Hakuna Matata

I söndags blev det ännu en löprunda, samma sträcka men den kändes tyngre denna gång. Jag lyckades dock hålla i kämparglöden och ta mig runt samma sträcka genom samma intervalltänk med att gå/springa varannan låt och väl hemma kunde jag också se att jag förbättrat min kilometertid. MEN... för självklart kommer det ett stort MEN... under i stort sett hela rundan kände jag en molande smärta i båda knäna men jag kämpade mig igenom det då jag även kände det under förra rundan men det gav med sig efter en stund, något det inte gjorde denna gång. Idag när jag hade jag dessutom fortfarande ont och jag har stapplat mig runt på jobbet. Det känns så tråkigt... vad innebär det här? Är det bara överbelastning? Är det så att mina knän helt enkelt inte kommer att klara av löpning? Det är så tråkigt att få såna här bakslag, särskilt då jag var mer taggad än jag varit någonsin tidigare när det  kommer till löpning. Jag njöt nästan av det, känslan att komma hemifrån, lyssna på musik, andas frisk luft och bara tänka på löpningen och släppa allt annat, att känna att jag orkar mer än jag själv tror och att jag orkar ta mig framåt även när energi och psyket tryter.

 

Jag har googlat lite och jag tror (hoppas) att det trots allt bara kanske handlar om överbelastning - att jag gått för fort fram i träningen. Jag ska testa att vila några dagar och sen backa många steg bakåt och bara springa korta korta intervallet och kortare distanser så får vi se om smärtan i knät försvinner eller inte.

 

Idag har jag och min lilla juvel varit på playdate på parkleken tillsammans med lilla Ronja från föräldragruppen. Det är så kul att se dem utvecklas och se deras lek förändras! Innan vi åkte hem mellanlandade vi hemma hos mormor och morfar för mer bus och lite fika. T är i Stockholm på jobb så vi hade verkligen inte bråttom hem till ett tomt hus. Vår duktiga lilla tjej har lärt sig att somna på egenhand och det är numera så mycket lättare att hantera de här kvällarna på egen hand då man efter en lång arbetsdag trots allt hinner få några timmar för sig själv då hon lägger sig vid 19. Vår lilla tjej börjar bli så stor och ibland vill jag bara stoppa tiden samtidigt som jag tycker att det bara blir roligare och roligare att vara hennes mamma! Det är helt klart en intensiv ålder både vad gäller hennes energi och humör men det är så kul att vara med henne nu - hon har en sån ordförståelse, sitt eget lilla språk med fler och fler riktiga ord och om inte annat ett kroppsspråk som förmedlar precis vad hon vill och hon har humor och skojar runt. Nästa månad blir hon 1,5 år och det är lika långt kvar till 2 års dagen som det var till hennes 1års dag!! Time really flies...

Igår snörade jag på mig skorna och gav mig ut på den första riktiga joggingturen efter mitt konditionstest. Klockan drog iväg och hann bli halv sju innan jag kunde gå ut och jag velade lite var jag skulle springa men bestämde mig till slut för rundan i skogen som på något vis är mitt slutmål att ta mig runt till våren springandes. Jag hade planerat att vara seriös och låna Ts träningsklocka och ställa in ett intervallschema men när batteriet i den var död så fick jag hitta på mitt eget schema så det fick bli att springa till varannan låt och gå till varannan (alltså gå ca 3 min varvat med att springa ca 3 min). Det var tungt, riktigt tungt och jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle orka hålla mig till ett sånt schema. Men efter nästan halva rundan kom jag in i det folk kallar andra andningen och helt plötsligt började det gå lättare! Jag tog mig runt den 4,5 km långa rundan helt enligt schemat och kände mig till och så pass pigg att jag körde på en spurt den sista låten!

 

Väl hemma kände jag mig så himla nöjd!! Visst var jag trött men jag kände verkligen att det här målet med att springa 5 km SKA jag klara för det kändes verkligen inte omöjligt. Så nu är mitt mål att få till 3 träningspass i veckan så länge det funkar att springa ute, 2 pass på gymmet och en löprunda på hemmaplan. Det kanske inte blir 5km-rundor varje gång men 1-2km är bra mycket bättre än 0 km så nu ska jag banne mig se till att verkligen nå mitt mål till våren!

 

Den här och nästa vecka blir väl kanske lite utav en utmaning att få till det då det är en vecka med många långa arbetsdagar då jag är mitt i perioden av utvecklingssamtal, och nästa vecka åker T till Stockholm 2 dagar så jag ska rodda hem, barn och vovve själv i 2,5 dygn. Tur att man har fina familjer som kan stötta en lite extra då! Denna gång är det Selmas faster som ställer upp och tar Pepsis ena morgonrunda för att Selma ska slippa gå upp supertidigt.

 

Nu är det dags att sussa - tröttheten är ständigt överhängande just nu så det är välbehövligt!