Hakuna Matata

Denna gången kommer jag dock förberedd med magen full, en bok i väskan och hörlurar med till telefonen ;)

Kan ju hoppas på att jag slipper en 8h lång väntan denna gång!

En månad kvar till jul, och jag längtar så himla mycket efter att få vara långledig och spendera tid med familjen. Vardagen rullar på och det har varit ganska mycket den senaste tiden känns det som, intensivt på jobbet, strul med knät, nerver inför operation, återhämtning från operation, vabdagar, framtidsplanering...

Helgen som kommer blir också intensiv då vi måste städa huset inför vår årliga adventsgrill som vi ska ha med vännerna på lördagkväll, vi har också alla våra kläder utspridda i gästrummet sedan inredningen i klädkammaren kollapsade, så det är också ett projekt som ska hinnas med innan söndag då vi åker till Sunne för att fira mormor som fyller 80år. Jag var även där förra helgen på 50 års kalas för att fira moster och oj så kul jag hade! Det var längesen jag hade så kul faktiskt - att bara få dansa loss! Det komiska var att det kom igång på riktigt när de flesta åkt hem. Men mellan 01 och 03 dansade vi loss så jag hade lite lätt träningsvärk på söndagen :p

 

Imorgon blir det en kort sväng på stan för att kolla på lite julklappar och något som ska få göra min förlovningsring sällskap till våren :)

 

Men just här och nu ska jag inte göra något mer än att slappa vid TVn och samla kraft för resten av arbetsveckan!

Selma hann bli 18,5 månad innan hon slogs av den första storslagna kärleken!

Visst har det funnits saker som fångat hennes intresse innan, framför allt sedan förskolestarten när Apan fick en särskild plats och sedan även gosiga fleecefilten. Ingen av dessa kan dock mäta sig med de känslor som uppstod när Selma förra helgen fick ärva en Pippidocka av kusinen. Från första stund uppstod kärlek och hon blev lätt besatt! Pippi ska vara med när tänder borstas, när man ska sova, när det är matdags ska Pippi sitta på en egen stol och "titta på"... hon finns helt enkelt vid Selmas sida varje vaken stund här hemma, och om hon fick, så hade hon definitivt följt henne även till förskolan, men där har vi sagt stopp då det redan finns trygghetssaker där.

Varken jag eller T kan förstå var denna förälskelse kommer ifrån då vi inte läst, sett eller pratat om Pippi tidigare och nu är det grejen helt och hållet.

I helgen fick Selma uppleva första stora traumat när hon böjer sig fram för att ta upp Pippi och råkar kräkas upp över Pippi. Hon tittar på mig med förtvivlan i blicken samtidigt som hon ojar sig med darrande underläpp. Inte blir det bättre när mamman tar med Pippi och slänger henne i tvättmaskinen samtidigt som hon försöker intala Selma om att Pippi ska bada. Selma blir på riktigt helt förtvivlad - tårarna sprutar och hon står med näsan mot glaset i tvättmaskinen samtidigt som hon skriker "Piiippiiiiiiii, Pippiiiiiii.... Ojojojoj... Pippiiiiiiii!!!!", hon rycker i luckan och vrider och trycker på alla knappar innan hon till slut lugnar sig lite och upprepar orden "Pippi badar.." om och om igen. När jag till slut går för att plocka fram en ren Pippi när Selma sover middag, får jag till min stora förskräckelse se att Pippis fötter exploderat och det är vadd överallt! Snacka om dåligt samvete, jag har förstört Selmas första stora kärlek!!

Jag kastar mig så klart över datorn och får se att en ny Pippidocka finns att köpa på den närliggande leksaksaffären, så jag kastar mig i bilen för att köpa dockan innan hon vaknar. För att döva samvetet slänger jag med en Pippibok till kassan.

