Hakuna Matata

För några månader sedan fick vi en invitation till ett bröllop till en av J:s vänner. När datumet närmade sig ställdes bröllopet in för brudgummen var tydligen inte redo trots allt. När J träffat honom efteråt lät det som paret fortfarande var vänner och frid och fröjd... 

Den här dagen har gått i ett känns det som! Den började imorse halv sex när det var dags att gå upp och göra sig färdig för att öppna på förskolan en timma senare. I samma sekund som jag slutade fick jag kasta mig in i bilen och vidare mot mötet på förskolan där jag varit på intervju för att träffa personalen för en andra intervju. I samma stund jag var färdig där fick jag kasta mig in i bilen på nytt för att åka mot sjukgymnasten.
Men nu äntligen är jag hemma, tyvärr har jag en vovve som väntar på sin promenad så någon tid för att bara slappa finns tyvärr inte ännu.

Även om det varit en tuff dag så har det varit en bra sådan! Jag fick nämligen veta att förskolechefen som intervjuade mig förra gången, tyckte jättebra om mig och ville mer än gärna anställa mig men ville först höra vad personalen tyckte - så jag gjorde mitt bästa för att charma dem, något som var vääääääldigt svårt när man inte visste vad som förväntades av mig för jag hade ju redan varit på intervju och berättat allt om mig själv. Hur som helst så hade de väl lite frågor som jag svarade på och försökte berätta lite allmänt om mig själv.
Nervös som tusan åkte jag därifrån då det inte kändes som att de kanske fått veta allt. Minutrarna innan jag ska in till sjukgymnasten ringer förskolechefen och berättade att alla var överens - de ville ha mig!! Så nu ska vi bara övertala min nuvarande chef om att släppa mig, och gör hon det så har jag en fast tjänst!!!!! Om ni bara visste hur underbart det känns... Om allt går som jag vill så är det bankmöten som står näst på tur för att diskutera bolån så att vi kan börja titta på hus lite mer seriöst...

Så håll nu tummarna!!

Besöket hos sjukgymnasten gick bra. Hon gjorde en ny undersökning och kunde konstatera att det helt enkelt är träning som gäller nu för att förebygga att det hoppar ur led igen och för att få tillbaka full styrka och mobilitet!

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en oerhört viktig video som alla bör ta sig några minuter för att se - man behöver inte se hela för att förstå vad budskapet är, det handlar helt enkelt om att Du ska veta vem Kony är, och
varför det är viktigt att veta vem han är...

LABC... Någon som vet vad det är?

Det har nämligen jag lärt mig idag efter en kurs i Livräddning på barn. Det var hemskt nog min allra första kurs i livräddning på just barn. Det skiljer sig förvisso inte supermycket från vanlig livräddning, men nu är det faktiskt nästan sju år sedan jag gick en sådan med vilket för oss tillbaka till 2005 när jag precis påbörjat min lärarutbildning. Idag fick jag också lära mig att alla som hade en Livräddningsutbildning som var innan 2006 bör gå en ny kurs då vissa saker ändrats.

En grej som jag verkligen bär med mig var att allt är bättre än inget - det är bättre att göra brösttrycken för hårt så revben knäcks så blodet pumpas ut än att göra dem försiktigt t.ex. Vi fick många sådana exempel... och det där med att känna på pulsen var tydligen helt borttaget, sådant skulle bara sjukvårdspersonal ägna sig åt...

Jag ska inte gå igenom allt jag lärt mig men jag ska uppmana ALLA att gå en kurs i livräddning även om man redan gjort det, för man tror man vet - men är man ens lite osäker tror jag att man kanske inte vågar genomföra det i krissituation för att man är så rädd att göra fel...

Sen är vi duktiga på att tjata på barnen att man ska ringa 112, men vet barnen hur man ringer på telefonen hemma utan din hjälp, vet de hur en 1:a och 2:a ser ut?  Hur skulle de reagera när de kommer fram och personen i andra änden inte säger "112 - lätt att slå", utan istället säger "SOS Larmcentral - vad är det som har hänt?"? Det var en tankeställare som jag tror alla fick med sig, att barnen faktiskt måste få träna på sådana samtal, att köra rollspel där de lär sig sin adress, att säga sitt namn och annat viktigt...

Så vad var nu det där LABC....?

