis koppel i andra - helt utan problem! Promenaden i sig gick också väldigt bra och jag känner hur det blir lättare och lättare att gå och att mitt knä som känts väldigt stumt, äntligen börjar bli bättre.

 

Nu ska jag passa på att bege mig mot affären medan Selma sover i sin vagn och T jobbar i trädgården. Senare i eftermiddag ska vi nämligen fixa lite mat till mina föräldrar och min moster med man då vi ska hämta upp dem vid tåget efter deras Stockholmstripp.

 

Ha det gott, och njut av solen!

Det är ofattbart hur fort dagarna passerar med lilla Selma här hemma!

 

I tisdags var det dags för den extra viktkontroll vi begärt. Varken jag eller T var väl särskilt oroliga sedan vi trots allt börjat ge henne ersättning som komplement till amningskampen. Väl på plats visade det sig trots allt att vår lilla skrutt hade tappat ytterligare en del i vikt, från 4150gram som var hennes födelsevikt till 3716gram - därmed hade hon tappat lite mer än 10% av sin födelsevikt, något som man har som ett gränsvärde. Barnmorskan var inte orolig då jag fick amma under vår stund där och hon kunde se att mjölken runnit till och att lilltjejen äntligen börjat fatta galoppen. Trots det var hon tvungen att be en barnläkare att ta sig en titt, och denne ville boka tid för ännu en viktkontroll dagen efter, och vi fick åka hem med instruktioner om att tvinga Selma att äta något minst var tredje timma och inte en minut längre än så mellan måltiderna.

 

Dygnet som följde kunde vi skippa ersättningen helt då Selma ÄNTLIGEN började amma utan någon större strid vid varje måltid, något som vi kunde se resultat av under vägningen igår då hon gått upp till 3805gram redan! Amningen har fortsatt att fungera toppen och ibland lyckas jag till och med få henne att äta utan att behöva använda mig av vårtnapp. Det känns så himla skönt att hon först och främst äter ordentligt, att hon dessutom äter uteslutande bröstmjölk som är det bästa hon kan äta och slutligen att amningen nu fungerar som den ska då det är SÅ mycket smidigare att amma än att krångla med ersättning som ska värmas upp och kylas ner till lagom temperatur. Nu är det bara att hålla tummarna för att det fortsätter att fungera så här smidigt!

 

Vi firade viktuppgången med en tripp till Selmas kusiner för lite grillat i solen! Det var första gången kusinerna fick hälsa på henne och särskilt lilla O uppskattade mötet verkade det som då han klappade och var allmänt förundrad över henne då han påpekade med lite förvåning att hon hade både händer, fötter, mage, ögon o.s.v..

 

Vad gäller mig själv så känner jag mig lättare och lättare i kroppen, och det är jag också bokstavligt talat. Det var med stor glädje jag ställde mig på vågen och såg att jag redan tappat 11 av de 18kg jag gick upp under graviditeten!!! Helt galet hur fort man kan  vikt även om jag vet att det handlar om mycket vikt både vad gäller bebis själv, livmoder, moderkaka och vätska o.s.v. Det känns i alla fall väldigt skönt att det bara återstår 7kg att gå ner till startvikt, och om jag har tur försvinner något mer kilo under de kommande dagarna då jag fortfarande har lite vätska kvar i kroppen.

 

Idag vågade jag mig på att ta en lite längre promenad tillsammans med T när det var dags för Pepsis morgonrunda. Det fick bli en sväng i skogen och det gick riktigt bra! Jag flåsar ju och är svett efter bara några minuters promenerande men det är ändå skönt att känna att det är flåset som gör det jobbigt och inte en tung kropp. Jag har också känt mig väldigt stum i mitt ena knä den senaste tiden men det kändes också mycket bättre idag :)

 

Imorgon är det dags för vårt första BVC-besök, och förhoppningsvis har Selma lagt på sig ännu mer i vikt så vi kan låta henne själv tala om när det är matdags istället för att behöva väcka henne var tredje timma. Jag ska också försöka hinna med en kort shoppingrunda hade jag tänkt då jag inte har några kläder alls nästan som jag trivs i just nu med en degklump på magen, och dessutom kläder som ska göra det lätt att amma i. Efter att ha spanat in Kappahls hemsida så tror jag kanske att det kan vara en bra butik att börja leta lite löst sittande toppar och linnen på, och att det dessutom var 25% rabatt på ett helt köp just imorgon gör ju inte saken sämre! Jag misstänker att det kanske slinker med ett plagg eller två till Selma också - mycket roligare att handla kläder till henne nu när jag VET att det var en liten tjej som gömde sig där inne, och Kappahls Newbie-kollektion är det ju MASSOR av fint jag vill ha!!!

 

Förresten har jag planer på att göra hand- och fotavtryck på lilla fröken men undrar om ni har tips på bra färg?? Allra helst skulle jag vilja göra en stämpel för att verkligen få med alla linjer, men var köper man en stämpeldyna som är tillräckligt stor?

