2012-01-04
19:42:45
2 av 156 /S
Idag tog jag tag i årets andra träningspass, 25 min på cykel och några styrkeövningar. Jag räknade ut att jag behöver göra 154 träningspass till i år för att nå mitt nyårsmål. När jag började fundera över hur många träningspass det blir på ett år om jag ska träna 3ggr/veckan så kändes det som en nedslående tanke med tanke på att jag endast en enda gång lyckats nå ett tränings/viktmål (år 2008/2009) men ju mer jag tänker på det så låter det ju faktiskt inte så mycket!
Nästa steg är att försöka sätta upp lite delmål - dock känner jag att jag har svårt att komma på vad de ska vara. Jag vill inte fokusera för mycket på vikten och att sätta upp mål för träningen känns svårt just nu när jag inte vet hur fort fram jag kan gå med knät....
Idag var jag by the way på mitt livs första och förhoppningsvis sista röntgenbesök. En udda upplevelse!
Jag blev invisad i ett ytte pytte-bås på ca 1x1m med ett draperi där jag ombads att ta av mig byxor och jacka och sätta mig och vänta tills jag blev uppropad. Så där satt jag i ett litet bås utan byxor och väntade... Tills slut kom en man och ropade upp mitt namn på andra sidan draperiet och det var min tur. Jag blev invisad i ett stort rum, där skulle jag ställa mig på en platta med ansiktet och knäna tryckta mot en lång madrass. Det kändes vääääldigt konstigt att stå med näsan intryckt mot en "vägg" i bara trosor och tröja. Det hela kändes ännu märkligare när mannen kom fram och frågade om jag var gravid och sedan försvann utan ett ord när jag svarat, även om jag vet varför de måste fråga. Efter första röntgenbilden kom röntgenmannen ut och bad mig vända på mig och sen försvann hann. Helt utan förvarning börjar madrassen jag lutar mig mot att "välta" bakåt ända tills jag låg ner på madrassen lite tippad neråt med huvudet så jag var tvungen att hålla i mig. Jag fick vända och vrida på mig för att han skulle få bilder på knät ur alla vinklar. Till slut kom han ut och sa kort och allvarligt - "nu kan du åka hem, hej då!"
Hela situationen kändes väldigt märklig - kanske allra mest på grund av den allvarliga fåordade röntgenläkaren som inte förklarade något alls av situationen utan bara bad mig att ligga si och så.
Det var riktigt läskigt att höra hur maskinen arbetade medan knät röntgades och jag tyckte det kändes som att madrassen jag låg på var jättevarm mot slutändan och på väg därifrån hade jag huvudvärk. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det kanske berodde på röntgenstrålningen.
Nu är det i alla fall bara att invänta svar och fram tills att jag får det kommer jag att gå på sjukgymnastens teori och försöka hålla mig till den träning hon ordinerat (stå på ett ben, cykla, promenera och framför allt tänka på hur jag går).
Nu ska jag hoppa in i duschen, ha en skön kväll!
Nästa steg är att försöka sätta upp lite delmål - dock känner jag att jag har svårt att komma på vad de ska vara. Jag vill inte fokusera för mycket på vikten och att sätta upp mål för träningen känns svårt just nu när jag inte vet hur fort fram jag kan gå med knät....
Idag var jag by the way på mitt livs första och förhoppningsvis sista röntgenbesök. En udda upplevelse!
Jag blev invisad i ett ytte pytte-bås på ca 1x1m med ett draperi där jag ombads att ta av mig byxor och jacka och sätta mig och vänta tills jag blev uppropad. Så där satt jag i ett litet bås utan byxor och väntade... Tills slut kom en man och ropade upp mitt namn på andra sidan draperiet och det var min tur. Jag blev invisad i ett stort rum, där skulle jag ställa mig på en platta med ansiktet och knäna tryckta mot en lång madrass. Det kändes vääääldigt konstigt att stå med näsan intryckt mot en "vägg" i bara trosor och tröja. Det hela kändes ännu märkligare när mannen kom fram och frågade om jag var gravid och sedan försvann utan ett ord när jag svarat, även om jag vet varför de måste fråga. Efter första röntgenbilden kom röntgenmannen ut och bad mig vända på mig och sen försvann hann. Helt utan förvarning börjar madrassen jag lutar mig mot att "välta" bakåt ända tills jag låg ner på madrassen lite tippad neråt med huvudet så jag var tvungen att hålla i mig. Jag fick vända och vrida på mig för att han skulle få bilder på knät ur alla vinklar. Till slut kom han ut och sa kort och allvarligt - "nu kan du åka hem, hej då!"
Hela situationen kändes väldigt märklig - kanske allra mest på grund av den allvarliga fåordade röntgenläkaren som inte förklarade något alls av situationen utan bara bad mig att ligga si och så.
Det var riktigt läskigt att höra hur maskinen arbetade medan knät röntgades och jag tyckte det kändes som att madrassen jag låg på var jättevarm mot slutändan och på väg därifrån hade jag huvudvärk. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det kanske berodde på röntgenstrålningen.
Nu är det i alla fall bara att invänta svar och fram tills att jag får det kommer jag att gå på sjukgymnastens teori och försöka hålla mig till den träning hon ordinerat (stå på ett ben, cykla, promenera och framför allt tänka på hur jag går).
Nu ska jag hoppa in i duschen, ha en skön kväll!
Kommentera inlägget här:
