Hakuna Matata

Fredag kväll och min sista vecka som föräldraledig är över :(

Jag kan dock inte klaga då vi fått en superfin vecka tillsammans. I måndags bjöd vi hit S och hennes lilla F och det blev lek och bus både inne och i lekparken. Selma var superspeedad så stackars F såg nästan chockad trots att det brukar vara mest fart i honom. På tisdagen fick Selma besöka tandläkaren för första gången i sitt liv för lite allmän information och se vilka tänder som kommit upp, och hon log stort och visade stolt upp sina två små gaddar. Därefter åkte vi vidare mot syster som bjöd oss på våfflor och det blev lite bus med kusinerna. Onsdagen var det riktigt busväder ute så vår plan att spendera några timmar på Leklandet med föräldragruppen passade alldeles utmärkt. Bus och lek, och en tjej som var lite modigare idag och vågade ta för sig lite mer :)

Igår sken solen så efter mitt frisörbesök promenerade vi till parkleken Karmen för att leka i sanden och gunga tillsammans med delar av föräldragruppen. Det var superhärligt och Selma var hur nöjd som helst med att bara sitta i sanden och känna på sanden och gräva lite med spaden.

 

Vår sista dag blev verkligen helt perfekt!! Idag har solen skinit hela dagen, +13 grader och i stort sett vindstilla... såå skönt!! Efter att jag ägnat morgonen åt lite snabbstädning tog vi en långpromenad i solen med Pepsi och jag som alltid är feg med att ta av mig kläder på våren, vågade faktiskt ta fram den tunna vårjackan. Efter förmiddagsluren packade vi in oss i bilen och mötte upp S och F för en härlig eftermiddag i Mariebergsskogen. Vi tittade på djuren, barnen lekte i sanden medan jag och S pratade och njöt av solen på en filt intill dem. Avslutningsvis tog vi fika och mellis på Naturum innan vi mötte upp en glad pappa som sagt tack och hej till jobbet för att nu får njuta av fem månader som pappaledig.

Självklart känns det sorgligt att den här tiden är över men jag är så glad för att vi fick en sån bra sista vecka och jag glädjer mig åt att T ska få uppleva sådana här dagar också och tar själv sikte på härliga eftermiddagar istället :)

 

Nu ska jag njuta av en helg med mer härligt vårväder, lek med vår underbara dotter, mys i sommarstugan och fix i trädgården, innan det är jobbdags på måndag morgon kl 8!

Och så var det söndag! Om en vecka sitter jag här med fjärilar i magen då det blir min sista söndag som föräldraledig... Utöver min separationsångest så är jag verkligen pirrig över att gå tillbaka till jobbet, nervös! Det är så länge sedan jag var i barngrupp att jag helt enkelt känner mig lite ringrostig. Jag är också lite nervös att börja en vardag med jobb och hantera rollen som mamma. Tidigare har jag fått gå hem och vila resten av kvällen efter jobbet när jag känt mig trött, men nu har jag en liten tjej att ta hand om, som jag VILL vara med men hur mycket ork kommer jag ha till att vara en rolig mamma på eftermiddagarna... Det känns bra ändå att jag lämnar över till T så att jag får känna på det här och ändå känna mig trygg med att Selma har det bra om dagarna när jag inte är där. Då får jag också lite tid till att fundera vidare på hur jag vill jobba i höst om jag ska gå ner i tid, om vi båda ska gå ner i tid eller om bara T ska gå ner i arbetstid... tankegången just nu är att jag kanske jobbar 100% i höst och går ner på 80% till våren, och låter T jobba 80-90% den här hösten istället.

 

Idag är det i alla fall söndag, och T kommer hem från sin skidresa! Han har varit saknad och jag tror att både jag och Selma längtar efter att få krama om honom. Igår kväll kom i J och höll mig sällskap, pizza, vin och prat i soffan - en perfekt lördagskväll! Skönt nog så sov Selma hela kvällen också så att jag slapp känna mig stressad och ha dåligt samvete över att J blir övergiven medan jag ägnar mig åt ett låååååångt nattningsförsök.

 

Idag tog vi en långpromenad i solen när det var sovdags för Selma och nu har jag packat väskan och gjort mig redo för en timma på gymmet. Selma ska få hänga lite med sin farmor och farfar under tiden :)

Just nu är jag inne i en period när gymmet inte lockar särskilt mycket. Jag tycker att det är skönt när jag väl är där men att ta sig dit är en liten kamp och jag får verkligen tvinga mig själv. Det känns på något vis extra viktigt att se till att komma iväg nu när jag inte vill då jag tror risken är stor att jag kommer av mig helt annars just nu. Förhoppningsvis är det bara en tillfällig motgång och jag hoppas på att träningsglädjen ska komma tillbaka snart!

 

Nu hör jag att någon är vaken ute i vagnen, dags för lunch och åka mot farmor och farfar!!

 

Jag känner mig jättefånig men ju närmare jobbstarten jag kommer nu desto närmare känns det som att jag har till tårarna. Jag känner mig verkligen inte redo för att den här tiden ska vara över. Men redo eller ej så är det jobbstart som gäller om 1,5 vecka. Jag trodde att jag skulle vara en flitig besökare på jobbet under de här 11 månader som passerat men faktum är att jag bara varit där 2-3 gånger, väldigt korta besök dessutom.