Väl hemma möts nya Pippi med stor skepsis (och jag får väl hålla med om att det var en dålig kopia), men eftersom inte riktiga Pippi hittas får nya Pippi duga som stand-in. Samvetet fortsatte att tynga mig så till slut plockade jag faktiskt fram nål och tråd och lyckades få till tillräckligt bra stygn för att få ihop orginalPippis fötter. Så nu har Selma två Pippidockor, den nya Pippi har gömts för att finnas som reserv, och nya Pippiboken har vi läst om och om igen.

 

Det är lite jobbigt att ett ting fått så stor betydelse då det blir otroligt upprörda känslor så fort Pippi försvinner eller inte får delta  på vissa aktiviteter, men framför allt är det såååå mysigt att se henne prata och titta på Pippi med tindrande ögon, och man märker verkligen att det är hennes allra bästa vän <3

Idag är det den 11 november och det betyder att vi snart är inne i december och julmånaden! Jag hatar att vara ute i sista stund och har därför sen någon vecka tillbaka börjat fundera över julklappsinköp och önskningar men som vanligt är det allt annat än lätt och jag vill gärna ha många förslag på vad man kan köpa och vad man kan önska sig!!!

 

Vi har bestämt oss för att köpa en spis till Selma från oss och jag ska verkligen försöka att nöja mig med det då hon redan har så mycket saker, kommer få saker av andra och vi har en hel del sparmål detta år så det gäller att försöka hålla i slantarna lite. Sen är det väl lite grytor och sånt man kan komplettera hennes önskelista med.

 

Till mig själv har jag bara kommit på lite lite grann. Än så länge står boken "med känsla för barns självkänsla", en elektrisk fotfil och ett diskborstställ till min lilla Cult Design-samling i köket, på min önskelista.

 

Vad jag ska hitta på till T har jag verkligen ingen aning om! Det är lika svårt varje år, och ännu svårare i år när vi som sagt ska försöka att spara pengar så det gäller att tänka sig lite för vad man köper. Alla förslag mottages tacksamt!

Vid ett svagt tillfälle funderade jag på om vi skulle skippa att köpa klappar till varandra och istället investera i en ny kamera till familjen men jag vet inte. Vi är otroligt dåliga på att överraska varandra med gåvor i vardagen, därför känns det ganska viktigt att ge varandra någon liten överraskning åtminstone vid jul.

 

Det här året är ganska kännbart ekonomiskt då vi under året köpt ny bil och ny soffa, och just nu har vi hantverkare här som byter ut vårt ventilationssysystem, vi har varit föräldralediga och vi har ökat våra amorteringar på huset. Det kostar verkligen att bo i hus då risken för oförutsedda kostnader är så mycket större och oftast är prislappen ganska saftig för dem. Men det är fortfarande värt det alla dagar i veckan :)

Nästa oförutsedda utgift kom redan igår när T skulle läggfa tillbaka allt i klädkammaren efter att ha tömt den för hantverkarnas skull, och allt helt plötsligt kollapsade! Så idag/imorgon ska vi väl kika på inredning till den. Från början hade vi nog tänkt köpa en likadan trådställning med backar men nu funderar jag på om vi inte ska investera i lite rejälare inredning kanske, men det tål att tänkas på!

Vilken fantastisk dag!

 

Det var många fjärilar i magen är vi åkte mot sjukhuset imorse och väl på operation i full operationsmundering kände jag mig nästan panikslagen. Men väntan blev lång, det dröjde nästan tre timmar innan jag till slut blev uppropad. Det var nästan spännande att sitta i väntrummet med det gravida paret som väntade på kejsarsnitt, lyssna till kvinnan som skulle operera foten och berättade om sin dramatiska förlossning med sina tvillingar, eller kvinnan som agerade tolk men egentligen gjorde praktik på förlossningen som berättade om sina erfarenheter därifrån, eller den gamla tanten som berättade om sina två år i Dubai i ungdomens dagar... Mötet mellan människor fascinerar mig verkligen. Jag är verkligen ingen deltagare i dessa möten utan en väldigt intresserad observatör som lyssnar noga till det som sägs och funderar mycket. En kvinna satt tårögd och väntade på att hennes lilla, lilla kille skulle komma ut från operationen, och jag tänkte tillbaka på den där stunden när jag och T väntade på att bli hämtade till förlossningen för att få möta vårt barn precis som detta par skulle få göra... och hur känns det egentligen att föda fram ett barn på ett sjukhus där man inte kan språket? Eller är de som mig som förmodligen skulle känna mig jätteorolig om jag befann mig på ett sjukhus i ett "främmande" land?