Läste The Ersmans blogg efter ett tips. Jag sitter nu här snyftandes. Man är inte mänsklig om man inte blir berörd av den familjens kämparanda. Bara läs den... HÄR

Det känns väldigt konstigt att säga att vi har varit tillsammans i 10 år, det är ju en liten evighet, särskilt med tanke på att vi bara är 25 år gamla, men det gör det inte desto mindre fint.
På de här tio åren har vi istället för att växa ifrån varandra som många gör under omvandlngen från tonåring till vuxen, istället snarare växt samman och jag känner mig så trygg med honom och i vårt förhållande, en helt annan säkerhet och förtroende än vad jag/vi kände de första åren.
Jag ska inte säga att det alltid varit lekande lätt - långt ifrån! Att bli tillsammans när man är 15 år, mitt i en känslomässig storm inombords med alla tankar om framtid, osäkerheten i att vara i ett förhållande och hur man borde bete sig ledde till många känslomässiga diskussioner...

Eller när jag lämnade Karlstad för att plugga och han åkte till en helt annan ort för att göra lumpen i 14 långa månader och alla känslor och tankar det rörde upp. Att gå från att ses i stort sett varje dag till att knappt se varandra 24h/månaden och då dessutom ses tillsammans med våra familjerna som också saknat oss och ville tillbringa tid med oss.

...och från att ha sett varandra 24h/månad till att helt plötsligt bli sambos (dessutom i en liten 1:a utan toalettdörr de första veckorna!!) och se varandra hela tiden var även det en omställning.

...att uppleva studentlivet tillsammans...

...att finnas där och få uppleva glädjen i att slutföra en lång utbildning och få sin första riktiga anställning...

...att gemensamt ta beslutet om att utöka familjen med en fyrbent liten varelse som totalt vände upp och ner på det mesta i vår tillvaro den första tiden men som är så nära en bebis man kan komma för oss...

...att tillsammans ta beslutet att vi faktiskt är så säkra i vårt förhållande och på vår framtid att vi vill markera det med en förlovning...

...att ta det stora, svåra, enkla beslutet att bryta upp från allt och flytta tillbaka till karlstad vilket innebar 3,5 månader som särbos...

...att finnas där som stöd för varandra i alla känslomässiga upp- och nergångar

Jag läste en artikel i aftonbladet om att andelen unga kvinnor som hamnar hos kronofogden ökar och att det främst beror på nätshopping. Jag tänkte genast på bloggarnas ansvar i frågan.
Det är alltid snack om förebildernas ansvar gentemot sina fans så fort det kommer till rökning och att äta sunt.
Men jag tycker det mest ubredda problemet i bloggvärlden är konsumentförbruket. Bloggarna shoppar som bara helvete.

Vissa visar att de faktiskt jobbar till sig en bra ekonomi. Se på blondinbella, man kan ju inte säga annat än att tjejen är en smart affärskvinna. Allt hon rör vid blir till guld. Hon köper sig fina saker också men å andra sidan jobbar hon dygnet runt.

Sedan har man bloggarna som bara shoppar. Kenza, Kissie och Engla gör ju inget annat. Verkligen inget annat.

Inte undra på att dagens unga kvinna är förvirrad. Varför skaffa sig utbildning och jobba för pengarna när man kan blogga. Men hur stor procent kan egentligen leva på sin blogg? Det är ju inte realistiskt.

Livet handlar inte om att ha de senaste prylarna. Du behöver inte 400 par skor. Du behöver inte en ny vinterjacka varje säsong.
Det är inte normalt att äta frukost, lunch och middag ute varje dag. Nej, det är svindyrt.

Startar du sju företag som omsätter miljoner åt dig likt Blondinbella, så okej. Unna dig det.
Men för all del. Ta inga lån eller handla inte på faktura/kredit om du vet med dig att du inte har pengarna.
Sakerna gör dig inte lycklig.

Dessutom måste jag bara påpeka att som vanlig arbetare med studielån känns det faktiskt kränkande att en skitunge kan ha shopping och konsumtion som yrke. Livet är fan inte rättvist.

Det får bli dagens dos av den svenska avundsjukan ;)

Trevlig kväll!

Julklappstips! Min gubbe berättade att han anmält oss till barncancerfonden, vi tänker skänka en summa varje månad.
Pengar som ändå går till skit, kan nu gå till något bra. ♥

Jag är personligen väldigt skeptiskt till hjälporganisationer. De är bra när de fungerar men alldeles för ofta få man höra om direktörer som plockar pengarna till sin egen ficka. Aja baja. Men nu håller vi tummarna för att forskningen får pengarna vi skänker och att det i framtiden hjälper åtminstonde ett barn.

Barncancerfonden har för övrigt julerbjudanden nu. Köp hellre julkorten där om du ändå ska!

Julklappstipset är björnen Tryggve, då kan en summa till barncancerfonden.

Finns att köpa här.