 

 

Då var det söndag och vår lilla tjej har hunnit bli fem dagar, och vi har spenderat tre nätter hemma, och det har varit tufft! Selma verkar nämligen INTE ha ärvt mammas tålamod, något som verkligen har satt käppar i hjulen för amningen. Jag hinner knappt lägga henne intill bröstet innan hon blir arg som ett bi och bara skriker och sprattlar för att maten inte kommer tillräckligt fort - det blir ju inte direkt bättre av att mjölken inte hunnit rinna till ordentligt. Vi har verkligen gjort vårt bästa, och vi har ringt eftervårdsavdelningen för råd, vi har frågat om råd under sjukhusbesöket för PKU-testet, vi har fått ofrivilliga (välmenande) råd från nära och kära och vi har använt den kunskap vi tillägnat oss genom föräldragrupp och bokläsning men få saker har hjälpt.

Lite bättre blev det efter att vi blev tipsade om att ge henne ersättning i en liten spruta, bara för att hon ska få smak av mat och inte vara så hungrig när hon väl börjar amma - och det har fungerat ganska bra då vi åtminstone fick henne att börja suga. Tyvärr är ju de små liven lite för intelligenta för sitt eget bästa för hon lärde sig ju väldigt snabbt att hur bekvämt det var att få maten insprutad i munnen och slippa jobba något själv - därmed blev det återigen svårare att få henne att ta bröstet.

Igår blev det ännu ett samtal till sjukhuset för rådfrågning då hon fortfarande skrek mycket trots amning. Där fick vi tipset om att öka på ersättningen då hon förmodligen inte får tillräckligt mycket mjölk av ammandet då hon var stor när hon föddes och min mjölk inte runnit till - det ledde förvisso till en mycket nöjdare tjej under natten men det har också gjort det ännu svårare att ta bröstet.

 

Jag börjar sakta men säkert tappa modet då det är en psykisk utmaning att ständigt känna ett misslyckande, att se sin älskade lilla dotter ligga och skrika av hunger och ilska och vad du än försöker med så tycks det inte fungera. Jag tänker verkligen inte amma till varje pris men jag vill ändå känna att jag gett det en ärlig chans. Vi har hyrt en bröstpump för att försöka få mjölken att rinna till. Förhoppningsvis kommer det väcka Selmas intresse så vi slipper locka med ersättning men om DET inte hjälper så lägger jag/vi ner och kör med enbart ersättning. Det jobbiga när det kommer till amning är att ALLA har något att säga om det - egna erfarenheter, råd från apotekspersonal vid inköp av nappflaska - ALLA har något att dela med sig av, och jag VET att man säger allt för att vara snäll, men jag har all fakta jag behöver, och jag gör mitt bästa. Alla samtal om amning, och tips, gör att man känner att man måste försvara det sätt man valt att gå tillväga på själv, trots att allt bygger på råd från sjukhuspersonal (som OCKSÅ har gett råd som motsäger varandra!).

 

I övrigt sover hon väldigt bra förutom en mage som kniper ibland, då kan det gå en timma med mycket gråt och skrik som gör att det skär i mammahjärtat. Vi har hunnit inviga barnvagnen som hon båda gångerna somnat snabbt och gott i vilket mamman och pappan är väldigt glada för då vi hoppas på många och långa barnvagnspromenader med vovven.

 

Härligt nog lyckades lilla Selma komma vid en perfekt tidpunkt med flera röda dagar så pappa T behöver inte börja plocka föräldradagar förrän på måndag, och kommer inte börja jobba förrän 20 maj!!

 

Nu ska jag gå och göra mig redo för att sussa i väntan på att lilltjejen ska vakna för sitt kvällsmål!

Hoppas ni har haft en härlig helg!

Min lilla prolog slutade ju med frustration över att värkarna avstannat igen... fortsättningen som följde hade jag inte väntat mig!

 

Värkarna avtog som sagt och det kändes lite hopplöst vilket gjorde mig på uruselt humör. När klockan var 14 var det dags för ännu ett kontrollbesök. Återigen såg CTG bra ut men den här gången följde ett helt annorlunda samtal med läkaren. Både jag och T räknade med en planering för en igångsättning under morgondagen då kurvorna som sagt sett bra ut, men istället får vi veta att man hittat bakterier i mitt vatten så man vill sätta igång mig tidigare och hon frågar om vi har saker med oss! Väskan som flyttat fram och tillbaka mellan bilen och hallen hade fått följa med till bilen igen så det fanns ingen anledning till att vänta. En undersökning gjordes för att se vilken metod som skulle användas och man konstaterade att mina onda värkar under natten trots allt gjort nytta då jag var öppen minst 3 cm. Vi fick sedan gå ut i väntrummet och vänta på att de skulle hämta oss på förlossningen. Här kom nervositeten! Helt plötsligt var det dags...dags att möta smärtan, dags att möta bebis - dags att bli föräldrar!

