Hakuna Matata

Ett av mina nya favoritprogram är Gift vid första ögonkast eller Married at first sight, här hemma har vi faktiskt följt både svenska och amerikanska versionen då vi båda gillar det! Det är ett lite udda relations/dejtingprogram då fyra experter matchar tre par som träffas för första gången på deras eget bröllop. Man får sedan fortsätta följa paren under fyra veckor då de åker på bröllopsresa, flyttar ihop och lever ett vardagsliv där de försöker lära känna varandra och komma fram till om de efter de fyra veckorna vill fortsätta sitt liv som gifta eller om de vill skiljas. Det låter ju helt sjukt men det är såååå bra och spännande i underhållningssyfte och det skapar automatiskt diskussioner hos dem som tittar.

 

Vi har följt serien på SVT.play.

 

Ett tips för er som ännu inte upptäckt serien ;)

 

Jäklar vad lika dessa gubbar är utseendemässigt. 

 

 

Jag älskar detta uppträdandet av James Arthur! Låten Impossible betydelse blev dessutom ännu starkare efter att ha läst Friend-Zoned av Belle Aurora (Rekommenderas att läsa!)

 

 

 

 

Ännu en helg har passerat och vi är nästan halvvägs igenom januari redan. Det betyder att jag nu bara har 2,5 månad kvar i underbara mammaland där man får ta var dag som den kommer, vakna upp och mysa med min fina dotter i lugn och ro för att sedan gå upp och äta frukost tillsammans, leka en stund på golvet, barnvagnspromenader i lugnt tempo, mys med bebisar och mammor i föräldragruppen, se henne undersöka, känna och titta på sina kompisar och alla leksaker...

Jag kan inte hjälpa att känna mig halvt gråtfärdig av ångesten över att det nu snart är slut! Jag tillhör verkligen inte gruppen av mammor som blir uttråkad av att gå hemma med en bebis, det har hittills inte funnits ens en sekund där jag längtat efter att få gå tillbaka till jobbet. Men det spelar ingen roll, snart är det dags! Jag kan inte låta bli att avundas de mammor i gruppen som tar alla föräldradagar, samtidigt som jag tycker att det är superviktigt att T får gå hemma med vår juvel några månader också... Men svider gör det ändå, även om det är något som känns viktigt.

 

För att prata om något roligare så har helgen varit bra! Snön och kylan anlände ordentligt, något jag inte kände mig helt nöjd med till en början men lite mysigt får jag väl erkänna att det är när man tittar ut över det vita snölandskapet! Jag har också hunnit med att fira min tremänning som fyllt 40 år, och ett lite minikalas för min syster som fyllt år under veckan. Som avslut på helgen blev det ett pass på gymmet med mina systrar, riktigt skönt då vi var där vid 10 på söndagsmorgonen vilket innebar att det var nästan tomt så man slapp vänta på maskinerna.

 

Jag och T har också hunnit med två filmkvällar! Vi började med filmen About time: Tim växer upp i ett mustigt nergånget drömhus vid Cornwalls scenariska kustlinje. Familjen är smått excentrisk och lycklig. Tim med, möj- ligen finge han gärna en flickvän. Vid 21 års ålder får han något annat. Nämligen veta att han, liksom alla andra män i familjen, kan resa i tiden. Med ett par förbehåll, men likväl.

Det är Richard Curtis som regisserat filmen, samme man som gjort Notting Hill och Love Actually, och jag måste säga att jag nog tyckte att den här filmen var nästan lika mysig! Helt klart en mysig film när man vill gosa ner sig i soffan och se något med både humor, drama och romantik!

 

Som avslutning på helgen såg vi filmen Jobs: En biografisk dramafilm baserad på Steven Jobs (Applegrundaren) liv.

Varken jag eller T var särskilt imponerade av filmen. Den fokuserade mest på Jobs som person, och det var definitivt inte en person jag gillade i filmen, hade även otroligt svårt att vara förstående för hans personlighet. Det känns som att han måste ha haft någon störning, eller också var han bara en stor jäkla skitstövel? Det var kanske inte världens bästa film, men det är ändå kul att ha sett filmen och hur allt började med tanke på hur stort Apple är idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Entertainment weekly har publicerat de första karaktärbilderna på Anastasia och Christian för den kommande Fifty shades of Grey. Premiärdatumet är nu flyttat till februari 2015. 

