Hakuna Matata

Igår kväll satt jag och lilla stumpan och myste i soffan efter hennes kvällsbad, tittade lite på TV, jag med benen utsträckta framför mig och henne intill mig. Jag ser hur klockan börjar dra iväg och sovdags närma sig så jag ska resa mig för att göra välling MEN vid minsta försök att flytta höger ben så strålar världens smärta ut från knät och jag känner mig svimfärdig. Jag inser genast att det är min lilla benflisa som satt sig på ett väldigt dumt ställe. Det brukar inte vara några större problem att få den att flytta sig vidare genom att vicka lite fram och tillbaka på knät, men denna gång svartnar det nästan för ögonen när jag försöker minsta lilla. Paniken börjar komma då jag är ensam hemma i väntan på T som är på väg hem från Stockholm, och inte blir det bättre av att mobilen ligger kvar i hallen. Att resa på mig var uteslutet då jag var så rädd för att tuppa av och Selma skulle då bli helt själv! Som tur är når jag datorn som jag slår på, ut på Facebook och skickar iväg ett meddelande till familjemedlemmarna i hopp om att någon ska svara... Till slut får jag svar från min ena svåger som ringer till mamma som är här på några minuter och kan ta Selma så jag får försöka röra på knät utan att Selma blir rädd för att se mig ha ont. Till slut kommer T hem och jag övertalas till att ringa rådgivningen som så klart inte kan säga så mycket mer än att jag får åka till akuten så någon kan titta på det. Efter ett väldigt misslyckat försök att resa på mig (kunde inte ens sitta upprätt i soffan då det sträckte för mycket i benet) övertalar mamma mig till att de ska ringa efter sjuktransport. Efter en stunds väntan kommer till slut en glad kille med bår och knackar på och jag lastas på och skjuts in i transportbilen.

 

Väl på akuten får jag byta bår, skjutsas in till ortopedavdelningen där jag får ligga i korridoren utanför väntrummet. En sköterska berättar att jag ska få ett eget rum, och en läkare kommer titta på mig, men det kommer dröja en stund. Efter en liten stund kommer T och håller mig sällskap <3

Det muttras från andra väntande om att det tar lång tid och jag blir lite irriterad över bristen på förståelse - självklart gör läkare och sköterska det bästa av det de har - de är inte rätt personer att rikta sin irritation emot över långa väntetider! Jag överhör en tant fråga sköterskan om det är hennes tur snart eller om hon måste vänta 4h till. Sköterskan är lugn men hennes irritation lyser också igenom då hon förklarar att det är omöjligt att veta då de jobbar efter en prioriteringslista och inte en kölista. Jag tänker att 4h ändå är helt okej väntan. Timmarna går, i väntrummet sitter någon med brutet finger, en farbror ligger på en säng längre bort och beklagar sig över väldig smärta, en liten pojke i Selmas ålder knatar fram och tillbaka haltandes i korridoren, läkaren kommer och går i rask takt fram och tillbaka mellan rummen, fler klagomål från tanter, den lilla killen börjar bli trött och gråter, telefonen börjar bli fruktansvärt ointressant efter att ha glott på den i flera timmar. Efter 5 h(?) har jag fortfarande inte pratat med någon men det börjar bli tomt i väntrummet och jag tänker att det nog är min tur snart, när T ser ett par komma in med en ledsen tjej som brutit armen. Då Selma vaknade halv 6 och jag jobbat under dagen börjar jag bli väldigt trött då klockan passerar 01,02,03,04.... Jag slumrar till men vaknar nästan direkt - inte en chans att jag kan sova offentligt i en väldigt upplyst korridor. Stackars T sitter på sin pinnstol, fortfarande kvar för att hålla mig sällskap.

Till slut får jag komma in på ett rum efter ca 6h väntan - äntligen! Men det dröjer ännu en stund. Jag slumrar till igen och T somnar på sin stol lutandes över en brits. Efter totalt 8h väntan kliver äntligen läkaren in strax innan kl 05.30 och 24 h vakentid. Jag blir så glad att jag nästan blir gråtfärdig när jag äntligen får berätta om mitt problem. Han tittar på mina röntgenplåtar från i somras, drar upp byxbenet för att undersöka och känna på knät. Hann hinner trycka två ganska försiktiga tryck när han träffar benflisan som far iväg och all smärta är helt borta!! Efter att ha väntat i 8h, botar han all smärta med 10 sekunders behandling!!!! Det var ju inte hans mening utan bara ren tur som han sa, men lite bittert kändes det, och väldigt fånig kände jag mig som inte lyckats med samma lätta behandling på mig själv. Vi pratar lite om mina tidigare problem och när han nämner operation blir jag verkligen blank i ögonen. Han berättar att han där och då kan sätta upp mig på operationslistan och att jag kan skippa nästa veckas inplanerade ortopedbesök.

