Hakuna Matata

Allt eftersom tiden går inser Leo att Paiges minne inte kommer att förbättras. Fast besluten att inte förlora henne för evigt beslutar han sig för att göra allt som står i hans makt att vinna hennes hjärta. Igen.

Filmen baserar sig på en sann histora.

---

Jag och T såg filmen igår kväll och båda såg den med en otäck känsla i magen då vi båda visste att den var verklighetsbaserad och det är så svårt att ens försöka föreställa sig vad huvudpersonerna går igenom. En sann histora om äkta kärlek, och en påminnelse om hur snabbt livet kan förändras...

The Promise
18-åriga Erin reser till Israel med sin väninna som ska göra värnplikt. Hon har med sin morfar Lens dagbok från hans tid i Palestina. Han var där som fredsbevarande brittisk soldat efter andra världskriget. Erin fortsätter, trots varningar, att leta efter Mohammeds familj. Hon vill hålla det löfte hennes morfar en gång gav.

Det växlar mellan nutid då man får följa Erin som upplever dagens Palestina, och dåtid då man får följa Erins morfar Len när han befinner sig i Palestina som engelsk soldat under 40-talet.
Jag störde mig enormt mycket på huvudpersonen Erin men det var ändå en bra miniserie i fyra delar som dels lärde mig något nytt och som även väckte lite tankar utöver att vara lite smått spännande. Tror den kommer finnas kvar till och med den 22 juni

Birdsong
En kärlekshistoria i två delar som utspelar sig i Frankrike under det första världskriget. Jag som älskar alla serier och filmer som utspelar sig under en annan tidsera tyckte om serien. Jag tyckte också om att det var något nytt då jag är rätt less på alla filmer och serier som utspelar sig under andra världskriget! Tyvärr har SVT redan tagit bort första delen men den kanske man kan se på annat vis. Den andra delen i serien finns kvar till på söndag.

Slutligen måste jag ju tipsa om en av mina favoritserier, Downtown Abbey som SVT visar repriser av just nu, även den går att se på SVT play.

När den osänkbara Titanic går i djupet 1912 drabbas många människor. På godset Downton Abbey får olyckan oanade konsekvenser, när det visar sig att två av släkten Granthams huvudarvingarna omkommit.

"Solen klättrar sakta upp bakom Downton Abbey, ett stort och magnifikt hus i en stor och mäktig park. Allt ser så tryggt och säkert ut att man tror att det liv som levs innanför dessa murar ska fortsätta i mer än tusen år. Men, det kommer inte att ske ..."

Så skriver manusförfattaren Julian Fellowes om Downton Abbey, ett gods som varit i familjen Crawleys ägo sedan 1772. Här i de vackra salongerna och sovrummen lever godsägaren och hans familj, men i och kring köksregionerna lever tjänstefolket, som håller lika hårt fast vid sina traditioner och roller som godsägarens familj.
Bland de som lever en trappa ned är det många som ser sitt arbete för familjen Crawleys som ett kall, men några är bara på genomresa på jakt efter nya äventyr. En stor skillnad är dock att alla där "nere" vet så mycket om dem där uppe, men att de ovanför inte har en aning om dem.

Det är verkligen en serie jag kan rekommendera om man liksom mig gillar serier och filmer i den genren. Det finns än så länge två säsonger och i september börjar den tredje visas i England.

Det kommer bli just den serien och Vampire diaries som jag går och väntar mest på då det var de som slutade på mest spännande/dramatiska/sorgliga sätt...

I övrigt börjar jag vakna till liv efter att ha jobbat några timmar så nu inväntar jag bara att sambon ska återvända från sin löprunda så får vi se vad ska roa oss med denna fredag.

Trevligt helg till er allihop!

Ibland slår önskningar in.
Och man får en sån där nöjd känsla.

Äntligen.

Äntligen slipper jag våndas över att David Caruso får betalt för att visa sitt tryne på min tv-skärm.

Nu är det över.

Äntligen.




Må repriserna bli kortvariga eventuellt nattliga.

Lilleman sov, J hjälper min far att flytta och jag var uttråkad så jag beslöt mig för att avnjuta en film i stillheten. Kom över filmen "Young adult". Känner i övrigt att jag verkligen inte alls har koll på filmer numera. Skumt då det alltid varit mitt stora intresse förut, men jag hinner aldrig.

I alla fall så läste jag kort om handlingen innan; en kvinna som återvänder hem för att vinna sin ungdomskärleks hjärta.
Jag fick för mig att det var en romantisk komedi men icke.
Riktigt drama och inte alls något jag var upplagd för. Charlize Theron spelar Mavis, en alkoliserad författare, vars bokserie ska läggas ner. När hon får ett mail med en bild på sin ungdomskärleks nyfödda dotter beslutar hon sig för att återvända hem och "rädda" honom från detta elände han lever i. Enligt henne så är de två menade för varandra och hon har svårt att släppa sina glorifierade tonårsår.

Filmen var sorglig och bitter. Jag tyckte både synd om Mavis och irriterade mig på henne. Hon var så elak och självisk men jag förmodar att det porträtterar en alkoholist rätt bra. Theron är helt klart mer än bara ett vackert ansikte. Hon är inte rädd för roller som är mindre smickrade. Jag tyckte det var tråkigt att man aldrig riktigt fick några svar
Helt okej film blir mitt resultat.

Jag tycker inte man ska gå runt och ödsla energi på att avsky personer men det finns några som jag helt enkelt inte klarar av. När jag ser dem så sticker det i kroppen på mig. Det är väl en form av avsky antar jag...

David Caruso. Du kan se honom i CSI Miami. Jag gillar CSI-serierna men den kan jag inte se. Sämre skådis får man ju leta efter. Han står alltid med ryggen emot boven och pratar, nästan viskar fram orden. Han har alltid sista ordet, alltid något som ska verka extra smart sagt. Och de där jäkla solglasögonen. Har de flera stycken i samma modell eller har han fått ett par att ha under seriens gång tro?

David Hasselhoff. The Hoff. Min avsky började under Baywatch-tiden när han i varenda jävla program alltid var hjälten som ordnade allt. Till råga på allt var han också producent i serien vilket gör att han säkert hade ett och annat att säga till om = Han gjorde sig själv till hjälten. Sedan har bilden av honom liggandes på golvet med en hamburgare etsas sig fast, äcklig. Och den där hemska locking for freedom:

 

Ny på listan. Gunilla Persson aka Hollywood fru. Det började med munnen. Den ser så ond ut och leendet ger en rysningar. Sedan kom det ljud ut. Då blev det bara värre. Hon drägglar över varenda karl hon träffar, som när hon träffade den skilda prästen (eller var det pastor?). Uhh vad jag skämdes av att se henne. Tjatar om kristendom stup i ett. Jesus hit och Gud dit. Ge mig en pistol och gör slut på mitt lidande. Och jag ska inte ens kommentera hennes mödraskap. Stackars den flickan. "Det är Jesus som gör att du spyr". Ondska i blondt format.

Igår såg jag filmen The Descendants. Handlar kort och gott om pappa George Clooney vars fru ligger i koma och kommer aldrig mer vakna upp. Hans släkt är mitt uppe i försäljning av mark de äger, han har ingen vidare kontakt med sina två döttrar och mitt i allt får han reda på att frugan hade en affär.

Jag hade fått för mig filmen skulle vara haha-rolig. Så tolkade jag i alla fall trailern när han smög omkring i häcken, men icke. Den var inte rolig. Den var inte gråta-sorglig heller. Jag är en sån som gillar när filmer är antingen eller. För mig gav den ingenting, jag är faktiskt besviken. Nu är The Descendants nominerad till 11 (!) Oscars. Är det sådan brist på bra filmer att det här är det bästa vi får i år? Men fasiken vad jag skulle vilja besöka Hawaii!

 

Larry Crowne har under många år arbetat på ett varuhus där han är en toppensäljare som blivit utsedd till månadens anställd inte mindre än 8 gånger. En dag blir han dock av med jobbet på grund av att han saknar högskoleutbildning. Efter att ha sökt nya jobb utan resultat bestämmer han sig för att börja på college för att aldrig igen hamna i en liknande situation, en av kurserna leds av den vackra men uttråkade ms Tainot (Julia Roberts). Man får följa deras resa under en tid och de hamnar i olika situationer.

Det är filmens huvudhandling och egentligen händer det inte supermycket men den är lite smårolig och mysig och man får precis vad man förväntar sig av en film med dessa två i huvudrollen och en film i den genren, men det kan också vara ganska skönt ibland.  Kanske ingen höjdarfilm men ändå helt okej!

 

 

Igår, efter den bisarra sekt-ritual-händelsen, såg vi filmen Moneyball. Den har fått bra kritik.
Tyvärr vet jag inte vem som sa att den var bra. Den handlar om sportchefen Brad Pitt som ska försöka få sitt lag A att slå alla stora big-guys-lag med mycket pengar. Han försöker då göra det här med hjälp av en mattenörd och ingen tror ju på deras ide... typisk amerikansk klyscha med andra ord.
Jag hängde ju inte med på allt eftersom jag har ett behov av att veta vilka karaktärerna i en film är. Och eftersom baseball är lika med skolans brännboll i Sverige kan jag absolut nada utöver det om sporten. I filmen fanns människor med som jag inte hade en aning om vad deras jobb var. Det är säkert helt logiskt om man vet något om branschen men för oss icke-amerikaner eller icke-sportsmänniskor så förstår man inte alltid allt.
Bäst var dottern, vet inte namnet men hon spelar även dottern i Brothers and Sisters. Ni vet dottern till hon äldsta i syskonskaran. Flickan kan sjunga!
Men den går att se. Den berör inte. Den är bara en helt okej film.

Igår hade vi myskväll bara vi två här hemma.
Vi började kvällen med varsitt träningspass - jag hade verkligen ingen lust, speciellt inte då jag haft ont i knät av och till hela dagen, men när jag såg hur T pustade och stånkade på golvet med alla sina övningar så kunde jag inte fortsätta lata mig i soffan med gott samvete, jag MÅSTE ju träna för att bli bra i knät.
När vi var färdiga blev det hämtmat i form av kebabpita och italiensk sallad, gott och framför allt skönt att slippa stå vid spisen. Det var så skönt att bara vara hemma vi två, känns som att det var längesen!

Det känns som det var jättelängesen vi såg en film tillsammans men igår såg vi filmen Midnight in Paris. Den var lite speciell men jag gillade den. Det är svårt att återberätta filmen då jag tror att man kan få en felaktig uppfattning om den. Det är nog en film man antingen hatar eller som man faktiskt gillar. Jag kan inte säga att den var så bra att jag älskar den men den fick mig att fundera över filmens budskap och den var verkligen tänkvärd. Budskapet var att vi så sällan är tillfreds med vår tillvaro som den ser ut just nu, hur de flesta av oss drömmer om en guldtid som var/vore så mycket bättre än nutiden. Själv har jag en förmåga att fokusera på framtiden - hur bra mitt liv kommer se ut när jag har nått några mina drömmer, istället för att njuta av de drömmar jag redan nått. Filmens huvudperson drömmer om att få uppleva Paris under 20-talet då det enligt honom var guldåren.

Jag ska som sagt inte ens försöka att återberätt handlingen, men har man inget för sig så tycker jag att man ska chansa och se den, antingen kommer man ganska snart tycka att det är en skitfilm eller också kommer man att bli nyfiken så som vi blev...

Jag älskar fredag för flera uppenbara anledningar, men en sak jag alltid längtar efter att få göra när jag står där på jobbet och bara längtar efter att få gå hem, det är att få komma hem, lägga sig på soffan och se senaste avsnittet av några av mina favoritserier så som Greys anatomy och vampire diaries. De sänds på torsdagar i USA vilket gör att de är tillgängliga för sådana som mig strax därefter.

Precis den längtan hade jag idag efter en vecka där jag varit extremt trött. Att få gå hem och lägga sig på soffan en timma eller två innan man startar igång helgen - MEN igår verkar det inte ha sänts några avsnitt vilket innebär att det inte finns något för mig att titta på!!

Jaja, får väl försöka starta helgen på annat sätt *suck*

Här om dagen såg jag en film som en vän rekommenderade. Natalie Portman spelar en kvinna som träffar en gift man. Han skiljer sig, de gifter sig och hon försöker numera tampas med bitter exfru (Lisa Kudrow) och styvson. Mitt i allt bär hon dessutom en stor sorg i hjärtat.

Jag grät. J somnade efter han mumlar "inte nu igen". Så grät jag lite till.
Men jag kan inte påstå att jag tyckte filmen var speciellt bra heller, med det beror främst på att inte jag gillade någon an karaktärerna. Jag tyckte alla var skitirriterande. Men det finns scener som man liksom inte kan låta bli att bli ledsen av... ibland känner man bara för att gråta, så då rekommenderar jag The other woman, den hjälper till att lätta på trycket så att säga.