För att förbereda mig lite inför jobbstarten så fick det bli ett besök idag. Lillstumpan skulle varit med men efter att åkt på en rejäl förkylning så fick hon dessutom feber igår, hennes allra första, så hon fick vara kvar hemma och sova gott i vagnen medan T jobbade hemifrån.

Jag hade hoppats på att bli lite peppad av besöket men så blev inte fallet. Oturligt nog gjorde vab och sjukdomar att de var kort om folk idag vilket gjorde det lite rörigt, och jag fick också veta att jag kommer jobba främst på småbarnsavdelningen och inte i äldregruppen som jag fick besked om för bara någon vecka sedan. Vissa omständigheter gör också att jag kommer jobba i stort sett bara mellantider fram till sommaren vilket betyder att jag kommer vara på plats varje dag de tider då det är som mest barn - och det var en stor barngrupp!

 

Jag tror att det kommer att bli lite chockartat faktiskt att komma tillbaka till jobbet. I 11 månader har jag gått här hemma med ett barn, mitt barn som jag jag älskar och skulle göra allt för. Vi har tagit var dag som den kommer utan några direkt tider att passa, och även om vi har rutiner på våra dagar så följer inte de rutinerna några tider. I förskolans värld är det raka motsatsen skulle man kunna säga! För att få dagarna att fungera krävs det att vissa rutiner följs noga av klockan. Jag tror helt enkelt att det kommer att ta lite tid innan jag får upp farten. Men det blir nog bra!

 

Förutom att jag blev lite nervös över att börja själv så tänkte jag på vår lilla, lilla tjej som efter sommaren ska bli en del av denna värld och jag kände där och då att jag ville vara hemma för alltid med henne! Okej... kanske inte för alltid men hade jag fått välja fritt och det inte påverkade mitt jobb, ekonomi eller pension så hade jag nog inte velat att hon började förrän hon var 2-2,5 år. I maj börjar Selmas lilla kompis F på den förskola som vi sökt till och det ska bli väldigt spännande att höra vad de tycker om förskolan.

 

T åkte till Trysil i eftermiddags och kommer inte hem förrän söndag eftermiddag/kväll. Selma var feberfri idag och lite piggare så imorgon blir det barnmässa med S och hennes son F. På lördag blir det myskväll här hemma med ännu en gräsänka. Jag tänkte tanken att kanske bjuda hem henne men fick aldrig iväg något sms, och en timme senare fick jag sms från henne. Haha, ingen av oss är så bra på att vara utan våra män verkar det som...! En kväll kan väl gå bra men tre kvällar är två för mycket :p

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa lite. Har läst Nora Roberts bröllopsserie. Lättlästa böcker som man bara slukar men nu när jag är inne på fjärde och sista så känns det lite uttjatat då handlingen i böckerna följer samma mönster så efter att ha läst första kapitlet så kan jag redan nu förutsäga nästan exakt hur handlingen ser ut från början till slut. Men jag ska inte klaga, det har varit en perfekt bok för att väcka läslusten till liv!

Nu känns det verkligen som att våren har anlänt med solsken i flera dagar!

I helgen njöt vi av den i Sunne hos min mormor tillsammans med Selmas mostrar, kusiner och mormor. Det var full rulle från morgon till kväll, bus med kusinerna, få krypa runt i gräset, hälsa på hästen, äta mat tillsammans med resten av tjocka släkten och sova någon annanstans än hemma. Både vi och Selma var trötta när vi väl landade hemma igen på söndagseftermiddagen!

Igår skulle det blivit fika och lek med kompisar men Selma och jag fastnade hemma hos mina föräldrar där vi passade på hantverkare som jobbade heeeela dagen istället för en timme eller två som jag trodde. Så Selma fick nöja sig med att leka med sin mamma. Vi får väl se om det kanske blir lek idag istället. Planen är att S och hennes son ska komma men vi får väl se om de vågar då Selma är lite snorig idag.

 

I övrigt väntar ett besök på mitt jobb under veckan, vinka hejdå till pappan i huset som ska på grabbresa till Trysil torsdag till söndag, och ett besök på helgens barnmässa. Vi får väl se om vi planerar in något mer skoj kanske beroende på humöret. Med en snorig näsa är det ju tyvärr lite si och så med sömn på nätterna så vi hoppas att det ger med sig snart.

När lillen kom till världen hade jag/vi starka meningar och tankar på hur vi misann inte skulle göra med vår son. 

Nej, vår son skulle lära sig sova i sin egen säng redan från början. (Ha! Visst!)

 

Så kom lillan. Och återigen hade vi starka meningar, tankar och denna gång erfarenhet över hur vi minsann inte skulle göra med vår dotter.

Nej, vår dotter skulle lära sig sova i sin egen säng redan från början. 

 

Men så en natt kom uppenbarelsen.

 

 

Konklusion:

Jag är en svag människa och min sambo är en svag människa.

Våra barn äger oss totalt, framförallt sängen.

 

Vilken tur att vi fick en helg med mycket sol som vi gjorde det mesta av nu när man tittar ut på det gråa och trista regnet! Igår sken solen återigen och det fick bli ännu en gemensam promenad för hela familjen. Både jag och T var dock rätt sega så det var en tung promenad, men vi tog oss runt hela rundan och Pepsi var nöjd över att få gå lös (med spårlina) större delen av promenaden. Väl hemma blev det fika ute i solen, lite rensning i rabatterna och Selma kröp runt på upptäcktsfärd i trädgården. När vi ändå var klädda för utevistelse blev det en stund i lekparken där det gungades och åktes rutschkana innan vi gick hem för lunch. Väl hemma fick vi kasta i oss maten och köra en turbostädning då vi fick spontanbesök av J&F, och precis när vi stängt dörren efter dem kom pappa in en snabbis med mammas senaste reafynd till Selma ;)
Innan dagen var över hann jag slänga mig iväg och köra ett pass på gymmet. Det går fortfarande bra och är kul men jag har nog fastat lite vad gäller viktnedgången vilket nog främst beror på vad jag stoppar i mig då det blivit lite för mycket av det goda på sistone. Men det är bara att kämpa på och ta nya tag!

