Hakuna Matata

Vilken fantastisk dag!

 

Det var många fjärilar i magen är vi åkte mot sjukhuset imorse och väl på operation i full operationsmundering kände jag mig nästan panikslagen. Men väntan blev lång, det dröjde nästan tre timmar innan jag till slut blev uppropad. Det var nästan spännande att sitta i väntrummet med det gravida paret som väntade på kejsarsnitt, lyssna till kvinnan som skulle operera foten och berättade om sin dramatiska förlossning med sina tvillingar, eller kvinnan som agerade tolk men egentligen gjorde praktik på förlossningen som berättade om sina erfarenheter därifrån, eller den gamla tanten som berättade om sina två år i Dubai i ungdomens dagar... Mötet mellan människor fascinerar mig verkligen. Jag är verkligen ingen deltagare i dessa möten utan en väldigt intresserad observatör som lyssnar noga till det som sägs och funderar mycket. En kvinna satt tårögd och väntade på att hennes lilla, lilla kille skulle komma ut från operationen, och jag tänkte tillbaka på den där stunden när jag och T väntade på att bli hämtade till förlossningen för att få möta vårt barn precis som detta par skulle få göra... och hur känns det egentligen att föda fram ett barn på ett sjukhus där man inte kan språket? Eller är de som mig som förmodligen skulle känna mig jätteorolig om jag befann mig på ett sjukhus i ett "främmande" land?

Hur som helst kändes aldrig den långa väntan särskilt lång och paniken la sig ganska snabbt. Den började bubbla fram igen när det väl var dags, ""operationshöcklet" på huvudet, uppe på en brits med armarna ut åt sidorna, någon blottar bröstet för att fästa EKG-sensorer, en annan sticker mig i armen, en tredje sätter ett band ovanför knät och en fjärde fäster ett band med hullingar i pannan för att mäta ännu ett värde samtidigt som jag tittar upp mot de där gigantiska lamporna som finns i operationssalar man ser på TV. Men så fantastiska de var! Så himla goa allihop då det skämtades, informerades omvartannat.

 

Till slut kopplas ett dropp på och jag börjar känna mig alldeles tung i kroppen, efter en stund berättar de att de sätter in sömnmedlet och jag slocknar men hör snart röster omkring mig igen och är rädd att de ska börja skära i knät innan jag somnat. Jag får ögonkontakt med en sköterska som börjar prata med mig och jag inser sakta att allt redan är över, att jag sovit gott och allt är klart! Väldigt förvirrad frågar jag om de fått ut benbiten och en lyckokänsla sprider sig inom mig när hon svarar jag med ett stort leende innan hon hämtar en behållare med vätska där den jävla lilla benbiten flyter runt! Det tar en ganska bra stund innan jag vaknar till men det blir lite bättre när jag äntligen får något att äta efter en låååång fasta.

 

När jag får träffa läkaren berättar han att han gått upp ovanför knäskålen direkt efter min beskrivning och hade hittat och fått ut skiten på typ 10 sekunder!! Eftersom jag ändå var snittad passade han på att undersöka mitt knä vidare och han gav mig mycket beröm för mitt fina knä. Knäppt kanske, men jag blev så glad av de orden efter allt jäkla problem jag haft. Han berättade att han hittat stället där benbiten suttit och han konstaterade att det med största sannolikhet hade slagits lös en bit när mitt knä "halvt" hoppade ur led runt 2011 (?).

 

Jag kan stödja på knät men det gör ganska rejält ont i snitten så fort det sträcker lite i dem. Men vad gör det!? Jag är så pepp på att komma igång med träningen för nu känns det inte som att det finns något som kan stoppa mig, det finns ingen anledning till att hålla tillbaka!! Motivationen för att på rikigt komma igång med förebyggande träning finns så klart också för nu har jag en benbit som bevis på vad konsekvensen kan bli om knät hoppar igen - det handlar inte bara om att det gör överjävligt ont just där och då, det kan bli skador som hindrar mig i flera år, som kan leda till att mitt barn utsätts för fara!!!

Den lilla biten nu är väl att vänta på att snitten ska läkas, och den stora biten är att få min hjärna att förstå att faran är över på riktigt. Knäna SKA belastas, jag KAN springa utan att oroa mig för att det ska göra ont, jag KAN resa och sätta mig på stolar och golv utan att specialgöra det för att knän inte ska belastas. Det har blivit en ful ovana där i stort sett varje fysisk rörelse föregås av en specialrörelse för att i största mån undvika eventuella känningar - något som istället kan göra mina knän sämre då de inte får den träning de behöver!