Hakuna Matata

Jag tycker inte man ska gå runt och ödsla energi på att avsky personer men det finns några som jag helt enkelt inte klarar av. När jag ser dem så sticker det i kroppen på mig. Det är väl en form av avsky antar jag...

David Caruso. Du kan se honom i CSI Miami. Jag gillar CSI-serierna men den kan jag inte se. Sämre skådis får man ju leta efter. Han står alltid med ryggen emot boven och pratar, nästan viskar fram orden. Han har alltid sista ordet, alltid något som ska verka extra smart sagt. Och de där jäkla solglasögonen. Har de flera stycken i samma modell eller har han fått ett par att ha under seriens gång tro?

David Hasselhoff. The Hoff. Min avsky började under Baywatch-tiden när han i varenda jävla program alltid var hjälten som ordnade allt. Till råga på allt var han också producent i serien vilket gör att han säkert hade ett och annat att säga till om = Han gjorde sig själv till hjälten. Sedan har bilden av honom liggandes på golvet med en hamburgare etsas sig fast, äcklig. Och den där hemska locking for freedom:

 

Ny på listan. Gunilla Persson aka Hollywood fru. Det började med munnen. Den ser så ond ut och leendet ger en rysningar. Sedan kom det ljud ut. Då blev det bara värre. Hon drägglar över varenda karl hon träffar, som när hon träffade den skilda prästen (eller var det pastor?). Uhh vad jag skämdes av att se henne. Tjatar om kristendom stup i ett. Jesus hit och Gud dit. Ge mig en pistol och gör slut på mitt lidande. Och jag ska inte ens kommentera hennes mödraskap. Stackars den flickan. "Det är Jesus som gör att du spyr". Ondska i blondt format.

Tydligen är det enda rätta för alla om ingen skriver någonting på facebook för alltid irriterar det ju tydligen någon.
Jag bryr mig inte så värst om vad mina vänner skriver, inte till den grad så jag sitter och irriterar mig. Är det något jag inte vill läsa så döljer jag helt enkelt händelsen. Facebook är ju utformat så man kan välja själv så jag förstår inte vad det är att irritera sig på?
Det mest irriterande är väl ändå de människor som inte har facebook? Sjukt irriterande när man inte kan gå in och snoka på vad de sysslar med.

Igår såg jag filmen The Descendants. Handlar kort och gott om pappa George Clooney vars fru ligger i koma och kommer aldrig mer vakna upp. Hans släkt är mitt uppe i försäljning av mark de äger, han har ingen vidare kontakt med sina två döttrar och mitt i allt får han reda på att frugan hade en affär.

Jag hade fått för mig filmen skulle vara haha-rolig. Så tolkade jag i alla fall trailern när han smög omkring i häcken, men icke. Den var inte rolig. Den var inte gråta-sorglig heller. Jag är en sån som gillar när filmer är antingen eller. För mig gav den ingenting, jag är faktiskt besviken. Nu är The Descendants nominerad till 11 (!) Oscars. Är det sådan brist på bra filmer att det här är det bästa vi får i år? Men fasiken vad jag skulle vilja besöka Hawaii!

 

Larry Crowne har under många år arbetat på ett varuhus där han är en toppensäljare som blivit utsedd till månadens anställd inte mindre än 8 gånger. En dag blir han dock av med jobbet på grund av att han saknar högskoleutbildning. Efter att ha sökt nya jobb utan resultat bestämmer han sig för att börja på college för att aldrig igen hamna i en liknande situation, en av kurserna leds av den vackra men uttråkade ms Tainot (Julia Roberts). Man får följa deras resa under en tid och de hamnar i olika situationer.

Det är filmens huvudhandling och egentligen händer det inte supermycket men den är lite smårolig och mysig och man får precis vad man förväntar sig av en film med dessa två i huvudrollen och en film i den genren, men det kan också vara ganska skönt ibland.  Kanske ingen höjdarfilm men ändå helt okej!

 

 

Söndagsångest igen!
Jag har kommit in i en period när jag känner mig ganska less på att jobba, därmed känns söndagarna alltid lite jobbiga - tanken på att det är fem långa dagar kvar till helg igen. Just denna söndag känns ännu lite jobbigare då jag har min tråkiga schemavecka den här veckan som har tre sena dagar varav den första dagen börjar 6.30 och slutar 18.00!!

Helgen har i alla fall varit bra. Vi bestämde oss för att ta två hemmakvällar på egen hand, något vi inte gjort på länge insåg vi. Det blev god mat, tända ljus, ett glas vin och filmmys - något vi ägnade varje helg åt i Linköping! Nu när vi bor här har vi dock gemensamma vänner (Ts kompisar med respektive och mina systrar med respektive) vi umgås med så det blir lätt att man hör av sig till dem för att ses på helgen då vi sällan har ork att ses under veckorna. Den här veckan har jag dock känt mig oerhört trött, och T känner sig lite sliten då han stressar en hel del för att hinna med alla Pepsis promenader, så en lugn helg hemma var precis vad vi behövde. Det gjorde också att vi hade lite ork att röja lite här hemma idag, jag hade bland annat fortfarande julgardinerna uppe! Det blev också ett träningspass och två promenader under helgen. Jag försöker att passa på att ta mig ut på promenader på helgerna när T kan följa med mig, det känns lite tryggare ifall det skulle hända något med knät.

Imorgon åker min mamma och hennes väninna till Fuerteventura - gissa om jag är avundsjuk!! En vecka med värme, sol, bad och ledighet skulle jag verkligen inte tacka nej till...

Hoppas att ni andra haft en lika skön helg! Kram på er...

Igår, efter den bisarra sekt-ritual-händelsen, såg vi filmen Moneyball. Den har fått bra kritik.
Tyvärr vet jag inte vem som sa att den var bra. Den handlar om sportchefen Brad Pitt som ska försöka få sitt lag A att slå alla stora big-guys-lag med mycket pengar. Han försöker då göra det här med hjälp av en mattenörd och ingen tror ju på deras ide... typisk amerikansk klyscha med andra ord.
Jag hängde ju inte med på allt eftersom jag har ett behov av att veta vilka karaktärerna i en film är. Och eftersom baseball är lika med skolans brännboll i Sverige kan jag absolut nada utöver det om sporten. I filmen fanns människor med som jag inte hade en aning om vad deras jobb var. Det är säkert helt logiskt om man vet något om branschen men för oss icke-amerikaner eller icke-sportsmänniskor så förstår man inte alltid allt.
Bäst var dottern, vet inte namnet men hon spelar även dottern i Brothers and Sisters. Ni vet dottern till hon äldsta i syskonskaran. Flickan kan sjunga!
Men den går att se. Den berör inte. Den är bara en helt okej film.