Väl hemma igen avslutade vi dagen med att fixa iordning en bacon/pastasallad som vi avnjöt framför TVn till favvoserien för stunden, Suits.

Imorse åkte T till Stockholm så den nu har vi ett dygn för oss själva jag och stumpan. Vi får väl se vad vi ska hitta på, i eftermiddag funderar jag på om man kanske skulle ta en tur till badhuset! Det gäller ju som sagt att göra det mesta av våra sista dagar nu när det återstår tre veckor på min ledighet. Nästa vecka ska vi hälsa på jobbet och kolla läget och hämta ett schema!

Inatt var ännu en tråkig natt man jag tog bara 2 minuter av den! T satt inne hos Selma i 2,5 h innan hon somnade om, men tyvärr var det bara för stunden då hon vaknade 2 minuter senare. Eftersom T skulle upp och jobba tog jag över men när hon började ställa sig upp i sängen och glatt pratade direkt så bara fick jag panik!! Både tålamod och energin var slut efter dessa nätter så jag gick ut ur rummet samtidigt som tårarna sprutade och en lätt chockad T tog över så att jag fick gå och lägga mig.

Hahaha, så kan det gå! Hade redan varnat honom för att ett psykbryt var nära och det var tydligen sant! Det tråkiga när man väl får sova är ju att jag är så van att lyssna till varje litet ljud från henne att jag vaknade hela tiden, men det var otroligt skönt att ändå slippa ta den där fajten.

Idag har jag begränsat dagssömnen lite med förhoppningen om att det ska ge resultat under natten men vi får väl se.

 

För att tanka energi har vi idag hälsat på S och hennes lille F i deras fina hus. S bjöd på gofika och knoddarna kröp runt och fajtades om leksaker. Efter att varit hemma och lagat iordning lite middag som vi ätit tillsammans så ska jag nu snart tanka mer energi genom lite egentid på gymmet. Att det är fredag imorgon gör ju inte saken sämre direkt :)

Usch, idag är en sån där dag där jag tycker mest synd om mig själv. Selma var vaken för tredje natten i rad inatt. Jag fick henne förvisso att somna "redan" vid 01 men det suger så mycket energi ur mig med de här kvällarna/nätterna och jag känner hur jag blir mer och mer irriterad - en känsla jag verkligen inte tycker om att känna när min dotter är inblandad. Jag blir också ledsen av att de här nätterna gör att dagarna blir alldeles snedvridna då hon vaknar sent och sen förskjuts middagssömnen så att hon sover i stort sett mellan 12-15.30 och när hon väl vaknar är det dags för middag och vår dag hinner ta slut innan den ens har börjat!!

Tack vare att hon sover längre på morgonen så får jag trots allt hyfsat med timmar på sömnkontot  men jag känner mig ändå helt utsliten så när hon väl somnar på dagen så hamnar jag i soffan utan energi att ta tag i alla de där måstena som egentligen går ganska fort. Med andra ord håller huset på att gro igen med både damm och grejer över allt men det finns verkligen ingen energi att ta tag i det just nu.

 

Idag kommer vi missa mys på öppna förskolan med kompisarna då hon kommer att sova sig igenom den stunden. Samma sak var det igår när det var fika hos en av mammorna. Snälla mamman där övertalade mig dock att komma lite tidigare för en promenad så fick Selma sova där medan åtminstone jag fick sällskap under dagen. Men det är så trist att se hur hon missar lekstunder med kompisarna, för när hon väl vaknade så var de andra jättetrötta och på väg hem.

 

Tidigare har det ju bara varit enstaka nätter men nu känns det som att det blivit fler av dem, och att de nu kommit flera dagar i rad gör ju att det börjar kännas som att hon vänder på dygnet så idag ska jag försöka vara lite taskig och korta ner dagsömnen lite och imorgon blir det väckning senast kl 9 om hon inte vaknat själv så får vi väl se om vi kan vände den här negativa trende och faktiskt njuta och göra något av den sista tiden jag är hemma med henne!

Då var den här... månaden som hela tiden har känts så avlägsen... månaden när jag går tillbaka till jobbet!

 

Det är helt ofattbart att jag ska lämna min lilla tjej för att jobba med ANDRAS barn den 31 mars... Jag försöker verkligen att peppa mig själv men jag har verkligen svårt att se på jobbstarten med annat än en med en sorgsen känsla. Det är helt galet att jag varit ledig i 11,5 månad när jag väl börjar jobba, att jag för 11,5 månad sedan gick hem från jobbet - stor och tung och så förväntansfull inför spänd inför att bara gå och hemma och vänta på stumpans ankomst. Att jag under de här månaderna har fått uppleva Selma som liten, liten bebis som älskade att mest ligga nära, nära och som mest sov, till att idag ha, inte en bebis, utan en liten tjej med sprudlande energi och en enorm nyfikenhet för sin omgivning som det är full fart på större delen av dagen och som gör mig varm i hela kroppen med sitt leende som hon har på läpparna större delen av tiden.