 

Väl på förlossningsrummet hann klockan bli 16.00 och det sattes ett värkstimulerande dropp. Ganska omgående kändes de första värkarna. Jag lyckades ta mig igenom de första med bara andning men ganska snabbt blev de mer intensiva och kom allt tätare och jag bad istället om lustgas som lindrade ganska bra. Det som var jobbigt var att värkarna kom så tätt att lustgas togs väldigt ofta så jag blev lite snurrig och illamående då jag knappt hann andas vanlig luft. Jag kan också nu i efterhand konstatera att jag väldigt snabbt tappade begrepp om tiden.

Värkarna kom med ca 1 minuts mellanrum och innan första värken hade planat ut helt så började jag i stort sett känna av nästa vilket till slut gjorde det för jobbigt och tårarna kom. Vi hade dock tur och hade en jättegullig undersköterska, jätteduktig student och duktig barnmorska som alla var supergulliga både i att vara närvarande, förklara och lyssna av oss. Jag hade hoppats på att klara mig längre med bara lustgas men till slut bad jag om epidural trots rädsla för sprutan, då jag inte kände att jag hade någon kontroll alls och jag var redan helt slut kändes det som.

 

När klockan närmade sig 22.30(?) började jag känna av ett första tryck neråt och precis då var det tyvärr skiftbyte och in kom ny barnmorska och ny undersköterska. Även de var duktiga men jag kände inte lika mycket för barnmorskan som jag tyckte pratade och ställde onödiga frågor mitt i alla värkar. En kort stund senare kunde jag börja krysta! Jag hade aldrig kunnat drömma om hur jobbig den biten var - hur man skulle längta efter varje krystvärk, samtidigt som det skulle kännas så hopplöst då det inte kändes som att det hände något. Jag var också förvånad över känslan i trycket, att det på riktigt skulle kännas precis som att man måste bajsa - hahaha!

 

När klockan närmade sig 23.30 började jag av någon knäpp anledning bli stressad då jag fick för mig att jag ville att hon skulle födas i april, och inte i maj så då tryckte jag på ännu lite mer. Sista stunden fick jag nästan panik då krafterna var slut och jag kände inte längre av när jag fick värkar vilket gjorde att jag chansade och krystade lite av och till hela tiden. När klockan slog 23.44 den 30 april kom hon under svidande smärta, envis från start med händerna knäppta så man tvingades förlösa med båda axlarna i bredd istället för att lirka ut en i taget. Det var så overkligt att höra henne, att se henne och inse att hon var vår!

Arbetet efteråt var verkligen jobbigt då motivationen försvann i samband med hennes födelse - att då hitta några sista krafter till att få ut moderkakan och stå ut med en undersökning av underlivet och att sys (något som inte gjorde ont men ändå!).

 

Att sedan få duscha var bland det ljuvligaste jag gjort och jag stod länge, länge! Sedan följde en undersökning av vår tjej som visade sig vara 52cm lång och 4150gram tung och en väntan på att få gå över till avdelningen där vi skulle få vara kvar för observation på grund av tidig vattenavgång och bakterier i vattnet. Här var både jag och T helt färdiga - jag efter två nätter med dålig/obefintlig sömn + en förlossning och T med en oläglig feber/förkylning samt nerver som släpper efter att ha stöttat mig i flera timmar.

Klockan hann bli 4.30 innan jag fick åka i säng till andra avdelningen och underbart nog fick vi ett familjerum så även T fick stanna med oss. T somnade snabbt men själv hade jag svårt att släppa vår lilla tjej med blicken och att sova gick inte riktigt trots den otroliga tröttheten.

 

T var helt underbar genom hela förlossningen och stöttade genom att bara finnas nära, hålla handen, prata med personalen åt mig och förmedla vad de sa. Någon massage däremot var jag inte alls intresserad av till min egna förvåning, men det berodde nog på att all smärta satt i magen för min del i stort sett - och när jag väl kände lite i ryggen blev jag mest störd av beröring där. Han har också stöttat under hela tiden på avdelningen och jag har i stort sett bara behövt ligga i sängen.

 

Vi var ju lite oense om namn innan men hade väl i alla fall kommit fram till några gemensamma favoriter. Det konstiga var att när hon väl var född så kändes inte mina favoritnamn alls särskilt intressanta  - vi funderade egentligen bara mellan Ellie och Selma när vi väl fick se henne tror jag, och egentligen tänkte vi nog bara på henne som en Selma. Med andra ord blev det en liten Selma som fick följa med oss hem efter 1,5 dygn på familjerummet.

 

Selma verkar hittills vara en trött liten dam med mycket egen vilja och humör, något som satt käppar i hjulen för vår amning. Vi får väl ge det någon dag till, men att känna den här hjälplösheten när ens bebis skriker men inte har ro till att suga, det är det inte värt i långa loppet...!