Igår kväll försvann J in på toaletten. Jag hörde att han rakade sig och duscha... gjorde sig proper liksom. Så såg jag ute att någon hade pyntat med marschaller. (Vi bor brevid ruinerna av en gammal kyrka). Så jag frågade J om det kanske var han som planlagt något för mig... möjligen ett frieri? Han bara skakade på huvudet. Fan! Vilken besvikelse. Tänk så romantiskt om han hade lurat ut mig, omgett mig med ljus och gått ner på knä? Eller hur?

Men sen blev det lite creepy. Helt plötsligt invaderades ringen av sjungande människor i svarta kåpor, likt liemannen förutom lien då. Precis så som man skulle tro att en sekt fungerade. Jag, som skulle ut med Åsa tänkte att dit går jag ju inte. Jag kan ju hamna mitt i en offercermoni. Man vet ju aldrig. Det här är ju Norge.

Ljus som omger ruinerna.

Igår hade vi myskväll bara vi två här hemma.
Vi började kvällen med varsitt träningspass - jag hade verkligen ingen lust, speciellt inte då jag haft ont i knät av och till hela dagen, men när jag såg hur T pustade och stånkade på golvet med alla sina övningar så kunde jag inte fortsätta lata mig i soffan med gott samvete, jag MÅSTE ju träna för att bli bra i knät.
När vi var färdiga blev det hämtmat i form av kebabpita och italiensk sallad, gott och framför allt skönt att slippa stå vid spisen. Det var så skönt att bara vara hemma vi två, känns som att det var längesen!

Det känns som det var jättelängesen vi såg en film tillsammans men igår såg vi filmen Midnight in Paris. Den var lite speciell men jag gillade den. Det är svårt att återberätta filmen då jag tror att man kan få en felaktig uppfattning om den. Det är nog en film man antingen hatar eller som man faktiskt gillar. Jag kan inte säga att den var så bra att jag älskar den men den fick mig att fundera över filmens budskap och den var verkligen tänkvärd. Budskapet var att vi så sällan är tillfreds med vår tillvaro som den ser ut just nu, hur de flesta av oss drömmer om en guldtid som var/vore så mycket bättre än nutiden. Själv har jag en förmåga att fokusera på framtiden - hur bra mitt liv kommer se ut när jag har nått några mina drömmer, istället för att njuta av de drömmar jag redan nått. Filmens huvudperson drömmer om att få uppleva Paris under 20-talet då det enligt honom var guldåren.

Jag ska som sagt inte ens försöka att återberätt handlingen, men har man inget för sig så tycker jag att man ska chansa och se den, antingen kommer man ganska snart tycka att det är en skitfilm eller också kommer man att bli nyfiken så som vi blev...

Kollade in vg.no idag. Första nyheten var om en norrman som det hänt något med (jag läste inte så noga) men jag slogs av hur lik han är ungen ifrån Love Actually. Eller hur? :)

 

Jag älskar fredag för flera uppenbara anledningar, men en sak jag alltid längtar efter att få göra när jag står där på jobbet och bara längtar efter att få gå hem, det är att få komma hem, lägga sig på soffan och se senaste avsnittet av några av mina favoritserier så som Greys anatomy och vampire diaries. De sänds på torsdagar i USA vilket gör att de är tillgängliga för sådana som mig strax därefter.

Precis den längtan hade jag idag efter en vecka där jag varit extremt trött. Att få gå hem och lägga sig på soffan en timma eller två innan man startar igång helgen - MEN igår verkar det inte ha sänts några avsnitt vilket innebär att det inte finns något för mig att titta på!!

Jaja, får väl försöka starta helgen på annat sätt *suck*

Nu kommer jag med världens ytligaste inlägg känns det som efter bara några sekunders titt på Ls bloggtips men...

Hur som helst har jag precis fört över en massa pengar till mitt sparkonto då jag konstigt nog till skillnad från resten av sveriges (världens?) befolkning hade mer pengar över denna månad än jag typ någonsin brukar ha! När jag gjort den överföringen så är jag nu ÄNTLIGEN ikapp mig själv på mitt sparkonto - alltså jag har lika mycket pengar på sparkontot som jag hade innan jag var tvungen att gå in och ta av de pengarna.

Jag tvingades att plocka en hel del från det kontot under de få månader jag var arbetslös i somras, och jag levde som om jag fortfarande hade lön. Sen har vi unnat oss nytt på hemmaplan i form av möbler och ny teve så sparandet har gått vääääldigt långsamt framåt, men nu äntligen är jag ikapp!

Det känns så mycket roligare att spara och se hur det växer och inte bara tänka att man ska komma ikapp. Nu har jag siktet inställt på att nå sex siffrigt belopp innan året är slut, och det bör jag klara utan större problem om jag får behålla jobbet. Det gäller bara att se allt det där roliga framför sig som de där pengarna ska användas till - och att gå på husvisningar är ju en sporre i sig bara det!

Läste The Ersmans blogg efter ett tips. Jag sitter nu här snyftandes. Man är inte mänsklig om man inte blir berörd av den familjens kämparanda. Bara läs den... HÄR

Herregud vad jag har varit trött de senaste dagarna!
Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover och det är så irriterande.

Igår var jag helt slut efter mitt träningpass vid 19-tiden, så direkt efter att middagen var uppäten vid 20.00 så började jag fixa mig för kvällen, och när klockan var nästan 21 släckte jag och slocknade direkt. Kanske är det vitaminbrist, kanske vintermörkret eller kanske bara ett för tillfället stort sömnbehov?!