Hur som helst kändes aldrig den långa väntan särskilt lång och paniken la sig ganska snabbt. Den började bubbla fram igen när det väl var dags, ""operationshöcklet" på huvudet, uppe på en brits med armarna ut åt sidorna, någon blottar bröstet för att fästa EKG-sensorer, en annan sticker mig i armen, en tredje sätter ett band ovanför knät och en fjärde fäster ett band med hullingar i pannan för att mäta ännu ett värde samtidigt som jag tittar upp mot de där gigantiska lamporna som finns i operationssalar man ser på TV. Men så fantastiska de var! Så himla goa allihop då det skämtades, informerades omvartannat.

 

Till slut kopplas ett dropp på och jag börjar känna mig alldeles tung i kroppen, efter en stund berättar de att de sätter in sömnmedlet och jag slocknar men hör snart röster omkring mig igen och är rädd att de ska börja skära i knät innan jag somnat. Jag får ögonkontakt med en sköterska som börjar prata med mig och jag inser sakta att allt redan är över, att jag sovit gott och allt är klart! Väldigt förvirrad frågar jag om de fått ut benbiten och en lyckokänsla sprider sig inom mig när hon svarar jag med ett stort leende innan hon hämtar en behållare med vätska där den jävla lilla benbiten flyter runt! Det tar en ganska bra stund innan jag vaknar till men det blir lite bättre när jag äntligen får något att äta efter en låååång fasta.

 

När jag får träffa läkaren berättar han att han gått upp ovanför knäskålen direkt efter min beskrivning och hade hittat och fått ut skiten på typ 10 sekunder!! Eftersom jag ändå var snittad passade han på att undersöka mitt knä vidare och han gav mig mycket beröm för mitt fina knä. Knäppt kanske, men jag blev så glad av de orden efter allt jäkla problem jag haft. Han berättade att han hittat stället där benbiten suttit och han konstaterade att det med största sannolikhet hade slagits lös en bit när mitt knä "halvt" hoppade ur led runt 2011 (?).

 

Jag kan stödja på knät men det gör ganska rejält ont i snitten så fort det sträcker lite i dem. Men vad gör det!? Jag är så pepp på att komma igång med träningen för nu känns det inte som att det finns något som kan stoppa mig, det finns ingen anledning till att hålla tillbaka!! Motivationen för att på rikigt komma igång med förebyggande träning finns så klart också för nu har jag en benbit som bevis på vad konsekvensen kan bli om knät hoppar igen - det handlar inte bara om att det gör överjävligt ont just där och då, det kan bli skador som hindrar mig i flera år, som kan leda till att mitt barn utsätts för fara!!!

Den lilla biten nu är väl att vänta på att snitten ska läkas, och den stora biten är att få min hjärna att förstå att faran är över på riktigt. Knäna SKA belastas, jag KAN springa utan att oroa mig för att det ska göra ont, jag KAN resa och sätta mig på stolar och golv utan att specialgöra det för att knän inte ska belastas. Det har blivit en ful ovana där i stort sett varje fysisk rörelse föregås av en specialrörelse för att i största mån undvika eventuella känningar - något som istället kan göra mina knän sämre då de inte får den träning de behöver!

 

 

Förra onsdagen fick jag ett brev på posten som talade om att jag skulle infinna mig på operationsavdelningen på centralsjukhuset imorgon för att göra en titthålsoperation på knät!

