Hakuna Matata

Jag har läst en del böcker sedan sist men inget att rekommendera hittills förrän idag.

 

OMG MOMENT!

 

Fredag kväll och min sista vecka som föräldraledig är över :(

Jag kan dock inte klaga då vi fått en superfin vecka tillsammans. I måndags bjöd vi hit S och hennes lilla F och det blev lek och bus både inne och i lekparken. Selma var superspeedad så stackars F såg nästan chockad trots att det brukar vara mest fart i honom. På tisdagen fick Selma besöka tandläkaren för första gången i sitt liv för lite allmän information och se vilka tänder som kommit upp, och hon log stort och visade stolt upp sina två små gaddar. Därefter åkte vi vidare mot syster som bjöd oss på våfflor och det blev lite bus med kusinerna. Onsdagen var det riktigt busväder ute så vår plan att spendera några timmar på Leklandet med föräldragruppen passade alldeles utmärkt. Bus och lek, och en tjej som var lite modigare idag och vågade ta för sig lite mer :)

Igår sken solen så efter mitt frisörbesök promenerade vi till parkleken Karmen för att leka i sanden och gunga tillsammans med delar av föräldragruppen. Det var superhärligt och Selma var hur nöjd som helst med att bara sitta i sanden och känna på sanden och gräva lite med spaden.

 

Vår sista dag blev verkligen helt perfekt!! Idag har solen skinit hela dagen, +13 grader och i stort sett vindstilla... såå skönt!! Efter att jag ägnat morgonen åt lite snabbstädning tog vi en långpromenad i solen med Pepsi och jag som alltid är feg med att ta av mig kläder på våren, vågade faktiskt ta fram den tunna vårjackan. Efter förmiddagsluren packade vi in oss i bilen och mötte upp S och F för en härlig eftermiddag i Mariebergsskogen. Vi tittade på djuren, barnen lekte i sanden medan jag och S pratade och njöt av solen på en filt intill dem. Avslutningsvis tog vi fika och mellis på Naturum innan vi mötte upp en glad pappa som sagt tack och hej till jobbet för att nu får njuta av fem månader som pappaledig.

Självklart känns det sorgligt att den här tiden är över men jag är så glad för att vi fick en sån bra sista vecka och jag glädjer mig åt att T ska få uppleva sådana här dagar också och tar själv sikte på härliga eftermiddagar istället :)

 

Nu ska jag njuta av en helg med mer härligt vårväder, lek med vår underbara dotter, mys i sommarstugan och fix i trädgården, innan det är jobbdags på måndag morgon kl 8!

Och så var det söndag! Om en vecka sitter jag här med fjärilar i magen då det blir min sista söndag som föräldraledig... Utöver min separationsångest så är jag verkligen pirrig över att gå tillbaka till jobbet, nervös! Det är så länge sedan jag var i barngrupp att jag helt enkelt känner mig lite ringrostig. Jag är också lite nervös att börja en vardag med jobb och hantera rollen som mamma. Tidigare har jag fått gå hem och vila resten av kvällen efter jobbet när jag känt mig trött, men nu har jag en liten tjej att ta hand om, som jag VILL vara med men hur mycket ork kommer jag ha till att vara en rolig mamma på eftermiddagarna... Det känns bra ändå att jag lämnar över till T så att jag får känna på det här och ändå känna mig trygg med att Selma har det bra om dagarna när jag inte är där. Då får jag också lite tid till att fundera vidare på hur jag vill jobba i höst om jag ska gå ner i tid, om vi båda ska gå ner i tid eller om bara T ska gå ner i arbetstid... tankegången just nu är att jag kanske jobbar 100% i höst och går ner på 80% till våren, och låter T jobba 80-90% den här hösten istället.

 

Idag är det i alla fall söndag, och T kommer hem från sin skidresa! Han har varit saknad och jag tror att både jag och Selma längtar efter att få krama om honom. Igår kväll kom i J och höll mig sällskap, pizza, vin och prat i soffan - en perfekt lördagskväll! Skönt nog så sov Selma hela kvällen också så att jag slapp känna mig stressad och ha dåligt samvete över att J blir övergiven medan jag ägnar mig åt ett låååååångt nattningsförsök.