Just nu sitter jag här och är irriterad över en plan som föll platt. Jag hade tänkt överraska min älskling med en present för att han varit/är så snäll och ställer upp nu när jag har ont i knät. Det är ju han som fått gå varenda promenad med vår Pepsipojke den senaste tiden och det tar ju otroligt mycket tid. Det + att jag hade väldigt mycket pengar kvar den här månaden gjorde att jag kände att det kunde vara kul att köpa en sak som han gått och pratat på att han vill köpa samtidigt som den känns dyr och kanske lite onödig. Det han vill ha är en pulsklocka med inbyggd GPS som han kan ha när han löptränar men de kostar från ca 1500kr och uppåt, och med tanke på att han är lite utav en periodare vad gäller löpningen så kändes det väl onödigt.

Hur som helst hittade jag en som verkade bra till ett bra pris men nu när jag skulle beställa den så verkar den modellen ha utgått och den är slut i alla butiker. Då är det väl bara att köpa en annan modell kan man ju tänka men de andra modellerna verkar inte vara lika bra och de som är bra är gaaaanska mycket dyrare :(

Jag får väl helt enkelt försöka klura ut något annat antar jag...

Nu ska jag ta en liten powernap och sen kanske det får bli en liten promenad med vovven!
Hej på er!

Här om dagen såg jag en film som en vän rekommenderade. Natalie Portman spelar en kvinna som träffar en gift man. Han skiljer sig, de gifter sig och hon försöker numera tampas med bitter exfru (Lisa Kudrow) och styvson. Mitt i allt bär hon dessutom en stor sorg i hjärtat.

Jag grät. J somnade efter han mumlar "inte nu igen". Så grät jag lite till.
Men jag kan inte påstå att jag tyckte filmen var speciellt bra heller, med det beror främst på att inte jag gillade någon an karaktärerna. Jag tyckte alla var skitirriterande. Men det finns scener som man liksom inte kan låta bli att bli ledsen av... ibland känner man bara för att gråta, så då rekommenderar jag The other woman, den hjälper till att lätta på trycket så att säga.

Jag sitter här och förundras över hur jäkla hemskt många människor bor. Ta en kik in på hemnet.se och kolla själv. Otroligt underhållande men absolut inte roligt när man själv letar hus. För man vill ju inte ha något av det som finns på marknaden. Jag förstår inte att man orkar bo i en sån miljö, där färger och mönster minst sagt kan beskrivas som groteskt. Påminner om någon skräckfilm. Nej, vit färg kostar faktiskt inte så mycket och med tanke på att det inte blivit gjort något de senaste 30-40 åren så förmodar jag att man någon gång under den perioden haft råd att köpa sig en färgburk. Skärpning svenskar. Skaffa stil.

Min sambo fick boken "Jag är Zlatan" i julklapp. Det är första gången under våra snart 10 år tillsammans som jag ser honom fastna i en bok. Jag har läst lite ur den (vi låg och högläste för varandra igår) och den är faktiskt underhållande. Han ger en humoristisk bild av sig själv och man får en helt annan bild av mannen som bryter mot jantelagen. Personligen påminner han otroligt mycket av min egen sambo, och det är nog en av anledningarna till att J gillar boken. Han berättar hur det är att bo och leva i ett område där starkast vinner. Zlatan har inte haft det lätt men han tycker verkligen inte synd om sig själv för det.
Jag rekommenderar verkligen boken, den är värd att läsa. Jag tänkte ta och läsa hela när J är klar. Den är en utmärkt present om man känner någon som gillar fotboll eftersom man genom boken får läsa hur saker och ting fungerar bakom kulisserna men fungerar lika bra om du som jag inte vet ett skit om sporten heller.

Jag har inte TLC, men de sänder ett program som heter Toddlers & Tiaras. En serie där man följer skönhetstävlande mammor och barn. Det går inte ens att uttala sig. Jag vet inte vad jag ska säga. Ni kan se scener från serien här.
Kolla in flickan som klär sig som Julia Roberts karaktär i Pretty Woman.

Jag blir uppriktigt besviken av att läsa när par jag tror på ska skiljas. Jag är en sån kändis-nörd och suger av någon anledning alltid till mig tidningarnas senaste skvaller som om det vore viktigt att minnas. Denna vecka rapporteras det om att min favoritskådis Johnny Depp och hans long-time girlfriend Vanessa Paradis ska gå skilda världar. Nu sägs det också att Heidi Klum och gubben Seal ska skilja sig. Fasiken vad tråkigt. Jag har sett dem (inte Vanessa) på Oprah och båda paren verkade uppriktigt ämnade för varandra. Skenet bedrar antar jag. Sånt här gör att jag återigen tvivlar på äktenskapet. Kanske inte människan är ämnad för att viga sitt liv åt någon annan? Kan man verkligen lovar att älska någon för evigt?
Jag har verkligen ingen förebild när det kommer till äktenskap. Alla skiljer sig. Och de som ännu är gifta funderar man oftast över varför de fortfarande hänger ihop.
Kanske ska man bara ta kärleken som den kommer. Inte tvinga fram tomma löften?

.....

.... men jag älskar bröllop :)

Heidi och Seal slänger in handduken.

Vanessa och Johnny ska tydligen varit separerade över ett år nu.

Efter ett mysigt firande av våra 10 år tillsammans igår så spenderar vi idag dagen på olika håll. T packade sin väska och åkte tidigt imorse iväg för en dag med skridskoåkning och jag har ägnat större delen av förmiddagen åt att ta tag i den där tråkiga städningen som jag har skjutit på allt för länge! Tyvärr ledsnade jag innan jag var helt färdig men nu är det i alla fall bra mycket fräschare än vad det var innan.

Nu tänkte jag åka ut till Bergvik en sväng för att se om man kan fylla på garderoben men några nya roliga plagg i lite härliga färger, efter den här mörka vinterna börjar jag nu ladda inför en en vår och då vill jag ha lite färgglada plagg! Utöver det så vill jag ha ett par nya träningsbyxor att promenera i. Jag har för tillfället bara tights och jag älskar dem men jag har fått ett nytt knäskydd som är jäteklumpigt så jag måste hitta ett par lite större byxor som jag kan ha när jag promenerar och behöver knäskyddet. Just nu använder jag det gamla knskyddet mest då det är mycket mindre och smidigare, får plats under mina vanliga kläder, men tyvärr skyddar det inte knät lika bra. Det nya knäskyddet har en "stoppkloss" som hindrar knäskålen från att sticka iväg men det är som sagt så klumpigt så jag får inte plats med det under mina vanliga jeans.

Ikväll ska vi hem till J & F för en myskväll med prat och vindrickande. Det ska bli jättekul att få lära känna dem lite bättre, än så länge har vi bara träffats inför utgångar och då lär man sällan känna människor särskilt bra även om det är ett bra sätt att stifta nya bekantskaper.

Ha en härlig lördag allihop!

Det känns väldigt konstigt att säga att vi har varit tillsammans i 10 år, det är ju en liten evighet, särskilt med tanke på att vi bara är 25 år gamla, men det gör det inte desto mindre fint.
På de här tio åren har vi istället för att växa ifrån varandra som många gör under omvandlngen från tonåring till vuxen, istället snarare växt samman och jag känner mig så trygg med honom och i vårt förhållande, en helt annan säkerhet och förtroende än vad jag/vi kände de första åren.
Jag ska inte säga att det alltid varit lekande lätt - långt ifrån! Att bli tillsammans när man är 15 år, mitt i en känslomässig storm inombords med alla tankar om framtid, osäkerheten i att vara i ett förhållande och hur man borde bete sig ledde till många känslomässiga diskussioner...

Eller när jag lämnade Karlstad för att plugga och han åkte till en helt annan ort för att göra lumpen i 14 långa månader och alla känslor och tankar det rörde upp. Att gå från att ses i stort sett varje dag till att knappt se varandra 24h/månaden och då dessutom ses tillsammans med våra familjerna som också saknat oss och ville tillbringa tid med oss.

...och från att ha sett varandra 24h/månad till att helt plötsligt bli sambos (dessutom i en liten 1:a utan toalettdörr de första veckorna!!) och se varandra hela tiden var även det en omställning.

...att uppleva studentlivet tillsammans...

...att finnas där och få uppleva glädjen i att slutföra en lång utbildning och få sin första riktiga anställning...

...att gemensamt ta beslutet om att utöka familjen med en fyrbent liten varelse som totalt vände upp och ner på det mesta i vår tillvaro den första tiden men som är så nära en bebis man kan komma för oss...

...att tillsammans ta beslutet att vi faktiskt är så säkra i vårt förhållande och på vår framtid att vi vill markera det med en förlovning...

...att ta det stora, svåra, enkla beslutet att bryta upp från allt och flytta tillbaka till karlstad vilket innebar 3,5 månader som särbos...

...att finnas där som stöd för varandra i alla känslomässiga upp- och nergångar

När jag väntade lilleman sammanställde jag många av internets alla "måste-ha-listor" som andra mammor/tidningar skrivit. Jag kan idag konstatera att de listorna är mer stressande än hjälpsamma och för min del, så nej jag har inte behövt allt alls. Men nu tänkte jag tipsa om en sak som vi köpt och är helnöjda med. Nämligen en sådan här:

Priset kan tyckas dyrt (ca 120 kr) men helt klart värt det! Man stoppar helt enkelt frukt eller grönsaker i nätet och så kan barnet äta tryggt och säkert alldeles själv. Jag rekommenderar dock inte att ni stoppar banan i, det är krångligt att göra rent.

Finns att köpa här.

 

Ena stunden/dagen kan jag känna mig superpeppad och taggad, positiv inför allt och med ett stort socialt behov då jag bara vill åka runt och hälsa på alla och dra igång världens projekt på jobbet och jag känner att så mycket jag drömmer och längtar efter nog snart är inom räckhåll...

Nästa dag kan känslorna vara totalt de motsatta... När jag är på jobbet vill jag bara få åka hem, och är jag hemma så hamnar jag i soffan utan att orka göra något - inte ens titta på TV, för det mesta fastnar jag vid dessa stunder vid datorn där jag surfar runt utan att egentligen fastna för något mer än musiken som spelas. Sådana dagar känns det som att jag fastnat, som att jag aldrig ska bli bra i knät, som att det är lång väg kvar innan de där drömmarna ska uppfyllas om de ens någonsin kommer göra det, det finns ingen lust till något och det slutar ofta med att jag är allmänt otrevlig mot den jag älskar mest vilket leder till att jag blir irriterad på mig själv då han långifrån förtjänar det - det blir helt enkelt en ond cirkel av det...

Alla har vi våra upp och ner-perioder och just nu råkar jag befinna mig i en sådan....

Det jag har att se fram emot här näst är fredagen då jag och min underbara T firar hela 10 år tillsammans. Vi hade tänkt fira det genom att åka bort och spendera en natt på ett spa-hotell i Örebro men desto närmare vi kom desto mindre lockade den tanken mig. Det kändes så trist att åka bort och bo på hotell när jag inte har möjlighet att upptäcka staden vi övernattar i pga av knähelvetet så vi bestämde oss för att spara de pengarna. Istället blir det ett mysigt restaurangbesök och en kväll på tu man hand.

 

 

God kväll!
Nu är jag inne på andra arbetsveckan. Det är fullt upp. Mycket att planera och ordna men det har fungerat bra. Jag känner att jag gått in i ledarrollen bättre den här gången. Kanske för att det är lätt att inta ledarposition när man är den enda som jobbar 100% och redan känner alla sen innan. Då blir det inte lika mycket "trampa på tårna känslan".
Idag hade jag mitt första avdelningsmöte och jag gick igenom vad jag förväntar mig av alla. Det gick bra.
Avdelningen var lugnare än jag förväntade mig, mycket beror faktiskt på att några mer "krävande" barn slutat innan jul. Det märks väldigt fort. Första dagen kom barnen springande och hälsade på mig, det satte ribban. Alltid skönt när barn är välförberedda på nya barn/vuxna som kommer, då blir det så mycket lättare.

Lilleman verkar trivas bra hemma med pappa. Nu har han äntligen fått snits på krypandet vilket har reducerat grinigheten betydligt. J bakar och städar varje dag, riktigt skönt att ha middagen klar när man kommer hem och nybakat bröd till frukost. Så kan jag tänka mig leva ja. Men den 1 mars är det dags för barnehagen även för lilleman... det blir skumt att ha honom hos några andra än mig och J. Men det går nog bra.

Igår kom mamma på besök. Det var skönt att se henne, vi hade inte setts sedan början av december. Lilleman tog faktiskt väl emot henne, han som vanligtvis brölar när någon rör vid honom, smått osocial ja.

Nu märks det att man börjat jobba igen. Näsan är genomtät och halsen börjar sticka... ja, årets första förkylningen kommer väl lagom till helgen. Det är det värsta med att jobba med barn, alla jäkla sjukdomar som man aldrig verkar komma ifrån. Längtar tills jag, likt alla äldre förskolelärare, är immun mot det mesta.

Ha det fint!

Solen skiner och det är vår i luften trots att vi bara befinner oss i januaris mitt! Men det är verkligen vårkänslor när solen skiner och värmer och man hör fåglarna.

Sådana dager stiger humöret vanligtvis och det gör det väl nu också men det sjunker alltid lite efter några sekunder när jag inser att jag inte kan göra det jag gör allra helst sådana här dagar, nämligen tar med vovven ut på en promenad i solen. Men jag får ta en dag i taget. Just nu är statusen gällande knäskadan lite oklar - jag känner att det gå väldigt mycket upp och ner. Igår till exempel hade jag en superbra förmiddag och jag kände inget alls för första gången men fram emot kvällen och under den här dagen har jag varit ganska stel och haltat en del.

I fredags var jag hos sjukgymnasten igen och den här gången gick vi igenom några träningsövningar som jag ska göra för att stärka lårmuskeln som ska hålla knäskålen på plats. Det var ett ganska krävande pass och jag inser att jag verkligen måste ta mig tid för träningen då det tar minst 45 minuter att köra ett sådant pass.

Passet går ut på att jag ska...

• cykla 20-30min.
• 3x10 bäckenlyft
  

• sidplankan 2x30sek
• 
• stå på ett ben på en balansplatta 4x30 sek
• 
• benböj mot fitnessboll 3x10
• 
• raka benlyft med vinklad fot 3x10

 

När jag väl gjort det här är jag ganska varm redan så då är det lika bra att slänga in några mag- och armövningar. Det var faktiskt riktigt skönt att träna så jag hoppas att det här ska hjälpa mig att komma igång med träningen på riktigt. Jag tror det hjälper en hel del att veta att jag ska tillbaka till sjukgymnasten i februari och få fler övningar - har jag inte gjort de här så kommer jag ju inte komma vidare i träningen och inte bli bättre i knät. Sen kan jag börja skåda en badsäsong med allt vad det innebär så det är lite lättare att motivera sig ;)

 

Vårt hem är en enda röra just nu och en del av det är träningssaker då vi för tillfället har en träningscykel, två stora fitnessbollar, hantlar, matta, träningsplatta och gummiband som ligger och dräller här och där, sen står julsakerna i en kartong och väntar på att få komma till vinden men både jag och T har kommit i en liten svacka vad gäller ork att hålla ordning här hemma - men så får det vara just nu!

 

Nu ska jag ägna mig åt något så tråkigt som att tvätta lite - ha en bra dag!

I helgen är det fastighetbyråernas stora visningsdagar och vi hade anmält oss till inte mindre än fem husvisningar. Vi är ju precis i starten och tittar inte för att köpta utan mer för att lära oss och komma fram till var och hur vi vill bo den dagen det är dags att börja söka seriöst.

Hus nr 1 var ett stort hus med fin inredning - det vill säga om man tittade på håll, började man syna den där fina inredningen så märkte man vad otroligt dåligt gjort det var, riktiga slarvlösningar. Roligast var när vi tittade in i den vitmålade lilla tvättstugan, och T tar ännu ett kliv in och ser att de inte målat färdigt - de hade helt enkelt målat det man ser från dörröppningen, för bakom dörren och inåt var det fortfarande rött - och det var inte det att de målat och lämnat en vägg röd utan de hade verkligen slutat med målningen mitt på väggen! Så där antar jag att vi lärde oss vikten av att titta i varenda liten vrå och att verkligen syna de till synes fina ytskickten.

Köket i hus nr 1.

Hus nr 2 gillade jag inte ens när jag tittade på nätet men vi ville se planlösningen på ett sådant hus. Intrycket stämde väl överens med verkligheten ganska bra då inredningen var precis så illa som vi trodde. Den stora chocken på detta hus var hur liten tomten var jämfört med känslan jag fått utifrån bilderna där tomten såg enorm ut! Men i övrigt så gillade både jag och T planlösningen på huset riktigt mycket, men det är ganska stora hus så de kostar väl tyvärr en slant extra också...

Den INTE så enorma tomten på hus nr 2.

 

Efter en liten fikapaus hos syster åkte vi vidare mot hus nr 2 & 3, två stycken likadana parhus på samma gata fast olika mycket iordninggjorda. Jag hade ganska höga förväntningar och skulle gärna haft pengar för att kunna köpa idag utifrån vad jag sett på bilderna.

Kök i parhus nr 1

Den stora skillnaden mellan husen planlösningsmässigt var köken, där man i hus nr 1 hade rivit väggen mot hallen så det blev/upplevdes som mycket större....

Det fina men mindre köket i parhus nr 2

Parhus nr 2 var väl min favorit då det var bra iordning med tapeter och färgval som gjorde att jag hade kunnat flytta in utan att egentligen behöva ändra nästan något. Sen var de här husen byggde -89 så de hade ju båda fräscha tak och fönster och bra uppvärmning. Det var väldigt kul att se två helt lika hus som ändå var så totalt olika inuti, att påminnas om vad man faktiskt kan göra med lite fantasi och färgklickar!

Båda parhusen hade den alldeles perfekt lagom stora tomten enligt oss...

 

Det har varit en rolig dag - jag älskar att gå på visningar och drömma, samtidigt som jag inser hur mycket jag har kvar att lära vad gäller uppvärmning, vad man ska tänka på osv. Imorgon ska vi iväg och titta på ett radhus. Egentligen inte så intressant men det är alltid kul att gå in i radhus tycker jag då de ofta upplevs som ganska stora invändigt fast de ser så pluttiga ut utifrån! Nu ska jag vila på soffan en stund innan det är dags att ta tag i kvällens matlagning.

 

Trevlig kväll på er!