 

Även om det känns sorgligt att den här fantastiska långlediga perioden är över för den här gången så glädjer jag mig för att det nu är Ts tur att få uppleva en längre tid med vår dotter, att de nu ska få njuta och ta dagarna som de kommer de kommande 4,5 månaderna fram över innan det är dags för förskolestart(!!) mot slutet av augusti.

 

Men månaden har bara börjat så nu gäller det väl att njuta till fullo. Våren verkar ju vara i antågande och snart hoppas jag att vi kan gå till lekplatsen tillsammans och få den upplevelsen också :)

 

 

Igår var jag lite extra nöjd med mig själv då jag efter nästan två månader har nått mitt första delmål som jag satt upp för mig självi jakten på kilon. Vågen står nu på -5kg sedan nyår, och -8kg från min startvikt som gravid. I och med de -5 kg så har jag nått mitt första delmål och siktar nu på nästa som är ytterligare -5kg. Det som känns allra bäst med det hela är att jag inte gjort några mastodontförändringar, utan egentligen bara börjat träna 2 ggr/veckan och skurit ner ganska rejält på godis och fika som det åts alldeles för mycket av förut. Det var egentligen första 1,5 veckan som jag försökte vara superseriös och räkna kalorier men det tröttnade jag ganska snabbt på. Det var ändå bra att göra det även för så kort tid då man ganska snart lärde sig hur mycket man fick äta för att hamna rätt.

 

Nu vet jag att det så klart alltid är lättast att tappa i början, särskilt när jag har så mycket att tappa (totalt 15kg till målvikten, 20 till drömvikten) men nu när jag gjort några små ändringar och lärt mig att anpassa mig efter dem så kanske det är lättare att göra fler små ändringar när det väl behövs?

Jag känner att jag ävenmår bättre i mig själv, känner mig mer nöjd med mig själv och min kropp. Jag har lättare för att acceptera hur jag ser ut när jag faktiskt aktivt försöker förändra det jag inte är nöjd med istället för att bara deppa över det.

Träningen är fortfarande något jag tycker är väldigt kul och jag tycker det är väldigt skönt att få den där stunden  helt för mig själv där jag är vare sig mamma eller sambo utan bara får gå runt i gymmet och köra mina övningar och filosofera om livet. Extra kul blir det så klart när man börjar märka av resultaten, att helt plötsligt känna sig stark! Allra härligast har varit att få tillbaka magmusklerna som verkligen försvann helt under graviditeten! Jag tror också att det är bra att ha börjat träna nu när jag snart ska börja jobba igen.

 

Det är ju anti att hylla sig själv i vårt samhälle men för självkänslans skull är det ju viktigt att verkligen vara nöjd över sig själv ibland. Det är något som kan göra mig nervös i min föräldraroll då det är något som jag verkligen tycker är jätteviktigt - att hjälpa Selma bygga upp en bra självkänsla - att hon är världens finaste för att hon är just den hon är... Med en bra självkänsla kan man komma långt och livet blir ju så mycket lättare om man tror på sina egna förmågor...

 

Nu ska jag sluta innan det blir ett jätteinlägg - dags för promenad så vi hinner hem och röja innan dagens besök kommer i eftermiddag! En ny playdate väntar med den gamla klasskompisen S och hennes son :)

 

Jaha, då sitter man här igen! Klockan 22.30 med en nyvaken, pigg dotter som just nu river ut innehållet i sina hyllor. Den här gången känner jag mig rätt lugn dock. Inte särskilt trött och inte särskilt irriterad - det är vad det är helt enkelt och jag är mest tacksam över att hon valde en ny vakennatt när pappan kommit hem och mamman haft en lång sovmorgon samma dag. Det är helt enkelt en trist sömnperiod men den lär väl vara övergående precis som alla andra perioder.

 

I övrigt så måste jag säga att det verkligen bara blir roligare och roligare att vara mamma åt vår lilla Selma. Var tid har sin charm, så är det ju helt klart. Men fram tills de allra senaste månaderna så har mammatiden mest bestått av mys känns det som medan jag nu känner att det verkligen är underhållande att vara med henne. Jag kan sitta och titta och fascineras och roas av henne. Se hur tankeverksamheten går på högvarv när hon undersöker saker och det är nästan så att man förväntar sig att det ska börja ryka ur öronen av det intensiva tänkandet. Den sista tiden har testandet mest bestått i det motoriska och vad för med sig. Att hon helt plötsligt kan resa sig mot saker på egen hand, och röra sig upprätt genom att gå längs med saker eller med gåvagnen. Det är en helt ny värld som öppnat sig för henne - helt plötsligt kan hon faktiskt nå alla de där sakerna som mamma och pappa försökt gömma undan genom att lägga det utom räckhåll på vardagsrumsbordet, hon har haft turen att lyckas trycka på rätt knapp på Wiispelet så att det börjar blinka och det helt plötsligt spottas ut en skiva, lyckan att man helt plötsligt når nya hyllor i bokhyllan och på egen hand kan riva ut allt dess innehåll. Det är ju helt klart en ganska krävande tid som förälder då man måste passa henne mycket, mycket mer men jag tycker verkligen att det är roligt då vi kan leka med varandra lite smått. Roligaste leken just nu är att bli jagad så man får kasta sig fram över golvet och då och då nervöst skrattande titta sig över axeln och se om man ännu blir jagad av mamman eller om hon har försvunnit!

 

Så just idag sitter jag på dotterns rum med ett litet leende på läpparna trots att det är efter läggdags, medan jag knattrar på tangenterna och samtidigt ser hur hon rotar igenom sina lådor med leksaker. Att vara mamma är verkligen tufft ibland, och det är nog de tuffa tiderna som är lättast att sätta ord på, för precis som jag nämnt tidigare så är det verkligen omöjligt att förklara för någon hur det kan komma sig att hjärtat känns sprängfyllt av kärlek bara av att se henne alldeles nöjd på golvet med sina leksaker...

 

Imorgon sparkar vi igång en ny vecka! Stumpan har nyst och haft en rinnande näsa under helgen så vi får se om det blir en lugn vilodag på hemma eller om det blir mamma/bebisträff hon kompisen. Natti natt på er :)

Det är skönt att skriva av sig ibland när man känner sig så där superbitter. Idag är det dock en annan dag och jag vakna upp och mindes återigen varför jag älskar mina dagar med min lilla nattuggla när jag öppnade dörren till hennes rum och möts av synen av min dotter som sitter mitt i sängen med världens strålande leende och flaxar i armarna för att just du kom in - KÄRLEK!

 

Vi började morgonen med lite frukost tillsammans innan hon tog sig an gåvagnen. Sedan hon lärde sig att resa sig upp för cirka en månad sedan så är det stå upp man ska göra. Detta leder också till de där första trevande stegen när man vill nå saker som är liiiiite för långt bort. Men att gå med gåvagn är inte helt enkelt! Inte nog med att man måste använde kraft för att skjuta vagnen framför sig - man måste SAMTIDIGT flytta fram fötterna!!! Stumpan kör istället en sak i taget, det vill säga skjuta fram vagnen... flytta fram fötterna... Problemet är bara att ibland glömmer hon steg två och man ser hur kroppen blir längre och längre och till slut är man mest impad över att hon lyckas hålla sig i luften när hon står på tå i ett nästan vertikalt läge med armarna sträckta framför sig. Men det tar sig! Idag tyckte jag nog att hon flyttade med fötterna lite mer ;)

Medan somliga befinner sig i bubblan av att känna sig lite smått nykär som man kan göra som nyförlovad, så befinner sig den här mamman i en annan bubbla av trötthet och irritation. Min kära sambo åkte igår från stan för jobbets räkning och han kommer att vara borta till sent på lördags kväll. Det är alltid lite jobbigt när han är borta i jobb tycker jag. Dels för saknaden men framför allt för att man helt plötsligt står ensam med allt ansvar vad gäller barn, hus och vovve. Huset klarar sig väl ganska bra på egen hand och kräver väl bara någon röjning av diskbänken och ett varv med snabeldraken då och då, men vovven kräver minst två promenader per dag varav en av dem lite längre. Utöver det är han dock ganska lugn resten av dygnet även om hans högsta önskan är några stunder med kel. Sen har vi lilla stumpan, min fina dotter som förgyller mina dagar och ger mig massor av energi MEN också kräver en del energi, allt mer ju äldre hon blir. Hon är en energisk liten dam som är nyfiken på sin omvärld och undersöker med både händer och mun. Allt är ju inte lika lämpligt att undersökas tycker mamman men ett nej möts ofta bara av ett litet leende och lysande ögon och ljudet av hur hon ökar takten när hon ålar sig fram. På dagen sover hon gott i sin vagn och på nätterna sover hon bra för det mesta... åtminstone har det varit så!

 

Våra läggningar och nätter med henne har verkligen varit bra men den senaste tiden har hon börjar krångla, det har varit sena kvällar och långa vakennätter. Att vänja sig vid de bra nattningarna gör man fort, men de här dåliga krymper min tålamodsburk för varje vakennatt och sen kväll. Den här veckan har det varit något med hennes sömn varje kväll! Det började med en vakennatt med lek, fortsatte med två sena kvällar och idag ser det ut att kunna bli en ny vakennatt.

Tålamodet är knappast på topp efter att ha varit ensam med henne sedan igår morse, och med vetskapen om att det är ytterligare två dagar innan pappan kommer hem och kan ta över för en stund.

 

Men det är väl en period som med allt annat, det är bara så jäkla trist när man är inne i en sådan period!

Imorgon tror jag det får bli ett besök på badhuset för vår del - förhoppningsvis blir en trevlig bieffekt av det besöket en trött liten tjej som sover gott i tid imorgon kväll ;)

Jag har läst någonstans att barn som tidigare sovit hela nätterna, kan börja strula en del med sömnen runt 9-10 månaders ålder... Selma blev 9 månader för nästan en vecka sedan och JAAAA, sömnen är definitivt inte vad den har varit!! Från att ha sovit hela nätterna i stort sett varje natt, mellan ca 20.15-7.30 så har hon nu vaknat efter någon timmas sömn på kvällen för att sedan vara vaken till både 1,2,3 och 4 på natten! Större delen av stunden är hon glad som en lärka och leker och pysslar. Till en början gjorde jag mitt yttersta för att söva ner henne direkt men jag har insett att det inte är värt det. Så istället har jag tagit med mig datorn in på hennes rum, stängt dörren och låtit henne leka på golvet medan jag tittat på någon serie tills hon verkat bli trött igen.