 

Idag tog vi en långpromenad i solen när det var sovdags för Selma och nu har jag packat väskan och gjort mig redo för en timma på gymmet. Selma ska få hänga lite med sin farmor och farfar under tiden :)

Just nu är jag inne i en period när gymmet inte lockar särskilt mycket. Jag tycker att det är skönt när jag väl är där men att ta sig dit är en liten kamp och jag får verkligen tvinga mig själv. Det känns på något vis extra viktigt att se till att komma iväg nu när jag inte vill då jag tror risken är stor att jag kommer av mig helt annars just nu. Förhoppningsvis är det bara en tillfällig motgång och jag hoppas på att träningsglädjen ska komma tillbaka snart!

 

Nu hör jag att någon är vaken ute i vagnen, dags för lunch och åka mot farmor och farfar!!

 

 

 

Jag älskar detta uppträdandet av James Arthur! Låten Impossible betydelse blev dessutom ännu starkare efter att ha läst Friend-Zoned av Belle Aurora (Rekommenderas att läsa!)

 

 

 

 

Jag känner mig jättefånig men ju närmare jobbstarten jag kommer nu desto närmare känns det som att jag har till tårarna. Jag känner mig verkligen inte redo för att den här tiden ska vara över. Men redo eller ej så är det jobbstart som gäller om 1,5 vecka. Jag trodde att jag skulle vara en flitig besökare på jobbet under de här 11 månader som passerat men faktum är att jag bara varit där 2-3 gånger, väldigt korta besök dessutom.

För att förbereda mig lite inför jobbstarten så fick det bli ett besök idag. Lillstumpan skulle varit med men efter att åkt på en rejäl förkylning så fick hon dessutom feber igår, hennes allra första, så hon fick vara kvar hemma och sova gott i vagnen medan T jobbade hemifrån.

Jag hade hoppats på att bli lite peppad av besöket men så blev inte fallet. Oturligt nog gjorde vab och sjukdomar att de var kort om folk idag vilket gjorde det lite rörigt, och jag fick också veta att jag kommer jobba främst på småbarnsavdelningen och inte i äldregruppen som jag fick besked om för bara någon vecka sedan. Vissa omständigheter gör också att jag kommer jobba i stort sett bara mellantider fram till sommaren vilket betyder att jag kommer vara på plats varje dag de tider då det är som mest barn - och det var en stor barngrupp!

 

Jag tror att det kommer att bli lite chockartat faktiskt att komma tillbaka till jobbet. I 11 månader har jag gått här hemma med ett barn, mitt barn som jag jag älskar och skulle göra allt för. Vi har tagit var dag som den kommer utan några direkt tider att passa, och även om vi har rutiner på våra dagar så följer inte de rutinerna några tider. I förskolans värld är det raka motsatsen skulle man kunna säga! För att få dagarna att fungera krävs det att vissa rutiner följs noga av klockan. Jag tror helt enkelt att det kommer att ta lite tid innan jag får upp farten. Men det blir nog bra!

 

Förutom att jag blev lite nervös över att börja själv så tänkte jag på vår lilla, lilla tjej som efter sommaren ska bli en del av denna värld och jag kände där och då att jag ville vara hemma för alltid med henne! Okej... kanske inte för alltid men hade jag fått välja fritt och det inte påverkade mitt jobb, ekonomi eller pension så hade jag nog inte velat att hon började förrän hon var 2-2,5 år. I maj börjar Selmas lilla kompis F på den förskola som vi sökt till och det ska bli väldigt spännande att höra vad de tycker om förskolan.

 

T åkte till Trysil i eftermiddags och kommer inte hem förrän söndag eftermiddag/kväll. Selma var feberfri idag och lite piggare så imorgon blir det barnmässa med S och hennes son F. På lördag blir det myskväll här hemma med ännu en gräsänka. Jag tänkte tanken att kanske bjuda hem henne men fick aldrig iväg något sms, och en timme senare fick jag sms från henne. Haha, ingen av oss är så bra på att vara utan våra män verkar det som...! En kväll kan väl gå bra men tre kvällar är två för mycket :p

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa lite. Har läst Nora Roberts bröllopsserie. Lättlästa böcker som man bara slukar men nu när jag är inne på fjärde och sista så känns det lite uttjatat då handlingen i böckerna följer samma mönster så efter att ha läst första kapitlet så kan jag redan nu förutsäga nästan exakt hur handlingen ser ut från början till slut. Men jag ska inte klaga, det har varit en perfekt bok för att väcka läslusten till liv!

Nu känns det verkligen som att våren har anlänt med solsken i flera dagar!