Ibland är livet bra orättvist. Ni har förhoppningsvis inte missat lillen Hugo som lider av en obotlig sjukdom där föräldrarna kämpar för att få testa en behandling och sjukvården har inte velat bekosta detta. Är man det minsta mänsklig så kan man inte undgå att bli berörd. Bara jag ser den underbara ungen på aftonbladets framsida rinnner tårarna. Jag tycker det är så jäkla hemskt att ett barn ska behöva gå igenom något sådant.
Jag kramar min egen son extra hårt och tackar "gud" för att vi alla är friska.

Jag hoppas verkligen allt löser sig för Hugo. ♥

Här kan ni läsa Hugos mammas blogg.

Ingen har väl missat vad som hände här i Norge i fredags. Själv har jag spenderat helgen framför teven och nyheterna. Känns som att hela världen stannade upp och inget blir som förr. Överallt från tidningar till facebook står det varje dag om allt. Ingen kan med andra ord missa det. Idag gick jag och svärmor i fackeltåget som anordnades här. Två flickor från närområdet är fortfarande saknade. Tillsammans var vi ca 10.000 personer som gick, det säger en hel del när vi är en stad på ca 40.000 invånare. I Oslo samlades hela 150.000 människor. Det är rörande att se att vi går enade genom detta. Som överlevande Stina Renate Haheim sa "om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans". Det är ord som norrmännen tydligt tagit till sig, och har stöd från hela världen.
Min kära mor passerade bombområdet 10 minuter innan sprängning. Inte nog med det, nu har vi även fått reda på att det planerats att bomba min sambos arbetsplats (när han jobbade). Jag har med andra ord haft den otroliga lyckan att ha mina nära och kära kvar i livet.
Det känns oerhört skrämmande att min son ska växa upp i en värld där sånt här sker. Jag vill bara hålla om honom och aldrig släppa taget.

Avslutar med en bra text värd att läsa (och får spridas vidare enligt skribenten)

Jeg har surfet mye etter informasjon de siste dagene, som sikkert mange andre.... På fredag var det mange som slang beskyldninger mot muslimer, og kalte de både det ene og det andre. Jeg hadde mere følelsen av vi hadde med en norsk "Timothy McVeigh" å gjøre, og det viste seg altså at det stemte.... Jeg har ikke tenkt å si navnet hans, for det er nettop det han vil at vi skal, han vil ha sine "15 minutes of fame", og det har han jo jaggu fått!

 

Mens jeg sitter her idag og ser nyhetsendingene på TV, og en kar fra Sverige blir intervjuet på NRK og snakker om høyrekestremisme, så tenker jeg at jeg skal sjekke ut Norwegian Defense League på nett....

 

Det står ikke så mye på hjemmesiden deres, den er ikke oppdatert siden den totalt latterliggjorte "demonstrasjonen" de hadde på Kontraskjæret i Oslo 9. April. Jeg sjekker de opp på Facebook, og ser der at det er en sinnsykt masse beskyldninger mot muslimer de første timene på fredag...og så blir det stille.....

 

Det er kanksje ikke så "moro" for dem at en høyreist, blåøyd, blond arisk mann blir arrestert på Utøya, etter å ha drept bortimot 100 mennesker, og skadet like mange.... De fleste norske barn og ungdommer....

 

Det finnes også i manifestet til "sjukingen" linker til EDL, moderorganisasjonen til NDL, det som forundrer meg idag, er at de ikke går ut og tar sterk avstand fra dette, hva betyr det? Er de for en slik handling?

 

De beskylder muslimer for all djevelskapen i Europa, og skal ha dem "dit de hører hjemme", ja det finnes ekstreme muslimer i verden, men det finnes jaggu flere muslimer i verden som er som deg og meg, og som er like rystet over det de ekstreme muslimene gjør, som vi er rystet over att en nordmann kan gjøre det han har gjort mot sitt eget folk på fredag.

 

NDL vil sikkert si at: "Jada, ekstremister finnes blandt oss også....." jepp, det gjlør det sier jeg da, men hvorfor skal man da la alt gå ut over verdens muslimer, fordi det finnes "ekstremister" blandt de også?

 

Jeg kjenner få muslimer, men de jeg kjenner ville aldri pakket bilen full av kunstgjødsel, blåst ett helt kvartal i luften, for så å sette seg i en bil å kjøre 4 mil, for å drepe barn og unge.....

 

Jeg skal ikke si at jeg kjenner noen "ariske" heller som ville gjort det samme, men... jeg kjenner noen som har høyrekstreme tilbøyeligheter, og de har det vært veldig stille fra etter fredag.... og det forundrer meg

 

Så spørsmålet mitt til dere er:

 

Er dere for å slette ut deres egne landsmenn, eller er dere mot? Hvorfor uttaler dere dere ikke, er det vondt å vite at en sympatisør, en norsk høyreist, blåøyd og blond arisk mann har gjort dette?