Det är verkligen tufft och jag kan bli lite ledsen av att det gör att jag blir så trött på dagen att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Med knappt 2 månader kvar av min föräldraledighet vill jag verkligen ta till vara på varje dag som återstår, att leka massor, åka och göra roliga saker tillsammans och umgås med våra vänner. Men orken finns inte, varken hos henne eller mig.

 

Jag försöker att se positivt på det hela, att det är en övergående period, att det finns stackare som haft det så här sedan bebisarna var små, medan vi trots allt varit väldigt förskonade. Men det gör ju inte att man blir piggare för stunden tyvärr. Irriterande nog har hon hittills haft nästan alla vakennätter på vardagarna vilket gjort att jag fått ta de nätterna själv för att T ska få sin sömn och orka med jobbet.

 

Idag skulle vi gjort premiär på nya badhuset tillsammans men vi fick backa ur - det kändes inte som att vi hade de bästa förutsättningarna med bara 6h sömn i bagaget. Inatt hoppas jag på en bättre natt så vi kan följa med kompisarna till ett annat nytt ställe för oss, nämligen Leklandet. Vet inte hur mycket det finns för stumpan, men tydligen var det gratis inträde för alla under 1 år, och över 18år så då är det ju bara att testa!

 

Så... trött, trött, trött är hur jag känner mig! Humöret blir inte bättre av att mitt knä har strulat sedan träningspasset i söndags. Jag vet inte om det beror på att jag ökade på vikten på benpressen eller om det bara är ett sammanträffande. Jag tänkte i alla fall ge träningen ett nytt försök ikväll, jag får väl ta det försiktigt med benövningarna bara eller om jag kanske hoppar i bassängen och simmar istället. Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att få komma hemifrån för mig själv en stund. Vad gäller träningen så är jag verkligen förvånad över hur bra det går, hur mycket jag gillar det. Motivationen hålls ju helt klart uppe av att det ger resultat på vågen utan att det känns som att jag gjort några större uppoffringar då det i stort sett handlat om 2 träningspass i veckan + i stort sett inget godis men ändå inget totalförbud. Jag har även ett sug efter att träna mer, och de senaste gångerna har jag varit riktigt sugen på att testa på löpning på löpbandet! Jag har verkligen aldrig varit en människa som gillar att springa men nu finns suget, särskilt med tanke på hur nära jag har till fina löprundor i skogen och hur perfekt träningsform det är när man har barn och kanske inte supermycket tid att träna. För att träna på gym tar tid har jag insett, jag tycker att jag är snabb men det är väldigt sällan jag kliver innanför dörren hemma tidigare än 2h efter det att jag åkte med bilresa, träning dusch och ombyte, tid som jag tror kommer vara väldigt värdefull den dagen jag börjar jobba och inte får spendera dagarna med min juvel utan bara se henne några timmar på kvällen..

På tal om förskola så börjar det bli hög tid för oss att söka plats inför hösten... vill inte, vill inte, vill inte....!

Efter en mysig helg som innehöll middag och bio på stan på fredagen, mys med övernattning i sommarstugan på lördagen och babysim och gym på söndagen så började jag och Selma den nya veckan med en lugn dag hemma med lite promenad, och en tur till Bergvik där vi letade present till lilla Ella.

Igår blev det lite mer fart då små och stora vänner kom på besök. Det är verkligen kul att ses och följas åt, att inte bara få följa utvecklingen av sin egen bebis utan även andras. Det märks tydligt att de börjar bli större och deras personligheter blir mer och mer färgstarka. Igår var det tydligt att det finns åtminstone två små damer med humör och fart i, och den ena tillhör mig! De har börjat upptäcka leksaker, och framför allt att ANDRA har leksaker som alltid är mer spännande än den man själv håller i för tillfället, och det var flera gånger som små bråk fick avstyras mellan de heta damerna som i rasande tempo ålade sig fram för att sno åt sig leksaker.  Den enda herren i sällskapet blev faktiskt lite rädd vid flera tillfällen då de var så himla på.

Till slut tog energin slut för alla barn, och för att vara ärlig, även hos mammorna efter att ha jagat bebisar och avstyrt bråk i någon timma, så vi vinkade tack och hej för idag och begav oss på en promenad.

Att det är mera pass nu märktes även under morgonen då jag hörde hur det stönade och stånkades och får se att Selma halvt om halvt ligger på hyllan under soffbordet!

 

Idag har vi en planerat en sväng till öppna förskolan! Det ska bli mysigt då vi inte varit där sedan innan jul. Jag tycker alltid det är lite kul att se hur Selma beter sig i nya miljöer med nya människor. Nu har vi ju varit på öppna förskolan flera gånger men det är ändå inte så ofta, och ju äldre hon blir, ju mer rör hon sig på egen hand och upptäcker nya leksaker och nya ansikten!

 

Nästa vecka blir det två nya ansikten till för henne! Jag har nämligen bjudit hit en gammal klasskompis som jag inte umgåtts med på... ja vad kan det vara...15år? Hon har i alla fall en liten pojke som är i stort sett jämngammal med Selma, så jag bjöd in dem på playdate nästa vecka. Får väl se om det blir en engångsgrej eller om man lär känna varandra på nytt kanske. Även om jag i grund och botten är samma människa som då, så har man ju förändrats en hel del, och jag räknar med att hon kanske gjort det samma så det är ju verkligen som att lära känna en ny människa trots att vi har en gemensam historia!