Idag köpte min far en ny bil (eller ja, nästan i alla fall, köpet är gjort genom telefon så den ska hämtas i helgen) och det i sin tur innebar att han hade en bil att sälja, familjens fina Saab 9-5 kombi, en sån bil jag och T pratat om att vi gärna skulle kunna tänka oss den dag vi har behov av en större bil. Pappa har frågat flera gånger om vi vill köpa den, halvt på skämt och halvt på allvar och vi har väl inte känt att det finns något behov för oss att byta bil och vår bil är billig i drift. Så istället fick min syster köpa den som faktiskt var i behov av en ny bil, vi fick veta vad hon fick ge för den och då kom ångesten.... Gjorde vi rätt eller inte som väntade?! Hon fick ge lika mycket för den som han skulle fått i inbyte vilket var grymt lite.

Men tänk så konstigt det är!
Både jag och T har som sagt hela tiden sagt nej för vi har som sagt inget behov av en större bil, och saaben skulle kosta oss mer att köra och att försäkra, och ska vi byta bil så vill man ju inte byta till en bil som gått längre och som det är samma årsmodell på som den man redan har....

Men... nu! Bara för att min syster köpte den, och för att den var så billig så har vi drabbats av världens beslutsångest - tänk om det hade varit ett kanonköp och vi gjorde fel som tacka nej?! Och det värsta med att just min syster köpte den är att nu kommer vi få se om det är ett kanonköp eller ej då vi kommer få veta hur länge den kommer gå och om den kommer krångla eller ej!

I-landsproblem på hög nivå!
Min poäng är i alla fall att saker och ting alltid tycks bli mycket attraktivare så fort den hamnar i händerna hos någon annan - man blir ju som ett barn på nytt som hela tiden ska ha det som kompisen ska ha ;)

Nu ska jag fixa lite mat, blir enklast möjligast idag - ugnspannkaka!
Ha en skön kväll!

Ännu en långhelg har passerat och som vanligt tycker man att den var alldeles för kort!

Igår blev jag och syster inbjudna till vår andra syster på bastubad. VI bestämde oss för att avsluta kvällen med att ta med henne ut på middag istället för att köpa en födelsedagspresent då hon fyller år imorgon. Bastubadet var sååå skönt, jag fick lite lätt panik när hettan blev lite överväldigande men efter en snabb dusch var jag redo igen och svalkade även med en liten drink och lite vatten. När vi bastat färdigt började vi ta på oss "finkläder" och min syster L tittade på oss som om vi vore knäppa då hon trodde att vi bara skulle ha en myskväll hemma med film. Då släppte vi vår överraskning om att vi skulle ta med henne ut på stan. Det var jättekul för hon blev jätteglad och överraskad - det är ju inte så ofta vi har möjlighet att gå ut alla tre systrar på kvällen längre då det ska pusslas med barnvakter för deras del. Vi fick i alla fall en supermysig kväll på restaurang Pace med väldigt god mat och gott vin och framför allt en hel kväll med oavbrutet systerprat :)

När de tackade för sig vid 12 valde jag att möta upp T som också var ute med sina kompisar så det blev ytterligare något glas innan vi avslutade kvällen när baren stängde. Jag var riktigt nöjd med kvällen när jag väl kom hem, skönt att ha en kväll ute bland folk efter att ha suttit hemma i över en månad pga mitt jäkla knä.

Eftersom vi inte var hemma förrän efter 3 blev det en lååååång sovmorgon och sedan iväg till syster på födelsedagsfika. Nu ska vi iväg att handla lite och köpa hem lite hämtmat och sen blir det en helkväll i soffan då vi känner oss lite slitna båda två.

Ha en bra kväll!

I nu läget tycker 77% av norskarna att svenskarna minsann kan betala lika mycket som norrmännen.

Imorgon måndag är jag officellt en arbetande mor.
Då är min tid som mammaledig slut.


...


Jag ser verkligen inte fram emot att jobba.
Hade det varit mitt "gamla" jobb på småbarnsavdelningen med min tidigare kollegor hade jag inte haft några problem med att återvända men så är inte längre fallet.

Jag ska börja på stora avdelningen (3-5 år). Det är en grupp på 18 barn (på samma yta som jag hade 9 småbarn). Jag är den enda som jobbar 100%, resten av arbetslaget är uppdelat på olika arbetsdagar så jag är den enda som kommer vara där alla veckans dagar. Ni kan ju tänka själva vilket last det blir att dra.
Inte nog med det, om 10 veckor är det dags för årets första föräldrasamtal och det är jag som ska hålla alla 18 samtal.
Min chef har nämligen fått för sig att sluta i februari (hon var den enda som skulle kunnat avlasta mig på den här punkten). Men jag får ingen mer planeringstid.  Den andra pedagogiska ledaren (som arbetar på MIN avdelning, alltså småbarnen) har bara 9 barn att förbereda samtal till på samma planeringstid. Känns väldigt orättvist.

Jag har fyra timmar planeringstid i veckan. Jag har 10 veckor på mig att lära känna 18 barn. Jag ska planera all pedagogisk aktivitet. Jag ska dokumentera varje barns utveckling. Jag ska dokumentera verksamheten. Jag ska på möten. Jag ska på kurs. Jag ska ordna samarbete mellan skolan och barnehage. Jag ska lära känna 36 föräldrar. Plus så mycket mer och jag har ingen hjälp att få.

När jag kommer hem förväntas det att jag ska ha ork att umgås med min största bedrift - Lilleman.
Orka ge honom den uppmärksamhet och kärlek han behöver. ♥ Men vart ska jag få energin ifrån?

Jag kan inte sova.

Bjuder på en bild från bättre tider.

Idag tog jag tag i årets andra träningspass, 25 min på cykel och några styrkeövningar. Jag räknade ut att jag behöver göra 154 träningspass till i år för att nå mitt nyårsmål. När jag började fundera över hur många träningspass det blir på ett år om jag ska träna 3ggr/veckan så kändes det som en nedslående tanke med tanke på att jag endast en enda gång lyckats nå ett tränings/viktmål (år 2008/2009) men ju mer jag tänker på det så låter det ju faktiskt inte så mycket!

Nästa steg är att försöka sätta upp lite delmål - dock känner jag att jag har svårt att komma på vad de ska vara. Jag vill inte fokusera för mycket på vikten och att sätta upp mål för träningen känns svårt just nu när jag inte vet hur fort fram jag kan gå med knät....