 

När klockan var 06.00 var vi hemma igen. Mamma var redan vaken och åkte hem direkt då hon inte sovit något vidare i väntan på oss och med en hund som gått runt i huset hela natten. Efter tio minuter hemma vaknar Selma och jag får hålla mig vaken 1,5h till innan Selma ska lämnas på förskolan och jag äntligen får sova!

 

Men åh vad det här dygnet var sååååå värt det!! Jag ska få min operation som jag hoppats så på men som läkaren på vårdcentralen i stort sett bad mig glömma. Jag har ingen aning om hur länge jag får vänta på operationen men bara att veta ATT den kommer bli av gör mig så glad.

En eloge till alla sköterskor och läkare som sliter på våra sjukhus! Läkaren som tog hand om mig hade jobbat sen 16.30 och han slet verkligen de timmar jag såg honom, och allt detta med en irritation från trötta patienter i smärta som klagar över den långa väntan.

 

Efter att jag lämnat Selma på förskolan 7.30 gick jag hem och sov, slocknade direkt och vaknade lagom tills jag hann duscha och göra mig klart innan Selma skulle hämtas 15.15! Nu ska jag nanna igen, och imorgon blir det en dag på hemmaplan för att komma rätt i sömn och våga belasta knät normalt. Det gör inte ont men rädslan för att smärtan ska komma igen gör att jag går väldigt försiktigt och stannar upp för minsta lilla känning, något som inte funkar när man jobbar.

 

Natti natt!

I torsdags kom den första vabdagen! Strax innan lunch fick jag ett samtal från förskolan om att Selma var gnällig och bara ville bli buren, väldigt olikt henne så T fick åka och hämta henne och de fick en dag hemma. Även fredagen tog vi hemma så att hon skulle få chans att komma ikapp då jag tror att det bara beror på att hon är trött efter en intensiv vecka. Idag blev det en ledig dag då jag tagit en föräldradag. T är iväg på kurs och jag var less på att försöka ändra om schemat, hitta barnvakt och promenadhjälp till vovven så därför fick det bli en ledig dag och det har varit så mysigt! Vi började dagen lite onödigt tidigt för mammans smak, men å andra sidan hann vi med mycket kul! Vi började dagen med en playdate med S och hennes Filip. Det blev någon timmas utomhuslek innan vi gick in och fikade fram till lunch och sovdags. När hon väl vaknade var klockan inte särskilt mycket och med 3,5 dag på hemmaplan hade lilltjejen fortfarande massor av energi, och pappan kommer inte hem förrän imorgon kväll så vi packade ihop grejer och åkte mot badhuset! Så fort jag nämnde ordet bada lyste hennes ansikte upp och hon sa "båda" konstant från det att jag nämnde det, heeeela vägen i bilen tills vi var framme och väl i bassängen och lekte. Det första hon gjorde när vi gick utanför entrén var att peka på tjärnen precis utanför och med ett stort leende började om, "båda"! Med andra ord, en väldigt lyckad utflykt :)

 

Väl hemma var åtminstone jag väldigt trött efter dagens bravader! Det blev liten mysstund i soffan efter maten innan det var dags att sova och nu sitter jag här med en härlig känsla i kroppen efter en fin dag tillsammans med min dotter. Under hela hösten har T jobbat 80% och till våren är det min tur att få gå ner i tid och jag kommer att vara ledig varje onsdag till och med juni! Det ska bli underbart att få ett break från jobbet mitt i veckan, och få en dag tillsammans med min dotter på egen hand där vi bara ska passa på att vara tillsammans och göra roliga saker som man kanske är dålig på att ta sig tid till att göra annars.

I övrigt funderar vi på andra roligheter till våren så som att eventuellt åka på en resa på tu man hand till New York! Vi är riktigt sugna båda två men det är mycket pengar så det krävs noga eftertanke och räknande för att se att det är något vi verkligen har råd med utan att ta alltför mycket av våra sparpengar. Men det vore verkligen fantastiskt roligt då det är så längesen vi var utomlands! Men vi får väl se :)

Förra veckan tattuerade jag mig för första gången.

Jag var helt svettig och skakig innan eftersom jag är livrädd för smärta, eller egentligen mer det okända.

Så kom första sticket och jag bara "var det allt?" Jag blev faktiskt lite besviken, här hade jag gått en hel vecka och grämt mig över denna olidliga smärta jag skulle genomstå så är det inte värre?

Jämförelsevis kändes det som kraftig solbränna. Nu hör till saken att jag tog min på underarmen så det kan hända att det gör ondare på andra platser på kroppen.

Jag är sjukt nöjd, den blev precis som jag önskade och min egna - ingen har en likadan.