 

På tal om något helt annat så väntar ett pass på gymmet idag. Jag är så  nöjd då det just nu går väldigt bra! Jag har i stort sett slutat med godis och det har faktiskt inte varit några större problem med det konstigt nog! Sen mitt första pass på gymmet så har jag faktiskt kommit iväg 2 ggr/veckan och det har varit roligt, riktigt roligt, och jag har känt ett sug efter att utmana mig själv vad gäller vikter och ett sug efter att lägga till fler övningar. Som en biverkan av detta står nu vågen på - 2,5 kg efter den här första månaden! En månad är ju ingenting i sammanhanget men jag väljer att se positivt på det hela och njuta av att det går bra, sen får jag väl ta det som det kommer och försöka att komma ihåg den här känslan när det börjar kännas motigt.

 

I övrigt så har jag börjat känna av ett ressug! En del av mig säger att det inte är läge att resa någonstans, varken ekonomiskt eller projektet att resa med småbarn, men andra delen av mig säger att det är ju ett perfekt läge då Selma är så pass liten att hon än så länge trivs bra i vagnen, och det kostar dessutom i stort sett ingenting extra för henne, och ju längre man väntar desto närmare kommer man tiden då man kanske börjar tänka på syskon och DET känns ju som ett ännu större projekt.

Men vi får väl se, det som främst talar emot det är pengarna då det är mycket annat just nu! Först på listan står en bil som vi nu seriöst börjat leta efter. Vi har kommit fram till att en Ford Mondeo från 2011 och framåt står som favorit på vår lista och därefter står det nog en v70 från 2009 och framåt. Tyvärr är ju kanske inte Forden jättevanlig så det verkar inte komma ut så många bilar just nu. Men vi ger det någon månad innan vi ger upp och siktar in sökandet på en v70 som det finns betydligt fler av!

 

Ännu en helg har passerat och vi är nästan halvvägs igenom januari redan. Det betyder att jag nu bara har 2,5 månad kvar i underbara mammaland där man får ta var dag som den kommer, vakna upp och mysa med min fina dotter i lugn och ro för att sedan gå upp och äta frukost tillsammans, leka en stund på golvet, barnvagnspromenader i lugnt tempo, mys med bebisar och mammor i föräldragruppen, se henne undersöka, känna och titta på sina kompisar och alla leksaker...

Jag kan inte hjälpa att känna mig halvt gråtfärdig av ångesten över att det nu snart är slut! Jag tillhör verkligen inte gruppen av mammor som blir uttråkad av att gå hemma med en bebis, det har hittills inte funnits ens en sekund där jag längtat efter att få gå tillbaka till jobbet. Men det spelar ingen roll, snart är det dags! Jag kan inte låta bli att avundas de mammor i gruppen som tar alla föräldradagar, samtidigt som jag tycker att det är superviktigt att T får gå hemma med vår juvel några månader också... Men svider gör det ändå, även om det är något som känns viktigt.

 

För att prata om något roligare så har helgen varit bra! Snön och kylan anlände ordentligt, något jag inte kände mig helt nöjd med till en början men lite mysigt får jag väl erkänna att det är när man tittar ut över det vita snölandskapet! Jag har också hunnit med att fira min tremänning som fyllt 40 år, och ett lite minikalas för min syster som fyllt år under veckan. Som avslut på helgen blev det ett pass på gymmet med mina systrar, riktigt skönt då vi var där vid 10 på söndagsmorgonen vilket innebar att det var nästan tomt så man slapp vänta på maskinerna.

 

Jag och T har också hunnit med två filmkvällar! Vi började med filmen About time: Tim växer upp i ett mustigt nergånget drömhus vid Cornwalls scenariska kustlinje. Familjen är smått excentrisk och lycklig. Tim med, möj- ligen finge han gärna en flickvän. Vid 21 års ålder får han något annat. Nämligen veta att han, liksom alla andra män i familjen, kan resa i tiden. Med ett par förbehåll, men likväl.

Det är Richard Curtis som regisserat filmen, samme man som gjort Notting Hill och Love Actually, och jag måste säga att jag nog tyckte att den här filmen var nästan lika mysig! Helt klart en mysig film när man vill gosa ner sig i soffan och se något med både humor, drama och romantik!

 

Som avslutning på helgen såg vi filmen Jobs: En biografisk dramafilm baserad på Steven Jobs (Applegrundaren) liv.

Varken jag eller T var särskilt imponerade av filmen. Den fokuserade mest på Jobs som person, och det var definitivt inte en person jag gillade i filmen, hade även otroligt svårt att vara förstående för hans personlighet. Det känns som att han måste ha haft någon störning, eller också var han bara en stor jäkla skitstövel? Det var kanske inte världens bästa film, men det är ändå kul att ha sett filmen och hur allt började med tanke på hur stort Apple är idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Söndag den 29 december föddes vår dotter 18.56.

Det hela började med att jag låg och sov middag i vår säng när jag vaknade 16.30 av att något "pluppade" till mellan benen. Jag trodde först att jag höll på att kissa på mig men insåg snabbt att det var vattnet som gått. Så jag skyndade mig upp och i det jag öppnar sovrumsdörren så är det precis som att en kanna vatten hälls ut mellan benen. Jag ropade på J som kom springande och insåg vad som höll på att hända. 

Han ringde sjukhuset och de informerade oss om att hålla koll på värkarna och komma in vid 20.00. 

Jag var väldigt lugn och hade bestämt mig för att inte åka in tidigt till sjukhuset och gå där och vänta. Sist tog det 17 timmar och det var det jag var inställd på.