 

Idag var det Fars dag, och det var första gången T skulle firas. Jag får nog erkänna att jag kunde ha gjort ett bättre jobb med firandet så som frukost på sängen och annat men idag var det babysim som stod på schemat och det fanns ingen ork att gå upp tidigare för att ordna med sånt för att vara ärlig. Jag funderade ganska mycket på present men i slutändan bokade jag in mina föräldrar som barnvakt för att överraska världens bästa pappa med ett biobesök.

 

Valet föll på filmen Mig äger ingen: En gripande men samtidigt varm och humoristisk berättelse om 5-åriga Lisas villkorslösa kärlek till sin alkoholiserade pappa. Det är också en skildring av Sverige på 70-talet och arbetarklassens bleknande ideal. Mamman lämnar familjen och Lisa kämpar för att behålla bilden av hjältepappan. Till slut ställs Lisa inför ett livsavgörande val. (www.sf.se)

 

Det händer egentligen väldigt lite i filmen men den var väldigt tragisk och gripande och man känner med både pappan och dottern. Det har pratats en del om Persbrandts prestation i den här filmen och jag måste säga att han spelade rollen som alkoholiserade pappan fantastiskt bra!

 

Medan vi njöt av ett biobesök fick Selma spendera lite tid med sin mormor och morfar, och vi kom hem till ett städat hem då min mamma varit snäll och plockat med både leksaker och vikt tvätt åt oss.

Dagens babysim var också en mysig stund och vår lilla tjej hade helt plötsligt lärt sig simma! Från att bara sparkat lite lätt med benen, till att idag sparka vilt och helt plötsligt kunna ta sig framåt på egen hand med badringen. Lite mer träning behövs för att hitta balansen då hon doppade ansiktet några gånger, men det är verkligen häftigt att se hur mycket de här stunderna ger henne och hur snabbt hon utvecklas!

 

 

Efter att Charlie Hunnam hoppade av filmatiseringen av Fifty shades of Grey så började spekulationerna snabbt på vem som skulle ersätta honom. Personligen har jag hela tiden önskat att de skulle vara någon relativt okänd som landade rollen som Mr. Grey. Min önskan är uppfylld. Ny Mr. Grey är Jamie Dornan, ser visserligen lite för snäll ut enligt min personliga syn på Mr. Grey men det ska bli kul att se resultatet. 

Nu är också brorsan Elliot Grey satt, spelas av Luke Grimes.

 

 

 

Nu är det tydligen klart och jag kan INTE säga att jag är nöjd med valet!

 

Det har spekulerats länge om vilka som kommer få huvudrollerna i 50 shades of Grey-filmatiseringen och det har varit många bra kandidater men jag måste säga att jag är besviken över vilka man valt.

 

När filmen kommer upp på bio kommer man att få se Charlie Hunnam som Christian Grey och Dakota Johnson som Anastasia... Det är väl främst rollvalet till Christian som inte riktigt tilltalar mig, men det kanske blir bra i slutändan ändå....

 

      

Inatt fick vår lilla skrutt inviga sin spjälsäng på riktigt!

Hittills har hon fått sova mellan oss i sitt babynest för att vi båfa ska kunna se henne och ha henne nära och för att jag skulle slippa gå ur sängen varje gång det var dags för amning. Trots att det är jättemysigt att ha henne så nära så blir det också lite trångt i sängen trots att vi har en stor 180cm bred säng! I och med att lilla fröken bajsar heeela tiden (känns det som) så måste vi ändå kliva upp varje gång hon vaknar för amning för att även byta blöja så kändes det värt att bära in hennes spjälsäng i sovrummet.

Efter en ganska jobbigt natt igår så var jag ganska sliten så att få sova utan henne i sängen + att hon bara vaknade en gång för nattamning, var helt underbart!! Nu hoppas jag att hon fortsätter sova lika bra i sin säng nu när T ska tillbaka till jobbet och jag får ta allt ansvar över nätterna.

 

Igår hade vi Eurovisionmys här hemma! Hittills har vi inte sett ett enda program av vare sig Melodifestivalen eller Eurovision men finalen är ju alltid lite rolig att se trots allt, särskilt när det sänds från Sverige. Jag måste säga att jag tycker att det var en riktigt bra sändning vad gäller Petra Medes insats, spexen o.s.v.. För en gångs skull tycker jag också att rätt låt vann - konkurrensen var kanske inte stenhård heller kan jag tycka...

 

Idag är det liiiiiite svalare efter en nästan olidligt varm dag igår och det är dags att inviga gräsklipparen då växtligheten fullkomligt exploderat under de senaste dagarna både vad gäller gräsmattor, träd och blommor. Det känns inte riktigt som att vi hinner med då jag gärna hade haft vår odlingshörna färdig så att vi kunnat så lite men det kommer väl, vi har ju i alla fall börjat.

Lite senare idag kommer det lite grillgäster i form av några kompisar så jag hoppas att värmen och solen håller sig kvar tills dess! Det ska också plockas lite här hemma idag då vi får hembesök från BVC imorgon. Jag vet att det är för att skapa kontakt och inte kontrollera hemmet men ändå - man vill ju ändå att det ska se städat ut! Som tur är kommer hon inte förrän under eftermiddagen så lite tid ska det nog finnas att plocka även under morgondagen ;)

 

Varken jag eller min sambo har ett intresse för bilar. På något konstigt sätt har vår son blivit helt besatt av bilar. Mormor köpte småbilar åt honom sist, dessa ska med i sängen, vagnen... ja hela tiden. Och till råga på allt har han blivit extremt besatt av Disneys "Bilar". Det första han ska göra när han vaknar eller kommer hem är att sätta på filmen Bilar. Jag skojar inte när jag säger att han bokstavligen skrek "biiiilaaa" i det sluttexten börjde rulla, filmen skulle på en gång till genast!

Jag vet verkligen inte vart detta kommer ifrån, inte ens i barnehagen är ungarna direkt intresserade av bilar.

 

Igår kväll såg vi filmen The impossible. Jag var lite kluven innan jag såg filmen till hur jag kände inför det... Dels älskar jag ju verklighetsbaserade filmer - samtidigt kändes det på något sätt hemskt att man valt att göra en film om det, då det ännu känns ganska färskt på något vis - som att man vill tjäna pengar på en sådan tragedi... T har inte alls velat se den då han tycker det känns lite jobbigt men efter att ha sett trailern, som ändå visar på ett sätt hur filmen kan tänkas sluta, så var det faktiskt han som igår ville se den, och så blev det....

 

Maria, Henry och deras tre söner är på semester i det tropiska Thailand. När familjen njuter av solen vid poolen slits paradiset i bitar av den enorma våg som drar med sig allt i dess väg och splittrar familjen.

The Impossible är baserad på en sann historia om en av de tusentals familjer som drabbades av den ofattbara katastrofen 2004. Den visar hur familjen kämpar för sitt liv, men också hur främlingar hjälpte och stöttade varandra för att överleva tillsammans

 

 

 

Tårarna rann större delen av filmen, och det är verkligen helt ofattbart att så många människor upplevde just detta - att det inte bara är en dramatisk film. Vi störde oss på vissa beslut som tas, tills man sekunden senare får påminna sig om att allt bygger på en sann historia, det handlar inte om att göra filmen mer spännande, att irritera dig som tittare, utan det här är deras historia och att förstå deras beslut kanske är lika svårt för dem. Hur kan man döma någon som befinner sig i en sådan situation - hur hade man själv reagerat och handlat om man helt plötsligt befann sig där - där du överlevt det mest ofattbara och du helt plötsligt har förlorat halva din familj, eller finns de skadade och väntar på dig... vad GÖR man...?

 

Det var egentligen inget nytt - allt som filmen visade har man sett sedan tidigare genom alla hemvideos som visades i samband med händelsen på nyheterna och tidningarnas webbplatser, man har läst om människoöden, upplevelser - både de hemska och de fantastiska, om människors hjälpsamhet. Men att se en filmatisering nu några år efter händelsen var ändå... intressant? Jag tror vi båda tyckte filmen var bra, den berörde och satte snurr på huvudet och alla tankar man får, samtidigt som man känner sig så ledsen för alla som fick uppleva det och inte fick något lyckligt slut, där man till slut hittade namnet på en älskad familjemedlem på en dödslista, eller där du kanske helt ensam hittat ditt barn/fru/man/syster helt livlös... Ja som sagt, många tankar snurrade... Helt klart sevärd men man måste så klart vara inställd på att det är en tuff film att se...!

 

Igår såg vi filmen The words, en film som jag varit sugen på att se ett tag...

 

The Words är ett romantiskt drama där fiktion blandas med verklighet och det förflutna smälter samman med nutiden. Huvudrollen som Rory Jensen spelas av Bradley Cooper och i en historia som utspelas över tre tidepoker syns även Jeremy Irons, Dennis Quaid och Zoe Saldana . Den unge författaren Rory Jensen slår igenom med den nya stora amerikanska romanen. Han blir det litterära USA:s älskling och pengarna strömmar in som aldrig tidigare. Det finns bara ett problem. Han har inte skrivit boken. Snart kommer det förflutna i kapp honom och även om det som varit har varit är tidens vingslag inte förlåtande och Rory inser att han har ett dyrt pris att betala.