 

:-)

Efter en kort arbetsvecka som kändes lååååång så var det väldigt skönt när helgen väl kom. Både jag och T kände oss helt tömda på energi på fredagskvällen och klockan hann inte bli mycket innan vi gav upp och helt enkelt gick och la oss. På måndagen vaknade vi till en grå dag och helt spontant och lite väl i sista laget bestämde vi oss för att åka till badhuset tillsammans med syrran och hennes familj. Vi blev nog båda lite förvånade när vi väl kom in och Selma började gråta och klamra sig fast runt min hals när vi väl gick ner i bassängen! Vår tuffa, kavata tjej som älskar att bada?! Men vi har inte badat sen i somras, och ett badhus har vi inte besökt sedan i tidigt i våras och då var det mitt i veckan och väldigt lugnt jämfört med denna gråa lördagsförmiddag då upplevelsebadet var ganska välfyllt. Det tog 15-20 minuter innan hon började slappna av och istället njuta av besöket!

Väl hemma igen somnade hon som en stock i sin vagn, T slocknade en stund på sängen och jag själv passade på att dyka ner i soffan med en Nora Roberts-bok. Det var så himla skönt och avslappnande att få ligga där och läsa i ett alldeles tyst hus efter en mysig familjeaktivitet på förmiddagen.

 

På kvällen bjöd vi in några kompisar på soffhäng, vin och skitsnack, jättemysigt! Så när vi väl somnade på kvällen var vi riktigt nöjda med en supermysig dag tillsammans med nära och kära. Efter en bra dag igår, kunde vi idag unna oss att göra ingenting med gott samvete så det blev en sen frukost tillsammans innan vi gick en promenad tillsammans.

 

Idag har jag också passat på att klicka hem en ny åkpåse till stumpan. Då en ny liten kusin beräknas komma i mitten av februari så var det dags för oss att köpa en egen åkpåse till Selma och lämna tillbaka den lånade. Det har varit väldigt lyxigt att få låna en så länge, och det har också gjort att jag fått chans att känna efter vad det är jag verkligen vill ha och det jag suktat efter en längre tid är en åkpåse med lammskinn, men eftersom vi fått låna en åkpåse har ett köp känts så onödigt. Men nu kunde jag klicka hem den med gott samvete, och ännu bättre kändes det när Jollyroom.se hade kampanj på just åkpåsar och jag fick 30% rabatt! Jag ramlade också över något annat smart, nämligen reflexklisterlappar till vagnen - väldigt passande nu när vi är inne på sista veckan med sommartid!

 

Köptips för alla som går med barnvagn! (http://www.jollyroom.se/produkter/pogu-barnvagnsreflex-silver-3)

 

Selmas nya gosiga åkpåse, fast jag valde grått skinn som kändes lite mer praktiskt. Hoppas att den ska vara precis så varm som jag tror och hoppas!

 

Jag har för övrigt börjat kika lite smått på en ny vagn till Selma, eller rättare sagt en sulky. Jag älskar fortfarande vår Brio Smile men jag ser att hon börjar bli ganska lång för den och huvudet sticker halvt upp så frågan är hur länge till hon kommer sitta bekvämt i den. Å andra sidan kanske hon inte växer i samma takt framöver. Jag snubblade över en bild av Kronans nya sulky, Kronan Sulky S som är precis vad jag önskar av en vagn om jag ska byta ut vår älskade Smile. Men vi får se, den har inte kommit ut på marknaden än tror jag och priset låg på ca 3500kr tror jag vilket kanske känns lite väl saftigt. Men vi får se, jag får ju erkänna att jag är ganska bra på att "unna" mig när det kommer till Selmas grejer ibland även om vi varit ganska bra på att hålla i slantarna och inte köpa något i onödan.

 

Kronan Sulky S

Idag är min andra dag på hemmaplan. Söndagskvällen bjöd på ett enormt illamående som höll i sig hela natten och kompletterades med en sprängande huvudvärk, och med en 12h dag framför mig på jobbet så fick det bli ett samtal för att sjukanmäla mig då orken var lika med 0. Det var en märklig känsla att sova vidare och vakna upp till ett tyst och tomt hus, en hel dag framför mig helt på egen hand. Illamåendet höll i sig men kändes bättre än kvällen innan. Jag roade mig med att bädda ner mig i soffan och titta på TV-serier och passa på att läsa en bok för jobbets räkning. Eftersom jag ändå tagit ut min karensdag och illamåendet fanns under ytan så blev jag hemma idag igen. Skillnaden mot att vara hemma och vara sjuk nu, mot innan jag blev mamma är att känslan av dåligt samvete är dubbel - dels tänker jag på mina kollegor som sliter på jobbet och dels ville jag hela tiden gå till förskolan och hämta hem Selma. Men hur mycket till vila hade jag kunnat få med en energisk 1,5åring hemma?! Då hade jag nästan lika gärna kunnat jobbat :p

 

När jag väl kunde lägga samvetet åt sidan så njöt jag - njöt av att få vara alldeles för mig själv och jag insåg hur mycket jag behövde en lugn dag helt utan måsten. Den första jobbperioden har gått fantastiskt bra men jag insåg också hur mycket stress jag bär med mig. Helgerna är till för att varva ner men det har istället blivit ett stressmoment då det är så mycket press på helgen - att hinna träffa människor, att hinna umgås som familj/med min dotter, egentid.... allt ska på något vis rymmas på två dygn! Jag antar att det är an process innan man hittar vägar för att uppfylla allt detta, eller att kanske släppa kraven...