Så jag bad J göra mat, det blev pulvermos och falukorv ;) medan jag tog mig en dusch. Jag insåg rätt tidigt att det här med vatten som rinner mellan benen är jäkligt tråkigt. Bindor hjälper inte, till slut blev det en handduk mellan benen :)). 

Värkarna var täta men kortvariga ca 30 sekunder. J tyckte att jag såg ut att ha ondare och ondare, personligen tyckte jag att vi skulle vänta men han ville dra in för att kolla. Vi ringde min styvmor och svärmor passade lilleman. När L kom så tyckte hon att jag såg så pigg ut och förväntade sig som liksom jag att detta var väldigt tidigt och ingen stress.

 

När vi kom fram till sjukhuset så satte vi oss ned och väntade lite, hade fortfarande inte så ont.

Klockan var ca 17.30 när jordmor tog in oss på ett rum och informerade om att det i stort sett var fullt med födande mödrar och att det hade varit bäst att vänta hemma men hon skulle kolla mig. Undersökningen visade 3 centimeters öppning, då suckade jag högt för sist tog det en evighet för mig att nå fulla 10 centimeter. Jordmor frågade om jag hade gjort numbero 2 och eftersom jag inte hade det skulle jag få lavemang... jippi tänkte jag.

Så J satt mitt emot mig och jordmor höll på att stoppa upp vatten i rumpan, i detta såg jag mig själv utifrån och brast ut i riktigt gapskratt vilket resulterade i att vi alla satt och skrattade. Jag bara tyckte det kändes så sjukt att ligga där och någon höll på där bak. I alla fall lämnade jordmor rummet och J hjälpte mig till toaletten när det var dags. Där satt jag och efter en tag blev värkarna värre och värre. Till slut sa jag till J att nu måste jag fasiken trycka, men i mitt huvud trodde jag att jag fortfarande var öppen 3 centimeter och så jag höll emot allt vad jag kunde. Jordmor hade hört mig skrika i rummet brevid och kom inspringandes och då sa att jag att nu måste jag få trycka. Hon bad mig lägga mig för att se hur mycket öppen jag var, då skrek jag rätt rejält och en skörterska kom för att hjälpa. Hon försökte få på mig lustgasen och jordmor sa bara "tryck!". 

Så jag började trycka, det tog inte många gånger och 2,5 timme från starten låg lillan på mitt bröst, jag hade fortfarande mina egna kläder på mig och var väldigt chockad över att ha fött! Sköterskan presenterade sig :) och vi skrattade alla över hur fort det gick. Jordmor sa att sista värken när hon bad mig trycka gick jag från 8 till 10 centimeter öppning! 

Det värsta under denna födsel var nästan att sy efteråt, det blev en del stygn då det gick så fort. 

Den andra födseln var helt annorlunda mot den första!

 

Lillan tog bröstet på en gång och efter jag ammat henne duschade jag, klädde på mig och gick till rummet vi skulle sova i. J åkte hem en stund senare och jag spenderade kvällen med lillan sovandes brevid mig.

 

På måndagen kom familj på besök och vi slappnade av på sjukhuset. På tisdag (nyårsafton) fick vi äntligen åka hem, pigga, friska och glada. 

 

Lillan är väldigt snäll. Ammar på bra utan problem och sover om nätterna. Vi tycker att detta går nästan för bra... Storebror har inte brytt sig så jättemycket. Han hämtar gärna saker till lillasyster och blir själv lite bebis innimellan men det är helt underbart att se sin förstfödde visa omsorg till sitt syskon. Synen av att se honom pussa sin syster är det finaste jag någonsin upplevt. 

 

Så hos oss är allt helt underbart! Familjen är äntligen komplett!

 

Och så var julen över för denna gången!

 

Den innehöll det vanliga... mat i mängder, mys vid granen, fina klappar, mängder av godis, en tomte! Det som skilde detta år från alla de tidigare är ju så klart att Selma kommit in i våra liv! Det som saknades för att göra det hela komplett var snö. Selma fick träffa tomten för första gången och fick även sitta i hans knä en stund medan pappa lät kameran gå varm efter mammans order.

Vi fick fina klappar alla tre, min favorit var från T som köpt pärlörhängen till mig, och för att vara helt ärlig så var nog Selmas favorit etiketten på alla klapparna ;)

 

Efter att ha spenderat de senaste tre dagarna i mormors hus tillsammans med övriga släkten och familjen så var det väldigt skönt att få komma hem till sitt eget hus och bara vara vi tre då det blir väldigt intensivt även om det är mysigt dessa dagarna. Nu blir det nog några lugna dagar framöver och imorgon blir det lite bilpyssel då vår pärla börjar bli sliten och det var tre grejer som gjorde att den inte gick igenom fredagens besiktning. Negativt är så klart att behöva lägga ut pengar på bilkrångel, men positivt är att vi fick en push att komma igång med billetandet på allvar. Jag vet dock inte om de olika provkörningarna gör oss så mycket klokare då det inte skiljer jättemycket i körupplevelse, däremot skiljer det väl en del i pris och kvalité på de olika märkena och det är väl det som gör det så svårt - hur mycket man vill lägga, vad man vill få för de pengarna i fråga om årsmodell och milantal, och att välja ett märke och en modell som inte är känd för att krångla. Just nu klurar jag en del på en Ford Mondeo, men vi ska fundera och testa några fler modeller innan vi kan komma till ett beslut.

 

Nu blir det soffmys framför underbara filmen Snowroller :)