Jag vart så chockad!! Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så fort. Nu sitter jag här kvällen innan med fjärilar i hela magen. En del av mig har längtat hela veckan efter morgondagen och en annan ser på den med skräck. Informationen har varit minimal och jag vet egentligen ingenting... Kommer jag vara vaken eller sövd under operationen? Hur kommer det kännas efteråt? Vilka är och hur stora är eventuella risker med ingreppet? Hur länge kommer jag eventuellt ha ont och hur länge behöver jag vara sjukskriven?

Jag gjorde det stora misstaget att googla ingreppet och dumt nog får man självklart läsa mer dåliga än bra saker. Men hur det än är så är den nuvarande situationen ohållbar och en operation är värt det oavsett vad riskerna är.  Senast slutet av förra veckan fick jag så där superont när jag var på jobbet. Denna gång kände jag igen smärtan så jag blev inte lika rädd, och jag lyckades få benflisan att flytta sig genom att ta mig an knät på samma sätt som läkaren gjorde.

 

Jag vågar nästan inte tänka tanken att det efter imorgon kanske är ett minne blott! Jag har fortfarande dåliga knän men jag behöver inte oroa mig för den där plötsliga smärtan. Men som sagt, man ska nog inte ropa hej ännu då risken finns att den misslyckas och de inte lyckas hitta den.

Typiskt nog har vi hantverkare hemma hela denna veckan som ska byta ut vårt ventilationssystem så det blir inga sovmorgnar på hela veckan :( Jag har i alla fall samlat på mig både romaner och jobbrelaterad litteratur för att ha något att göra under min vecka hemma tillsammans med hantverkarna!

 

Håll tummarna för att det är en nöjd S som skriver nästa gång!!

Då var det söndag och jag är lite bitter över att helgen är över. Det har varit en sån bortkastad helg som gått i trötthetens tecken. Väl hemma efter en seg dag på jobbet möttes jag av en väldigt gosig tjej med rödrosiga kinder och jag kände ganska snabbt att hon var misstänktsam varm, och visst var det så... Selma hade fått feber för typ andra gången i sitt liv. Det kändes konstigt att se henne så sliten då hon sällan har ro att sitta still längre stunder och nu satt hon i knät och gosa in sig rejält.

När hon somnat på 2 sekunder och vi ätit god mat, kröp vi upp i soffan och tittade på filmen The fault in our stars, en ganska förutsägbar film men inte desto mindre sorglig för det, och det snyftades så mycket för min del att jag vaknade med gråtsvällda ögon på lördagen!

 

Filmen handlar om Hazel Grace som diagnosernas med fjärde stadiet av sköldkörtelcancer vid 13 års ålder. Två år senare sker ett medicinsk mirakel och tumörerna krymper, i alla fall tillfälligt. Hazel blir ivägtvingad av sin mamma till kyrkans stödgrupp för unga med cancer och där träffar hon Augustus Waters som också varit sjuk i cancer och fått amputera benet. Intresse uppstår och de två börjar umgås och blir kära.

 

Lördagen hade vi planerat att åka på julmarknad i Sunne men då vi vaknade till en blygrå himmel, och en feberfri men väldigt sliten Selma, valde vi att ta en dag på hemmaplan och så har helgen fortsatt, en sliten tjej utan någon riktig lek- eller matlust, en galet trött mamma, och en ganska trött pappa och mycket tid på hemmaplan. Imorgon reser T iväg igen för jobbets räkning och jag bävar lite för två dagar själv där allt ska roddas med Selma och Pepsi. Nu har vi snälla föräldrar som stöttar och T har varit gullig och fixat mat som vi bara kan värma men det är så tråkigt att känna sig trött och irriterad på vår fina tjej som inte alls förtjänar det. Men nu har vi gått in i november och hela familjen verkar ha gått in i en liten svacka, och den yngsta av oss verkar också nått sin första trotsålder.  Men det är väl bara att försöka göra det bästa av det hela och hela tiden påminna sig själv om att det bara är en period!

 

Hoppas ni andra haft en mer givande helg!