 

Efter en dag där illamåendet knappt känts av så är det imorgon dags att återgå till jobbet. Vad illamåendet beror på har jag ingen aning om. Ett tag trodde jag att det kanske var magsjuka på G, och jag började till och med fundera på graviditet men det är det knappast... Jag vet inte, kanske är det bara en inre stress som påverkade mig på det här sättet?

 

Idag började vi för övrigt dagen med att gå på vårt första utvecklingssamtal. Det gick fint och vi fick en bild uppmålad av vår lilla Selma som förskoletjej - en glad kavat tjej med massor av energi som har hittat en bästa vän som hon leker med hela dagarna. Att vara mamma är verkligen ingen lek alla gånger men jag kan ändå känna att det är det livet handlar om, så mycket glädje och lycka den ungen bär med sig... Det finns inget som skulle kunnat göra mitt liv så rikt som det är med henne i det!

Det var ramsan Selma körde i badet ikväll flera gånger om innan poletten föll ner och jag insåg att hon lärt sig början på räkneramsan som vi "tränat" på. Det är verkligen en fascinerande tid nu, hur nya ord ramlar ur hennes mun titt som tätt och man blir lika förvånad varje gång... "När lärde du dig det?!"

 

I övrigt är det typisk höst! Vädret börjar sakta men säkert anta sin "rätta" form med regn, blåst och mörka kvällar istället för den senaste tidens soliga och varma dagar. På jobbet har barngruppen bott in sig och tempot skruvats upp, sjuka kollegor och den så klart tillhörande vikariebristen :p Mitt humör börjar också bli typiskt för årstiden, det vill säga att jag går i ide! Sedan mitt misslyckade försök att börja löpträna så har ingen träning alls blivit av, och istället har kvällarna bestått av tvmys i soffan, gärna med choklad till. Knäontet höll i sig länge och det är faktiskt först sista tvådagarna som smärtan är i stort sett helt borta så jag vet inte om jag ska våga mig på ett nytt försök men backa många steg och köra väldigt korta och långsamma sträckor eller om jag bara ska lägga ner helt och hålla mig till gymmandet kanske.

Utöver det så har T fått börja åka till Stockholm för jobbets räkning titt som tätt och det ska pusslas med schema och vovve, något som funkar men tar energi i sig.
Trots att jag i stort sett gått i ide så har jag hunnit med två utekvällar under oktober, en middag med vännerna och bowling, middag och drink ute med kollegorna. Riktigt skönt att få komma ut och riktigt kul att bowla!!

 

Nu ska jag gå och se till den lilla damen som inte verkar vilja somna idag.

I söndags blev det ännu en löprunda, samma sträcka men den kändes tyngre denna gång. Jag lyckades dock hålla i kämparglöden och ta mig runt samma sträcka genom samma intervalltänk med att gå/springa varannan låt och väl hemma kunde jag också se att jag förbättrat min kilometertid. MEN... för självklart kommer det ett stort MEN... under i stort sett hela rundan kände jag en molande smärta i båda knäna men jag kämpade mig igenom det då jag även kände det under förra rundan men det gav med sig efter en stund, något det inte gjorde denna gång. Idag när jag hade jag dessutom fortfarande ont och jag har stapplat mig runt på jobbet. Det känns så tråkigt... vad innebär det här? Är det bara överbelastning? Är det så att mina knän helt enkelt inte kommer att klara av löpning? Det är så tråkigt att få såna här bakslag, särskilt då jag var mer taggad än jag varit någonsin tidigare när det  kommer till löpning. Jag njöt nästan av det, känslan att komma hemifrån, lyssna på musik, andas frisk luft och bara tänka på löpningen och släppa allt annat, att känna att jag orkar mer än jag själv tror och att jag orkar ta mig framåt även när energi och psyket tryter.

 

Jag har googlat lite och jag tror (hoppas) att det trots allt bara kanske handlar om överbelastning - att jag gått för fort fram i träningen. Jag ska testa att vila några dagar och sen backa många steg bakåt och bara springa korta korta intervallet och kortare distanser så får vi se om smärtan i knät försvinner eller inte.