I helgen njöt vi av den i Sunne hos min mormor tillsammans med Selmas mostrar, kusiner och mormor. Det var full rulle från morgon till kväll, bus med kusinerna, få krypa runt i gräset, hälsa på hästen, äta mat tillsammans med resten av tjocka släkten och sova någon annanstans än hemma. Både vi och Selma var trötta när vi väl landade hemma igen på söndagseftermiddagen!

Igår skulle det blivit fika och lek med kompisar men Selma och jag fastnade hemma hos mina föräldrar där vi passade på hantverkare som jobbade heeeela dagen istället för en timme eller två som jag trodde. Så Selma fick nöja sig med att leka med sin mamma. Vi får väl se om det kanske blir lek idag istället. Planen är att S och hennes son ska komma men vi får väl se om de vågar då Selma är lite snorig idag.

 

I övrigt väntar ett besök på mitt jobb under veckan, vinka hejdå till pappan i huset som ska på grabbresa till Trysil torsdag till söndag, och ett besök på helgens barnmässa. Vi får väl se om vi planerar in något mer skoj kanske beroende på humöret. Med en snorig näsa är det ju tyvärr lite si och så med sömn på nätterna så vi hoppas att det ger med sig snart.

När lillen kom till världen hade jag/vi starka meningar och tankar på hur vi misann inte skulle göra med vår son. 

Nej, vår son skulle lära sig sova i sin egen säng redan från början. (Ha! Visst!)

 

Så kom lillan. Och återigen hade vi starka meningar, tankar och denna gång erfarenhet över hur vi minsann inte skulle göra med vår dotter.

Nej, vår dotter skulle lära sig sova i sin egen säng redan från början. 

 

Men så en natt kom uppenbarelsen.

 

 

Konklusion:

Jag är en svag människa och min sambo är en svag människa.

Våra barn äger oss totalt, framförallt sängen.

 

Det finns böcker/bokserier som får läsaren att bli en aning sinnessjuk. Här är några:

 

 

 

 

Tonårstjejen Maggie har en trygg vardag med normala vänner, normala föräldrar och normala betyg. En dag börjar mörke, mystiske killen Clayton i hennes skola. Maggie förälskar sig och gör allt för att försvara Claytons beteende som människor runt om reagerar på. Clayton lider av en diagnos som gör honom oförutsägbar, deprimerad och självmordsbenägen. Maggie vill väldigt gärna vara personen som räddar honom från hans destruktiva beteende. Men det är inte lätt utan att förlora sig själv.

 

= Ångestframkallande att läsa.

 

Till skillnad från Sandra har jag en rätt bra bild över min vigsel. Minst möjligt för jag klarar inte av tanken av hela center of attention-grejen som blir. Tyvärr måste man ha förlovare (vittnen) som det heter i Norge, även dessa måste fyllas i på eget schema. Jäkla massa scheman för att gifta sig här. Mitt problem är att jag inte får tummen ur att ordna alla papper som måste ordnas från både Norge och Sverige eftersom jag hatar att ringa till myndigheter. Så det är första steget. Jag kan inte skylla på något heller eftersom jag är ledig hela dagarna... :)

 

Nej Linda, detta ska ordnas denna vecka!

 

OMG! Jag har hittat en ny favoritserie!

 

K. Brombergs The Driven triology. En sååå bra serie som jag måste rekommendera!

 

Driven-serien handlar om Rylee Thomas som arbetar på ett hem för "föräldralösa" pojkar. Under en välgörenhetsgala som Rylee arbetar aktivt för träffar hon attraktive Colton Donovan. Han är inte bara känd för sina hollywoodstjärnor till föräldrar men också som en duktig racerförare. Colton är emot allt vad relationer innebär och är känd för sin playboystil, något som gör att varningsklockorna ringer hos Rylee. Men Colton finner henne intressant och lurar till sig en dejt. Kemin är sprakande och Rylee har svårt att hålla sig undan. 

 

 

Den här serien innehåller inga kinky-oskyldig-flicka-som-lär-sig-leka-i-sängkammaren-relation. Detta är en ren kärlekssaga om att bygga upp en relation där båda litar på varandra, satsar allt och vill ha samma sak utav relationen.

Serien tar även upp kärlek för fosterbarn och hur det är att arbeta med barn som växt upp under hemska förhållanden. Man kan inte hjälpa att förälska sig i de underbara pojkarna! 