Idag var jag by the way på mitt livs första och förhoppningsvis sista röntgenbesök. En udda upplevelse!
Jag blev invisad i ett ytte pytte-bås på ca 1x1m med ett draperi där jag ombads att ta av mig byxor och jacka och sätta mig och vänta tills jag blev uppropad. Så där satt jag i ett litet bås utan byxor och väntade... Tills slut kom en man och ropade upp mitt namn på andra sidan draperiet och det var min tur. Jag blev invisad i ett stort rum, där skulle jag ställa mig på en platta med ansiktet och knäna tryckta mot en lång madrass. Det kändes vääääldigt konstigt att stå med näsan intryckt mot en "vägg" i bara trosor och tröja. Det hela kändes ännu märkligare när mannen kom fram och frågade om jag var gravid och sedan försvann utan ett ord när jag svarat, även om jag vet varför de måste fråga. Efter första röntgenbilden kom röntgenmannen ut och bad mig vända på mig och sen försvann hann. Helt utan förvarning börjar madrassen jag lutar mig mot att "välta" bakåt ända tills jag låg ner på madrassen lite tippad neråt med huvudet så jag var tvungen att hålla i mig. Jag fick vända och vrida på mig för att han skulle få bilder på knät ur alla vinklar. Till slut kom han ut och sa kort och allvarligt - "nu kan du åka hem, hej då!"
Hela situationen kändes väldigt märklig - kanske allra mest på grund av den allvarliga fåordade röntgenläkaren som inte förklarade något alls av situationen utan bara bad mig att ligga si och så.

Det var riktigt läskigt att höra hur maskinen arbetade medan knät röntgades och jag tyckte det kändes som att madrassen jag låg på var jättevarm mot slutändan och på väg därifrån hade jag huvudvärk. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det kanske berodde på röntgenstrålningen.

Nu är det i alla fall bara att invänta svar och fram tills att jag får det kommer jag att gå på sjukgymnastens teori och försöka hålla mig till den träning hon ordinerat (stå på ett ben, cykla, promenera och framför allt tänka på hur jag går).

Nu ska jag hoppa in i duschen, ha en skön kväll!

 

Något man snabbt upptäcker som svensk utomböling i Norge är den markanta skillnaden när det kommer till hur man bemöter utlänningar/invandrare. Norrmännen döljer inte främlingsfientlighet som svensken gör. Svensken är generellt väldigt försiktig med uttalanden, tja förutom sverigedemokraterna då. Men du läser sällan rent utpekande mot folkgrupper i tidningen. Det skulle bli ramaskri i Sverige. Men i Norge, där är det en mycket starkare Vi och Dom-syn.

Du skulle inte överleva om du ytterade ett uns om att inte sjunga norska nationalsången eller ha samlingen i kyrkan. Norrmännen är hårda på att bevara norsk kultur. Det är inte snack om mångkulturellt samhälle.
Norsk är norsk.

I tidningen idag om vilka som de tagit fast för ficktjuveri. Hur många norskar tror du inte lägger in det under facket för "varför invandrare är de stora bovarna i samhället"?

Jag läste en artikel i aftonbladet om att andelen unga kvinnor som hamnar hos kronofogden ökar och att det främst beror på nätshopping. Jag tänkte genast på bloggarnas ansvar i frågan.
Det är alltid snack om förebildernas ansvar gentemot sina fans så fort det kommer till rökning och att äta sunt.
Men jag tycker det mest ubredda problemet i bloggvärlden är konsumentförbruket. Bloggarna shoppar som bara helvete.

Vissa visar att de faktiskt jobbar till sig en bra ekonomi. Se på blondinbella, man kan ju inte säga annat än att tjejen är en smart affärskvinna. Allt hon rör vid blir till guld. Hon köper sig fina saker också men å andra sidan jobbar hon dygnet runt.

Sedan har man bloggarna som bara shoppar. Kenza, Kissie och Engla gör ju inget annat. Verkligen inget annat.

Inte undra på att dagens unga kvinna är förvirrad. Varför skaffa sig utbildning och jobba för pengarna när man kan blogga. Men hur stor procent kan egentligen leva på sin blogg? Det är ju inte realistiskt.

Livet handlar inte om att ha de senaste prylarna. Du behöver inte 400 par skor. Du behöver inte en ny vinterjacka varje säsong.
Det är inte normalt att äta frukost, lunch och middag ute varje dag. Nej, det är svindyrt.

Startar du sju företag som omsätter miljoner åt dig likt Blondinbella, så okej. Unna dig det.
Men för all del. Ta inga lån eller handla inte på faktura/kredit om du vet med dig att du inte har pengarna.
Sakerna gör dig inte lycklig.

Dessutom måste jag bara påpeka att som vanlig arbetare med studielån känns det faktiskt kränkande att en skitunge kan ha shopping och konsumtion som yrke. Livet är fan inte rättvist.

Det får bli dagens dos av den svenska avundsjukan ;)

Trevlig kväll!

... vet ni vad det är för magisk formel? Det är formeln för att gå normalt...
Jag är precis hemkommen från sjukgymnasten - ett sjukbesök som toppar min lista över hemska läkarbesök jag upplevt hittills. Min sjukgymnast var jättetrevlig och säkert jätteduktig,och det spelar förmodligen ingen roll vem jag hade gått till för undersökningen går väl likadant till för alla - men det gör den inte mindre obehaglig för det. Jag fick stå och gå och hon tittade på mina knän från alla vinklar. Sen var det dags för britsen och jag fick böja på knät - sträcka på det och sen den jobbigaste delen av allt att ligga avslappnad medan hon flyttade runt och tryckte på knäskålarna.

När hon var färdig så trodde hon att mina problem beror på brosk under knäskålen, något som blev när knät hoppade ur led för några år sedan. Utöver det så har jag väldigt rörliga knäskålar, och nu när jag dessutom har skavt bort brosk som ska hålla knäskålen kvar så glider den ännu lättare över. Då var det ydligen jätteviktigt med starka lårmuskler så det är det jag ska bygga nu med hennes hjälp.

Min läxa till nästa gång var framför allt att lära mig gå normalt då det var jätteviktigt och komma igång med promenader igen. Jag ska också cykla 20-30 min/dag och stå på ett ben med det andra benet lyft utåt åt sidan och hålla balansen i 30 sekunder, det är säkert jättelätt för många men jag har usel grundbalans och ännu sämra balans på det benet.