Jag har inte TLC, men de sänder ett program som heter Toddlers & Tiaras. En serie där man följer skönhetstävlande mammor och barn. Det går inte ens att uttala sig. Jag vet inte vad jag ska säga. Ni kan se scener från serien här.
Kolla in flickan som klär sig som Julia Roberts karaktär i Pretty Woman.

Tänk vad skönt det är nu för tiden när man kan köpa sig serieboxar och se tv-serierna precis när man själv vill.
Jag minns en tid då det riktigt sved när man missade ett avsnitt, för oftast sändes reprisen sent på natten också.
Men i och med detta tycker jag vi tar och listar (återigen, utan inbördes ordning) tidernas tv-serier.
De serier man under sitt liv faktiskt borde se. Inte nödvändigtvis alla säsongen (ja, tyvärr blir en del serier sämre med tiden) men följande serier tycker jag man borde ha fått smakat lite på:

Ge oss gärna fler tips!

• Greys anatomy
• Bones
• Heroes - Tyvärr är serieavslutningen sjukt dålig.
• Dexter
• Two and a half men - tiden med Charlie Sheen
• How I met your mother
• Frasier
• Vänner
• Sex and the city
• Walking Dead
• Criminal minds
• CSI - Skippa CSI Miami, David Caruso är möjligen en av världens sämsta skådisar
• Modern Family
• The big bang theory
• Glee
• True Blood
• Vampire diaries
• The mentalist
• The office (brittiska versionen)
• Absolutely fabulous
• Keeping up the appearances
• Little britain
• House
• Law and order: Special victims unit
• That 70 show
• Brothers and sisters
• Gilmore Girls
• Monk
• The Simpsons
• Little house on the prairie
• Murder, she wrote
• Ally McBeal
• Seinfeld
• The Golden Girls
• Married...with Children
• Dr. Quinn
• The Hills
• King of Queens

 

 

 

I veckan såg jag "The help". En film om en kvinna som trotsar lagen och väljer att skriva en bok om hur svarta hushjälpar ser på sin tillvaro. Den var riktigt bra. Inte nog med att det skildra afroamerikanernas kamp för jämställdhet men också hur kvinnor överlag inte alltid hade det så lätt. Den innehåller både sorglighet och underhållning. Den bjuder på ont i magen och gapskratt. Absolut sevärd.

 

---

Jag har placerat min blogg i Karlstad på bloggkartan.se!

Nu tänkte jag lämna tristessen en stund och ranka min favoritfilmer utan inbördes ordning. Jag vill gärna höra era.

• Transformers - Kanske oväntat? Men jag älskar action och Transformers innehåller allt. Jag förstår inte vad de klagar på, jag älskar alla filmer. Ps. Jag vill också ha en Bumblebee.

 

• Världarnas krig - Jag vet inte hur många gånger jag sett den, lika bra varje gång.

 

• Dirty Dancing - Aaa men den är ju så bra! Dansen, musiken, kemin. Vilken flicka vill inte uppleva sådan kärlek?

 

• Ice Age - (på svenska, Robert Gustavsson är oslagbar som Sid). Jag älskar den. Den ligger varmt om hjärtat.

 

• Lejonkungen - Pumba. Mitt alter ego.

 

• Nyckeln till frihet - Smart, hemsk, fanastisk.

 

• Oceans 11, 12 och 13. - Underhållning men twist. Vad kan bli fel?

 

• Forrest Gump - En klass för sig.

 

• Vi hade i alla fall tur med vädret - Älskar´t.

 

• Jurassic Park - Jag minns när jag såg första filmen. Den är ju otrolig än idag.

 

• Shrek - På orginalspråket. Det är humor det.

 

• Trolljägaren - Till och med lilla Norge kan göra bra film. Trolljägaren är smart och snyggt gjord. De leker med gamla myter och sagor.

 

• Storfilmerna - Alla har alltid en utav dem på sin lista. Välj själv: Gudfadern, Avatar, Titanic, Sagan om ringen triologin mfl.

• Disneyklassikerna - Askungen, Skönheten och Odjuret, Bambi, Dumbo, Snövit... hela gänget. Nostalgi och barndomsminnen.