 

T är i Stockholm så jag sitter här ensam, och som det då ofta blir, så kommer tankarna sakta smygande och det är ofta samma tankar som är återkommande. Ända sedan vi plussade på gravtestet jag gjorde i augusti 2012 så har jag varit väldigt bestämd över att vi måste gifta oss eller skriva papper, det har känts jätteviktigt och diskussionen har varit återkommande många gånger. Ska vi gifta oss eller ska vi skriva papper? Att skriva papper är det enkla valet för om man nu vill gifta sig så finns det ju 1000 olika sätt att göra det på - stort, medium, litet eller mini.... Ett tag ville jag ha ett litet bröllop med bara närmsta släkten och några få vänner, sen växte det i tanken och blev ännu lite större för att i nästa stund förvandlas till en väldigt intim minivigsel. Kommer man ångra något vid en minivigsel, känna att man gått miste om något?!

 

I veckan kom frågan upp om att vi kanske ska skicka en förfrågan om att skriva papper till en jurist. Men nu sitter jag här igen, har googlat lite och se vad som sägs om saken, hur man kan skriva, vad det kostar och det ständigt återkommande rådet från "experter" är att man ska gifta sig om man har barn för inga papper i världen kan ge samma trygghet och säkerhet. Så varför gifter vi oss inte bara?!?! Jag tror att jag är bromsklossen där då jag nog hela tiden velat ha det lite större, liksom ha hela det där paketet.

Men just nu sitter jag och funderar på om vi inte bara ska ha en liten vigsel med närmaste familjen ändå, bara få det gjort då jag tror risken är stor att det inte blir av alls annars.

 

Men om man nu bestämmer sig för en minivigsel så vill man ju ändå göra den speciell, något utöver det vanliga... och där är jag nu. OM vi skulle bestämma oss för en minivigsel, hur och var skulle man kunna ha det hela? Någon som har några idéer eller tips?

Läste att någon åkt till ishotellet i Jukkasjärvi men jag gillar ju inte kyla så det känns inte alls som en bra grej. Vet verkligen inte alls hur jag vill ha det?! Snacka om I-landsproblem, men det är ju så irriterande!

 

Nu är i alla fall stumpan snart 1 år och med andra år är det cirka 1,5 år sedan vi plussade och vi har fortfarande inte fått tummen ur!

Vilken tur att vi fick en helg med mycket sol som vi gjorde det mesta av nu när man tittar ut på det gråa och trista regnet! Igår sken solen återigen och det fick bli ännu en gemensam promenad för hela familjen. Både jag och T var dock rätt sega så det var en tung promenad, men vi tog oss runt hela rundan och Pepsi var nöjd över att få gå lös (med spårlina) större delen av promenaden. Väl hemma blev det fika ute i solen, lite rensning i rabatterna och Selma kröp runt på upptäcktsfärd i trädgården. När vi ändå var klädda för utevistelse blev det en stund i lekparken där det gungades och åktes rutschkana innan vi gick hem för lunch. Väl hemma fick vi kasta i oss maten och köra en turbostädning då vi fick spontanbesök av J&F, och precis när vi stängt dörren efter dem kom pappa in en snabbis med mammas senaste reafynd till Selma ;)
Innan dagen var över hann jag slänga mig iväg och köra ett pass på gymmet. Det går fortfarande bra och är kul men jag har nog fastat lite vad gäller viktnedgången vilket nog främst beror på vad jag stoppar i mig då det blivit lite för mycket av det goda på sistone. Men det är bara att kämpa på och ta nya tag!

Väl hemma igen avslutade vi dagen med att fixa iordning en bacon/pastasallad som vi avnjöt framför TVn till favvoserien för stunden, Suits.

Imorse åkte T till Stockholm så den nu har vi ett dygn för oss själva jag och stumpan. Vi får väl se vad vi ska hitta på, i eftermiddag funderar jag på om man kanske skulle ta en tur till badhuset! Det gäller ju som sagt att göra det mesta av våra sista dagar nu när det återstår tre veckor på min ledighet. Nästa vecka ska vi hälsa på jobbet och kolla läget och hämta ett schema!

Inatt var ännu en tråkig natt man jag tog bara 2 minuter av den! T satt inne hos Selma i 2,5 h innan hon somnade om, men tyvärr var det bara för stunden då hon vaknade 2 minuter senare. Eftersom T skulle upp och jobba tog jag över men när hon började ställa sig upp i sängen och glatt pratade direkt så bara fick jag panik!! Både tålamod och energin var slut efter dessa nätter så jag gick ut ur rummet samtidigt som tårarna sprutade och en lätt chockad T tog över så att jag fick gå och lägga mig.