Imorgon är det dags för röntgen och om röntgenplåtarna inte visar något så är det träning som gäller, skulle de däremot visa något så kommer jag bli skickad till ortoped.

Så nu är det träning av två syften; tappa vikt och framför allt stärka lårmusklerna för att hålla mig skadefri!

Tänk vad skönt det är nu för tiden när man kan köpa sig serieboxar och se tv-serierna precis när man själv vill.
Jag minns en tid då det riktigt sved när man missade ett avsnitt, för oftast sändes reprisen sent på natten också.
Men i och med detta tycker jag vi tar och listar (återigen, utan inbördes ordning) tidernas tv-serier.
De serier man under sitt liv faktiskt borde se. Inte nödvändigtvis alla säsongen (ja, tyvärr blir en del serier sämre med tiden) men följande serier tycker jag man borde ha fått smakat lite på:

Ge oss gärna fler tips!

• Greys anatomy
• Bones
• Heroes - Tyvärr är serieavslutningen sjukt dålig.
• Dexter
• Two and a half men - tiden med Charlie Sheen
• How I met your mother
• Frasier
• Vänner
• Sex and the city
• Walking Dead
• Criminal minds
• CSI - Skippa CSI Miami, David Caruso är möjligen en av världens sämsta skådisar
• Modern Family
• The big bang theory
• Glee
• True Blood
• Vampire diaries
• The mentalist
• The office (brittiska versionen)
• Absolutely fabulous
• Keeping up the appearances
• Little britain
• House
• Law and order: Special victims unit
• That 70 show
• Brothers and sisters
• Gilmore Girls
• Monk
• The Simpsons
• Little house on the prairie
• Murder, she wrote
• Ally McBeal
• Seinfeld
• The Golden Girls
• Married...with Children
• Dr. Quinn
• The Hills
• King of Queens

 

 

 

I veckan såg jag "The help". En film om en kvinna som trotsar lagen och väljer att skriva en bok om hur svarta hushjälpar ser på sin tillvaro. Den var riktigt bra. Inte nog med att det skildra afroamerikanernas kamp för jämställdhet men också hur kvinnor överlag inte alltid hade det så lätt. Den innehåller både sorglighet och underhållning. Den bjuder på ont i magen och gapskratt. Absolut sevärd.

 

---

Jag har placerat min blogg i Karlstad på bloggkartan.se!

Oneal Ron Morris är anklagad för att ha plastikopererat kvinnor utan licens. Hon har bland annat använt cement.

Alltså.

Om jag bestämde mig för att plastikoperera mig och möttes av en läkare, i det här fallet en kvinna som såg ut så där i kroppen. Uppenbarligen opererad. Då hade jag vänt på klacken.

Inte fan hade jag lagt mig under kniven.

Det är inget lätt jobb att vara mamma.
Jag är mer lugn än sambon när det kommer till föräldraskapet. Det beror nog mest på mitt yrke.
Sist jag och lilleman var i barnehagen låg han på golvet och barnen var väldigt nyfikna på honom.
De var försiktiga men han fick aldrig ha en leksak ifred och när han sov var de gärna där och pilla på honom.
DÅ slet jag faktiskt lite med mig själv. Helst av allt ville jag plocka upp och krama honom när någon gjort honom ledsen genom att ta leksaken han hade. Jag ville be den ungen gå till andra sidan rummet och hitta på något annat MEN det gjorde jag inte. Jag lät honom utforska de andra barnen, bli ledsen (för tyvärr, det kommer med största sannolikhet ske dagligen att någon gör honom sur). Jag visade mig, satt bredvid och pratade med barnen och hjälpte små som stora barn.
Man vill skydda, man försöker visa en lugn yta men innerst inne är du beredd på minsta lilla felsteg.

Hela tiden.

Mot alla.

Så när jag läste artikeln om Lenore som lät sin 9årige son åka tunnelbana själv värker det liiite i mig.
Ja, jag blev rädd. Tänkte på alla äckliga pedofiler som försöker locka till sig små oskyldiga ensamma barn.
Men så kom jag och tänka på mig själv. Herregud.
Jag åkte själv buss eller tåg till Norge flera gånger om året. Jag var ensam hemma och skötte mig själv i tidig ålder.
Men min mamma eller pappa gjorde aldrig någon stor sak av tillfällen då jag tvingades utveckla min självständighet.
Så var det bara.
Jag vande mig. För det gör man.

Och som Lenore säger var inte rädd i onödan. Det är precis det jag förespråkar här hemma. Okej, ungen har inte skitit på tre dygn. Men han leker och är glad så relax.

Man vill ju att ens barn ska vara självständig och kunna tänka/handla utan att mamma och pappa är dem som styr allt. Tänk vilken björntjänst.

Leonore har ett tv-program där hon träffar curlingföräldrar, bland annat ett par som inte låter 10årige son äta med bestick i rädsla om att han ska skära sig.

Tänk dig att du får sådana svärföräldrar. Nej men ungen kommer ju förbli singel. Boendes hos mamma resten av livet. Oskuld. Med ett skitjobb (om nu inte mamma och pappa betalar). Utan vänner för vem vill umgås med honom?
Det är dömt att misslyckas.
För mig är DET att vara en dålig mamma.

Idag började jag väldigt sent så jag valde att ta tag i det första träningspasset av många - för i år ska jag kämpa stenhårt för mitt nyårsmål om att gå ner i vikt. Igår tyckte jag väldigt synd om mig själv och var väldigt låg och deppig på grund av knät, jag vet inte om det ligger lite nervositet inför de känslorna då det är den här veckan jag har möte med sjukgymnast och ska åka iväg och röntga mig...

Hur som helst så jag jag ju trots de känslorna även känt att träningsmotivationen har stigit så idag valde jag att ta tag i årets första träningspass. Det blev inget stenhårt pass men lite träning är ju bättre än ingen träning så det blev 20 minuter på träningscykeln i lugnt tempo (vill inte ta ut mig innan jag vet vad sjukgymnasten tycker), och sedan några styrkeövningar där jag inte behövde belasta knäna så mycket. Nu ska jag se till att träna tre dagar i veckan till att börja med och försöka att låta bli att äta för mycket av allt gott!