 

Idag har jag och min lilla juvel varit på playdate på parkleken tillsammans med lilla Ronja från föräldragruppen. Det är så kul att se dem utvecklas och se deras lek förändras! Innan vi åkte hem mellanlandade vi hemma hos mormor och morfar för mer bus och lite fika. T är i Stockholm på jobb så vi hade verkligen inte bråttom hem till ett tomt hus. Vår duktiga lilla tjej har lärt sig att somna på egenhand och det är numera så mycket lättare att hantera de här kvällarna på egen hand då man efter en lång arbetsdag trots allt hinner få några timmar för sig själv då hon lägger sig vid 19. Vår lilla tjej börjar bli så stor och ibland vill jag bara stoppa tiden samtidigt som jag tycker att det bara blir roligare och roligare att vara hennes mamma! Det är helt klart en intensiv ålder både vad gäller hennes energi och humör men det är så kul att vara med henne nu - hon har en sån ordförståelse, sitt eget lilla språk med fler och fler riktiga ord och om inte annat ett kroppsspråk som förmedlar precis vad hon vill och hon har humor och skojar runt. Nästa månad blir hon 1,5 år och det är lika långt kvar till 2 års dagen som det var till hennes 1års dag!! Time really flies...

Igår snörade jag på mig skorna och gav mig ut på den första riktiga joggingturen efter mitt konditionstest. Klockan drog iväg och hann bli halv sju innan jag kunde gå ut och jag velade lite var jag skulle springa men bestämde mig till slut för rundan i skogen som på något vis är mitt slutmål att ta mig runt till våren springandes. Jag hade planerat att vara seriös och låna Ts träningsklocka och ställa in ett intervallschema men när batteriet i den var död så fick jag hitta på mitt eget schema så det fick bli att springa till varannan låt och gå till varannan (alltså gå ca 3 min varvat med att springa ca 3 min). Det var tungt, riktigt tungt och jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle orka hålla mig till ett sånt schema. Men efter nästan halva rundan kom jag in i det folk kallar andra andningen och helt plötsligt började det gå lättare! Jag tog mig runt den 4,5 km långa rundan helt enligt schemat och kände mig till och så pass pigg att jag körde på en spurt den sista låten!

 

Väl hemma kände jag mig så himla nöjd!! Visst var jag trött men jag kände verkligen att det här målet med att springa 5 km SKA jag klara för det kändes verkligen inte omöjligt. Så nu är mitt mål att få till 3 träningspass i veckan så länge det funkar att springa ute, 2 pass på gymmet och en löprunda på hemmaplan. Det kanske inte blir 5km-rundor varje gång men 1-2km är bra mycket bättre än 0 km så nu ska jag banne mig se till att verkligen nå mitt mål till våren!

 

Den här och nästa vecka blir väl kanske lite utav en utmaning att få till det då det är en vecka med många långa arbetsdagar då jag är mitt i perioden av utvecklingssamtal, och nästa vecka åker T till Stockholm 2 dagar så jag ska rodda hem, barn och vovve själv i 2,5 dygn. Tur att man har fina familjer som kan stötta en lite extra då! Denna gång är det Selmas faster som ställer upp och tar Pepsis ena morgonrunda för att Selma ska slippa gå upp supertidigt.

 

Nu är det dags att sussa - tröttheten är ständigt överhängande just nu så det är välbehövligt!

Nu har jobbet kommit igång på allvar, lilla fröken är inskolad i sin verksamhet, och jag har försökt sparka igång träningen igen efter tre månaders uppehåll. Två träningstillfällen har jag bakom mig och jag fick en kickstart då jag vågade mig på det otroligt fruktade löpbandet en kväll när gymmet var näst intill folktomt. Jag har inte vågat testa det i rädsla för att ramla, men efter en stund på bandet började jag känna mig hyfsat avslappnad och jag vågade prova på en stunds löpning i intervaller. Jag blev så pepp av det att jag nu har satt mitt nya träningsmål - ingen viktnedgångshets denna gång, utan ett konkret mål fokuserat på en dröm om att kunna springa en runda på hemmaplan. Så mitt nya mål är att få upp min kondis så pass mycket att jag klarar av att springa den fina 5 km rundan här i vår skog när våren kommer! Det är verkligen inget omöjligt mål, och vissa skulle säkert säga att det är ett superenkelt mål - men för mig som aldrig sprungit längre än 2,5-3 km i vuxen ålder, känns det verkligen som ett tufft mål, men något som jag verkligen vill! Jag tänker att jag borde orka springa 5 km på löpbandet vid årsskiftet men vi får väl se... jag hoppas löpbanden kommer fortsätta att vara lediga under hösten på mina träningskvällar så att jag verkligen kan komma igång.