 

Vel....da vet dere hvordan muslimer har det, når Al-Quaida, Ansar Al-Islam, Taliban, eller en hvilken som helst annen ekstrem muslimsk gruppering har gjort det samme mot sitt eget folk.

____________________________________________________________________________________________

Redigert 24. Juli kl 15:57

 

Vel da har jeg fått reaksjoner fra NDL, og det setter jeg faktisk pris på:

 

De har sendt ut en pressemelding, som jeg kan se av en fanside på Facebook ble den lagt ut kl 13:34 igår.

De tar avstand fra handlingen, og noe annet hadde jeg egentlig heller ikke forventet, men grunnen til at jeg skrev dette notatet var fordi det var vankskelig å finne en uttalelse fra NDL. Når jeg kikket på siden dems, så må du være medlem for å se hva de skriver, og det er ikke jeg interessert i. På forsiden dems sto det bare generell info, og ingenting om at de tok avstand fra "svinet.

 

Ser også av en sak på NRK at EDL og andre grupperinger er livredde for å bli linket til "svinet", men da spør jeg: Hvordan tror dere muslimene på gata i Oslo hadde det fram til kl 20:00 fredag kveld, hvor mange gikk ikke rundt å så stygt på de? Noen ble til og med trakassert...

 

Jeg har blitt bedt om å fjerne dette notatet av folk innenfor NDL, men det gjør jeg ikke, jeg beskylder ikke NDL for å stå bak, eller støtte dette, jeg stilte ett spørsmål ved hvorfor det tok lang tid, og hvorfor det var så vanskelig å finne en utalelse fra NDL.

 

Jeg mener også at NDL har en jobb å gjøre med å "rydde" opp etter seg på FB, når det ligger sider der ute som de ikke lenger har noe med, fordi adminene har trukket seg ut, vel da bør de be om at disse sidene blir slettet.

 

Til slutt vil jeg si at jeg sikkert sympatiserer med noen av "holdingene" til NDL, men dette går kun på at jeg og vil ha ut av Norge, folk som ikke resspekterer norsk lov og orden, og dette gjelder alle typer mennesker, ikke bare de ekstreme muslimene.

______________________________________________________________________________________

Redigert 24.07. kl 16:55

 

Det ser ut for at NDL har tatt notatet mitt på alvor, kl 15:58 idag ble siden redigert.

 

Hele hjemmesiden deres er forandret, og pressemeldingen er lagt ut i sein helhet på forsiden.

 

http://www.norwegiandl.org/

 

______________________________________________________________________________________

Kjell Vidar Røyne

 

Mine tanker går til alle de familier som idag har det vondt.

Jeg gråter med dere.

 

"One name to be forgotten, 93 names to be remembered"

 

Utanför mig brukar det dagligen vara en flicka i 6-års åldern som leker ensam (ibland med kompisar). Hon är väldigt framåt och tar gärna kontakt med varenda en som passerar, jag tycker det är rätt obehagligt för hon skulle med högsta sannolikhet följa med vem som helst. Skulle jag varit ett äckel peddo skulle det idag inte vara några problem att få med henne. Jag fick tidigt lära mig att inte prata med främlingar något som hon uppenbarligen aldrig hört. Det fick mig att tänka på jobbet, när man är ute med barna, hur mycket ska man varna dem för? Är det rätt att påtala att man inte för prata med främmande eller följa med någon utan att säga till. Jag förstår att det är okej att ta upp och man bör göra det, men vart går gränsen för att skrämma dem och lära dem skydda sig själva? Mina föräldrar sa alltid att alla vuxna inte är snälla, men på gårdarna här leker äldre barn - nästan ungdomar med de små också, vart går gränsen för att vara vuxen i ett barns ögon?

Jag bara undrar hur bör man prata med barnen om det här som pedagog och förälder?

Idag har varit en riktig irritations-dag, egentligen borde jag inte ha gått utanför dörren alls. Men det som irriterade mig allra mest hände under mitt bankbesök. Jag var där tidigt och när dörrarna öppnades skulle alla in. Vissa är mer civiiserade än andra, mannen bakom mig var inte det! Han höll på och buttade mig framåt hela tiden precis som det gällde liv eller död. Pricken över i:t var när han ställde sig bakom mig när jag skulle ta en kölapp och stod så nära att han buttade mig framåt samtidigt som han smaskade HÖGT på sitt j*vla tuggummi. Han har inte lärt sig hyfs.
Dessutom är jag oerhört svensk på fronten hur nära jag vill ha främlingar. Jag gillar inte när folk kommer för nära, allra minst när de rör vid mig.