Hahaha, så kan det gå! Hade redan varnat honom för att ett psykbryt var nära och det var tydligen sant! Det tråkiga när man väl får sova är ju att jag är så van att lyssna till varje litet ljud från henne att jag vaknade hela tiden, men det var otroligt skönt att ändå slippa ta den där fajten.

Idag har jag begränsat dagssömnen lite med förhoppningen om att det ska ge resultat under natten men vi får väl se.

 

För att tanka energi har vi idag hälsat på S och hennes lille F i deras fina hus. S bjöd på gofika och knoddarna kröp runt och fajtades om leksaker. Efter att varit hemma och lagat iordning lite middag som vi ätit tillsammans så ska jag nu snart tanka mer energi genom lite egentid på gymmet. Att det är fredag imorgon gör ju inte saken sämre direkt :)

Usch, idag är en sån där dag där jag tycker mest synd om mig själv. Selma var vaken för tredje natten i rad inatt. Jag fick henne förvisso att somna "redan" vid 01 men det suger så mycket energi ur mig med de här kvällarna/nätterna och jag känner hur jag blir mer och mer irriterad - en känsla jag verkligen inte tycker om att känna när min dotter är inblandad. Jag blir också ledsen av att de här nätterna gör att dagarna blir alldeles snedvridna då hon vaknar sent och sen förskjuts middagssömnen så att hon sover i stort sett mellan 12-15.30 och när hon väl vaknar är det dags för middag och vår dag hinner ta slut innan den ens har börjat!!

Tack vare att hon sover längre på morgonen så får jag trots allt hyfsat med timmar på sömnkontot  men jag känner mig ändå helt utsliten så när hon väl somnar på dagen så hamnar jag i soffan utan energi att ta tag i alla de där måstena som egentligen går ganska fort. Med andra ord håller huset på att gro igen med både damm och grejer över allt men det finns verkligen ingen energi att ta tag i det just nu.

 

Idag kommer vi missa mys på öppna förskolan med kompisarna då hon kommer att sova sig igenom den stunden. Samma sak var det igår när det var fika hos en av mammorna. Snälla mamman där övertalade mig dock att komma lite tidigare för en promenad så fick Selma sova där medan åtminstone jag fick sällskap under dagen. Men det är så trist att se hur hon missar lekstunder med kompisarna, för när hon väl vaknade så var de andra jättetrötta och på väg hem.

 

Tidigare har det ju bara varit enstaka nätter men nu känns det som att det blivit fler av dem, och att de nu kommit flera dagar i rad gör ju att det börjar kännas som att hon vänder på dygnet så idag ska jag försöka vara lite taskig och korta ner dagsömnen lite och imorgon blir det väckning senast kl 9 om hon inte vaknat själv så får vi väl se om vi kan vände den här negativa trende och faktiskt njuta och göra något av den sista tiden jag är hemma med henne!

Då var den här... månaden som hela tiden har känts så avlägsen... månaden när jag går tillbaka till jobbet!

 

Det är helt ofattbart att jag ska lämna min lilla tjej för att jobba med ANDRAS barn den 31 mars... Jag försöker verkligen att peppa mig själv men jag har verkligen svårt att se på jobbstarten med annat än en med en sorgsen känsla. Det är helt galet att jag varit ledig i 11,5 månad när jag väl börjar jobba, att jag för 11,5 månad sedan gick hem från jobbet - stor och tung och så förväntansfull inför spänd inför att bara gå och hemma och vänta på stumpans ankomst. Att jag under de här månaderna har fått uppleva Selma som liten, liten bebis som älskade att mest ligga nära, nära och som mest sov, till att idag ha, inte en bebis, utan en liten tjej med sprudlande energi och en enorm nyfikenhet för sin omgivning som det är full fart på större delen av dagen och som gör mig varm i hela kroppen med sitt leende som hon har på läpparna större delen av tiden.

 

Även om det känns sorgligt att den här fantastiska långlediga perioden är över för den här gången så glädjer jag mig för att det nu är Ts tur att få uppleva en längre tid med vår dotter, att de nu ska få njuta och ta dagarna som de kommer de kommande 4,5 månaderna fram över innan det är dags för förskolestart(!!) mot slutet av augusti.

 

Men månaden har bara börjat så nu gäller det väl att njuta till fullo. Våren verkar ju vara i antågande och snart hoppas jag att vi kan gå till lekplatsen tillsammans och få den upplevelsen också :)