 

Jobbet är som sagt också igång men jag känner mig lite halvdepp då jag hade hoppats på att känna av en nytändning nu efter semestern med nya barn, jobba med kollegor jag inte jobbat med tidigare o.s.v. men bara tre veckor in så känner jag mig... less och ganska oengagerad. Kanske kommer den där nytändningen efter hand eller också är det dags att på allvar börja fundera på om jag ska försöka slå mig in på någon annan bana...

Här är ett exempel på varför.

Jag: Cheeses!

J: Det heter Jesus.

Jag: Ser dum ut.

J: Du skojar nu va? Trodde du seriöst man sa "ostar"? Du är 28 år och lärare!

Jag: Ser (förmodligen) ännu dummare ut.

Note to self. Man säger alltså inte cheeses. 

Då var man igång igen!

 

Sista semestertiden blev det en cykeltur som planerat. Det blev en mysig dag i Arvika med Selmas farmor,farfar, faster och Ts faster och kusin- Vi cyklade runt en liten sjö på en jättemysig liten väg och tog ett lunch och badstopp längs vägen. Selma som älskar att åka cykel njöt av dagen lika mycket som oss eller kanske mer.

En liten fotosession blev det också men tyvärr inte med ett lika lyckat slutresultat som förra gången på grund av att vi dels fotade utomhus vilket är svårare att få till + att den lilla damen numera är allt annat än lugn och stilla, och på något lekhumör var hon inte heller riktigt. Några bra bilder hoppas jag i alla fall att det kan bli i slutändan när fotografen lagt en hand på dem.

På hemmaplan blev det inte så mycket gjort som jag hade tänkt då lusten verkligen inte fanns. Men T har nästan slutfört sommarens viktiga projekt att måla fönster vilket känns skönt.

Sista lediga dagen blev det en playdate med kompisarna från föräldragruppen. Det var verkligen konstigt att se hur stora våra små pluttisar har blivit, nästan lite svårt att ta in! Det blev också ett besök på Selmas förskola då det var dags för vårt första föräldramöte som förberedelse inför inskolningen som drar igång på måndag. Det kändes väldigt bra med både lokaler och personal men jag blev lite nervös trots allt, att behöva lämna över vår juvel till någon annan än oss. Lite trist kändes det också att mer än 2 tredjedelar av gruppen bestod av tjejer. Det behöver i och för sig inte vara negativt men vår kavata tjej tror jag skulle trivas bra tillsammans med lite grabbar som det ofta är lite mer fart på. Jag får väl istället hoppas på att det finns gott om tjejer i gruppen som är av samma skrot och korn som vår lilla virvelvind.

 

Själv kastades jag in i verkligheten igår, mitt i inskolningstider, nya kollegor och barn som får samsas på en och samma avdelning i väntan på öppnandet av nya avdelningen. Idag var det lugnare när de äntligen fick komma in i sina nya lokaler och vi kunde lite smått börja fundera över hur vi ville utforma vår avdelning miljömässigt. Under eftermiddagen kom vår chef och hjälpte oss men hon var lite väl snabb i tanken ibland så jag var helt slut när kvällen kom och vi äntligen fick gå hem. Jag är verkligen inte en person som tar snabba beslut i vissa avseenden, jag vill tänka, reflektera och se saker ur olika perspektiv innan jag bestämmer mig men den tiden fick jag inte riktigt idag. Men i stort sett klara blev vi i alla fall och det blev nog ganska bra i slutändan. Att börja mitt i veckan känns som ett bra beslut då helgen trots allt är efterlängtad redan!

Med tre veckors semester bakom mig så börjar min semester nu närma sig sitt slut, även om drygt 1,5 vecka återstår. De här veckorna har gått så galet fort och jag har nog inte riktigt hängt med. Det har blivit många härliga dagar på stranden och Selma har verkligen blivit tuff när det kommer till vatten, kanske lite väl tuff. Till en början vågade hon bara gå i och doppa fötterna för att sedan vänta på att få hålla en i handen innan hon kanske traskade ut tills vattnet nådde till magen. Nu verkar det som att i stort sett all reservation är som bortblåst och man får verkligen ha ögonen på henne varje sekund då hon kan gå ut så att vattnet når henne upp till halsen! Det är lite blandade känslor inför det... å ena sidan har ju målet med babysim för vår del varit att hon inte ska vara rädd för vattnet men ha respekt för det - och rädsla har hon ju definitivt inte - men tyvärr inte så mycket respekt för det heller. Det har i alla fall varit underbart att få se henne njuta av stranddagarna, att få bada, gräva i sanden, ösa vatten m.m.