Lär er stå en bit från mig. =P

Blondinbella gjorde en sk 50-lista över vem hon är. Tyckte idéen var rolig främst för mig själv. Snälla gör en du också!

1. Jag är ett matvrak
2. Jag har efter Åsa insett att jag är en hundmänniska
3. Var inte säker på mitt val av utbildning förrän andra praktiken
4. Älskar tv-serier och film
5. Har inte som helst drömmar om att besöka alla världens länder
6. Min högsta dröm är att få avla av mig
7. Är alldeles för konflikträdd
8. Bryr mig för mycket om vad andra tycker
9. Har ett starkt behov av att vara omtyckt
10. Är jätteblyg
11. Får ångest när jag ska tala inför en grupp men har inga större problem inför barn
12. Tror att jag är/kommer vara en riktigt bra lärare
13. Jag läser alltid nyhetsrubrikerna men läser SÄLLAN artiklarna
14. Blir lätt berörd
15. Har nära till tårar
16. Önskar verkligen att jag hade ett överskott av pengar
17. Ifrågasatte livet mycket i mina yngre dar, kände ofta att jag inte trivdes
18. Har ingen nära kontakt med släkten förutom min mor
19. Jag har jättesvårt att bestämma mig i allt
20. Är i grunden riktigt snål
21. Hatar att prata i telefon
22. Avskyr David Hasselhoff, Spencer Pratt och David Caruso
23. Känner jättelätt empati
24. Kan bara skälla på J
25. Är otroligt lat
26. Blir irriterad på andra människor som är lata
27. Tycker att lite övervikt är trevligare än en spinkis
28. Lagar (möjligen) mat högst en gång i månaden
29. Sköter all städning hemma
30. Gråter när andra gråter
31. Tycker våren är härligast
31. Är traditionsfast
32. Anser gärna att J ska offra sig för min skull
33. Är väldigt långsint (men döljer det)
34. Minns inte mycket av min barndom
35. Vill köpa en bil
36. Funderar seriöst på att söka till Norge efter skolan
37. Har en vision om att en dag ha gång avstånd till Sandra
38. Är väldigt beskyddande om de jag tycker om
39. Kommer förmodligen bli en riktig hönsmamma
40. Tycker att samhället lägger alldeles för stort ansvar på skolan idag
41. Tycker att inställningen till barnuppfostran idag är väldigt slapp ofta
42. Hatar när ingen bryr sig oavsett vad det är
43. Hatar väntetider/telefontider
44. Vill gärna se ett helt nytt parti i regeringen
45. Måste ha mina rutiner på morgonen annars mår jag dåligt
46. Är något av en pedant
47. Får massage av J praktiskt taget varje kväll så jag kan sova
48. Vill ha en stor familj
49. Är jättenervös över år 2009
50. Hoppas en dag att känna mig riktigt nöjd över mig själv

/Linda

Vem gör vad?

1. Vem tvättar? Det gör vi nästan alltid tillsammans, få Ts dagar ofta är längre än mina så kanske jag tar liiiite mer
2. Vem diskar? Både jag och T, vi har varannan dag :)
3. Vem dammsugar & skurar? Vi turas om, men mest jag skulle jag tippa på 
4. Vem dammtorkar? Båda två
5. Vem tar hand om uppsättning av hyllor osv? Den delen står nog T för helt och hållet i stort sett :op
6. Vem sköter om bilen osv? Ingen eftersom vi inte har någon , men när dagen kommer så tippar jag på att svaret blir T
7. Vem stryker kläderna? Ingen, här tar vi hellre en rynka än att plocka fram strykjärnet
8. Vem rengör avlopp osv? den vidriga sysslan turas vi om att ta men jag har lurat T till att ta någon mer gång :op
9. Vem storhandlar? Det gör vi tillsammans, men inköp där emellan är det jag som gör för det mesta
10. Vem kastar grovsopor, tidningar osv? Mesta dels T som brukar traska iväg  även om vi försöker dela på även det
11. Vem lagar mat? Båda två, vi lagar mat varannan dag precis som med disken

Denna lilla lista hittade jag på en annan blogg, det kändes som en skön lista då jag är så nöjd med min vardag tillsammans med T. Vi delar verkligen på i stort sett allt :)
Jag förstår att det kanske är lite annorlunda när man får familj men jag hoppas verkligen att jag och T kommer hålla fast vid detta och inte falla in i några könsroller...

Hur ser det ut hos er?