---

 

 

 

Jag tyckte verkligen att filmen hade potential om jag utgick ifrån storyn och det jag sett i trailern men i slutändan tycker jag nog inte att det var så mycket att hurra för - särskilt då slutet var lite luddigt. Både jag och T hade teorier om hur det skulle bli världens twist i slutändan som skulle ge filmen det där lilla extra, därför blev vi båda ganska besvikna när det liksom bara tog slut...

 

Riktigt trist då det här var första filmen jag var riktigt sugen på att se på en längre period... Känns inte som att det kommit så många storfilmer som lockat mig på sista tiden... Eller är det någon som sett en riktigt bra film på senare tid och vill tipsa?

LOL!

 

 

I helgen såg jag den romantiska dramakomedin "Silver Lingings playbook". Den handlar om bipolära Pat (Bradley Cooper) som tvingas flytta in hos sina föräldrar (pappan spelas av Robert Di Nero). Hans vardag går ut på att hitta ett sätt att få tillbaka sin fru på. Detta leder honom till mystiska och mycket speciella Tiffany (Jennifer Lawrence) med egna problem. 

 

Stundtals underhållande film. Svåra karaktärer som man ändå fastnar för. Pat och Tiffany är båda lika "knäppa" och Lawrence är sjukt bra i sin roll som Tiffany. 

Rekommenderas!

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår såg vi filmen Hope Springs. Den handlar om Kay (Meryl Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) som varit gifta i 31 år. Livet går på rutin och paret sover separat, pratar eller rör aldrig i varandra. Kay beslutar sig för att hon bill rädda äktenskapet och anmälder dem till en intensiv vecka i parterapi hos Dr. Feld (Steve Carell).

 

Det är en varm och söt film om kärlek. Jag älskar Meryl Streep, hon är så jävla bra! Hon kan verkligen spela vilken roll som helst trovärdigt. Hope Springs innehåller verkligen bra skådespelarprestationer. 

Något som vi här hemma reagerade på är vad svårt det är att se på sexscener med äldre personer. Man är så van vid unga i kärleksfilmer. Det blir svårt att se på när man förbinder aktörerna med sina mor-och farföräldrar. Det är inte individer man gärna ser för sig har sex ;-) Detta gjorde dock att jag insåg vad ovanlig Hope Springs är, den skildrar äldre kärlek på ett nytt sätt.

 

Spoilers alert! Hope Springs måste erbjuda årets bästa filmkyss i alla fall! 

 

Jag såg en film häromdagen, 9 1/2 vecka med Mickey Rourke och Kim Basinger i sina bästa år. Filmen gjorde 1986, året vi föddes så den är "gammal" :-) ändå är storyn lika aktuell nu. Fifty shades of Grey påminner om 9 1/2 vecka.

 

 

Handling:

 

Jag läste runt lite kring filmen och liksom Fifty shades så verkar det vara antingen starka positiva eller starka negativa åsikter. Filmen känns ytlig även fast jag tycker att Rourke och Basinger är bra i rollerna. De var helt klart snygga för 26 år sedan. 

Tyvärr känns det som om något fattas hela tiden. Man får inte riktigt någon klar bild över någonting. Plötsligt är hon glad, ledsen, arg och han är dominant, charmig, oförståelig. Rena jojo-effekten i humörsvägningar. Möjligt att man bör kunna läsa mellan raderna bättre än vad jag kan för att förstå sig på karaktärerna. Jag ser mer fram emot filmatiseringen av E.L James böcker.

 

I måndags sändes sista avsnittet av Gossip girl.

Sex säsonger har jag följt Blair och Serena. Hatat serien men inte kunnat sluta se. (Som så vanligt).

Jag visste inte att det var sista avsnittet så det var en positiv överraskning.

 

Skönt. Älskar när jag får tydliga slut på serier. Efter så många år.

Och nu vet jag ÄNTLIGEN vem som var den där jäkla gossip girl.

 

XOXO

 

I natt såg vi en så rolig film. Det är inte ofta man kan uppriktigt gapskratta åt en film (jag var visserligen övertrött)!

 

 

Slutet är en skittråkig kliché. Jag förstod inte öppningsscenen heller. Men annars så bjöd filmen på många skratt.