 

Förutom stranden har det blivit en minisemester då vi åkte till Stockholm för att spendera två nätter. Resan dit gick riktigt bra - Selma satt nöjd och tittade ut genom fönstret innan hon somnade en stund och när hon vaknade fick hon en macka som mellis och muta innan hon började lessna så då fick det bli en lunch/badpaus i Enköping innan vi tog oss an den sista biten. Stockholm bjöd på värmerekord och det var tyvärr nästan olidligt varmt men det blev i alla fall ett svettigt besök på Skansen, Wasamuseét och ett besök hos vänner där vi fick se Selma leka med en kompis på riktigt för första gången!! De små tjejerna "pratade" med varandra, höll varandra i hand och lekte verkligen tillsammans - så himla mysigt att se!! Att sova på hotell med damen var inga större problem då hon var så trött efter en dag full med aktivitet att hon somnade men vällingflaskan i hand och sov genom vårt TV-tittande och prat. Efter Stockholm åkte vi vidare mot Linköping! Jag längtade verkligen och kände mig som ett barn inför julen och det var precis så härligt som jag trodde att få komma tillbaka samtidigt som det kändes lite vemodigt då jag verkligen kände hur mycket jag saknat staden. Karlstad har sin charm men det klår inte Linköping i min värld! Efter att ha åkt runt lite förbi bekanta områden där vi jobbat och bott åkte vi mot Bergs slussar för ett svalkande dopp i Roxen i värmen. Avsvalkade och klara åkte vi in mot stan för att checka in på hotellet och promenera lite på gatorna innan T hoppade på bussen för en återträff med gamla kompisar från universitetstiden medan jag myste på hotellrummet med Selma snarkandes bredvid mig i sin säng. Sista dagen på vår tripp besökte vi mysiga Gamla Linköping, Valla och en promenad genom universitetsområdet innan vi åkte till en kompis till mig där vi beundrade deras nytillskott i form av en liten pojke på 2 månader medan Selma lekte med deras 2-åring. De blev poolhäng i trädgården för de små och vi fick både lunch och fika i magen innan vi åkte hemåt. Både jag och T var faktiskt väldigt imponerade över hur underbart nöjd vår tjej var under hela vår lilla resa, trots många mil i bil och en värme som tog hårt på oss alla.

 

Nu återstår som sagt 1,5 vecka... vi får väl se vad den ska bjuda på men en liten cykeltur med Ts familj är väl planen, förhoppningsvis en liten fotosession med svågern för att få nya underbara bilder på vår numer stora tjej, en kväll på tu man hand med min fina sambo för middag på stan följt av musikalen Sound of music, och allmänt pyssel på hemmaplan innan allvaret drar igång igen!!

Vad det än blir så har jag haft en härlig semester! Flera besök på uteserveringar och kvällar med vänner, strandhäng, underbara nyheter x2, semesterminnen med min familj m.m. Sommaren 2014 kommer helt enkelt leva kvar i minnet som en underbar sommar :)

Imorgon börjar jag äntligen min sista arbetsvecka innan 4,5 veckas härlig semester!! Vi har fortfarande inte något bokat men det känns helt okej ändå, det får bli lite spontanresor av det istället. Nu verkar det väl kanske som att solen och värmen äntligen kommer efter två långa veckor med regn i mängder.

 

Helgen som gått har vi gjort väldigt lite men det har ändå varit en lång och härlig helg trots att jag jobbade sent i fredags. Väl hemma gjorde jag mig nämligen klar, släppte in mamma och pappa och vinkade hejdå till Selma tillsammans med T för att möta upp vänner på Cava 42 för mat och dryck på deras underbara innegård. Det blev tapasmat och vin och lite mera vin :p Lite för mycket av det goda, men å så mysigt och kul vi hade det. Selma tyckte nog inte att det var lika kul på lördagen då mamman och pappan var helt färdiga och turades om att ta hand om henne och att få vila på soffan/sängen.

Idag var vi piggare så det fick bli en tur till Ängebäck för att plocka jordgubbar tillsammans med Selmas farmor och farfar. Vi lyckades plocka två 10L-hinkar fulla så nu har vi burkar och påsar i vår nya frys så att Selma kan fortsätta njuta av sina favoritbär när höst och vinter kommer :)

Nu närmar sig min tredje vecka på hemmaplan sitt slut och på måndag är det dags att lämna sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet. Som en förberedelse var jag in och kikade på jobbmailen och det har tydligen hänt lite sedan jag lämnade dem, bland annat har min ena blivande kollega plötsligt flyttats till en annan avdelning, något som känns jättetrist då vi verkligen klickar superbra. Men för att se positivt på det hela kommer vi nu vara tre som jobbar 100% istället för två på 100% och två på 50% vilket underlättar en hel del.

Nu har jag också fått ett schema för hösten och vi kunde börja kika på hur Selmas dagar kan tänkas se ut i höst när hon ska in i förskolans värld. Skönt nog så kan vi pussla så att hon förmodligen aldrig behöver gå mer än 40h/veckan om vi jobbar heltid, men då vi ska turas om att gå ner 20% så kommer hon snarare att hamna på 32h/veckan vilket känns ännu bättre!!

 

Selmas förskolestart har känts lite jobbig när jag tänkt på den men ju närmare vi kommer desto bättre känns det. Vår lilla tjej blommar verkligen ut mer och mer och idag är hon en glad, nyfiken tjej med stark vilja, tålig och gråter inte i onödan, duktig på att sysselsätta sig själv men även nyfiken på andra människor. Från det att hon stapplade runt när hon började gå för ca 2 månader sedan så går hon nu stadigt och har fått upp farten till att kunna småspringa och hon går mer än gärna på promenad. Hon klättrar själv uppför trappan till rutschkanan, sitter gärna i sandlådan och tycker om att gunga! Med andra ord känns det som att hon kommer att passa bra i förskolans värld. Är det något som jag kanske kommer noja lite över så är det väl att hon inte är lika matglad som förr, men det kansek ändras! Jag har också på omvägar fått veta att de kommer göra om avdelningarna inför hösten så hon kommer att gå i en 1-3års grupp istället för 1-5, något som känns jättebra! Jag har också fått veta att de barn som vill, får sova ute i vagn istället för madrass inne, något som jag också är väldigt positiv till då vår tjej sover allra bäst ute!

Det känns så klart sorgligt att lämna tiden hemma helt bakom sig i höst men jag börjar också se på Selmas förskolestart med spänning - det ska verkligen bli kul att se hur hon kommer bete sig i den världen :)

Så visar det sig att så var inte alls fallet när J och hans vänner sitter på puben och tar en öl. (Ex-brudgummen var inte med men hans bror.)

In kommer en mycket arg ex-brud som kräver att få höra från sin fd svåger och ex vänner varför ingen utav dem berättade vilket otroget svin deras vän egentligen är. Där satt några killar med slappa hakar för detta kom som en chock även för dem. Det har nämligen kommit fram från säkra källor att brudgummen varit otrogen. Med flera olika. Upprepade gånger. I deras säng. Medan bruden jobbade. 

Det enda J kunde trösta henne med var ju att det var tur att hon i alla fall inte fick veta detta efter de gift sig! 

Så nu finns det en väldigt söt och snäll tjej därute med totalt krossat hjärta. Hur tar man sig vidare efter något sådant?

Som ni säkert vet älskar jag att läsa böcker. Och författare älskar att skriva om kvinnor vars hjärtan är eller blir krossade. Personligen har jag superduper svårt med böcker där hjärtat krossas på grund av otrogenhet men sedan förläts och de "lever lyckliga i alla sina dar". Anledningen är att jag kan inte för fem öre relatera till detta. Jag kanske skulle efter en lång tid kunna förlåta men jag skulle aldrig glömma därav aldrig kunna fortsätta leva med en sån person. 

Jag läste om skandaldrottningen Jordan (ni vet hon med stor hylla och som är känd för att vara känd) hur hennes make krossat hennes hjärta genom otrogenhet. Men det stoppade liksom inte där. Han var otrogen med hennes bästa vän dessutom. Men det stoppade inte där heller. Han var otrogen över en längre tid med bästa vännen. Men det stoppade fan inte där heller. Jordan är dessutom höggravid. Det måste seriöst vara det ultimata sveket. Nja, möjligen om det var en släkting istället för vän. Det är nog värst.

Jag har aldrig förstått mig på vänner som kan se på vänners pojkvänner/flickvänner med attraktion. Visst, man kan se att de ser bra ut men jag skulle aldrig för mitt liv tända på någon som min vän varit med ännu mindre i ett förhållande. Det sägs ju att man har sex med alla ens partners partner på grund av hur längre bakterier jadajada finns kvar efter samlag. Det skulle alltså innebära att du har sex med din vän. Och hur fina vänner jag än har så är det ett big fat NO. 

Sommar och sol, långa dagar, och dagar vid stranden!

Måste därför tipsa om min nya favoritmascara Clinique High Impact curling mascara. Den böjer verkligen fransarna vilket är perfekt med mig som har lite kortare fransar som knappt är synliga annars - men det jag gillar bäst är att den håller hela dagen utan att smula OCH att det är så lätt att tvätta bort den!! Lite varmt vatten så går det superenkelt att få bort vilket passar mig som inte har tålamod till att hålla på med rengöring och krämer varje kväll.

 

Tidigare har jag haft en annan clinique masacara som tvättas bort lika enkelt och som ska hålla 24h men den böjer inte fransarna. Den passade som vardagsmascara men på mina korta fransar så kändes den inte alls kul till fest.

 

Clinique High Impact curling mascara tror jag kostar runt 230kr i butik, men det var den helt klar värd :)