Hakuna Matata

Imorgon har det gått precis 18 veckor sedan vår prinsessa började växa i min mage...

Jag upptäckte graviditeten hyfsat tidigt, dels så var det en planerad graviditet och dels hade jag en molande värk mycket lik mensvärk de sista dagarna innan jag väntade mensen och det har jag aldrig annars - så efter första försenade dagen gjorde jag två test som båda visade två svaga plus.

 

Därefter följde några väldigt långa veckor då vi inte ville dela med oss av nyheten förrän vi var inne i vecka 12, och det innebar nästan 8 veckors väntan! En person var jag dock tvungen att berätta det för då det kändes som att jag skulle spricka av att hålla en sån nyhet inom mig.

 

Jag har mått väldigt bra under hela tiden faktiskt. Jag ska inte säga att jag inte märkt av något för tröttheten har varit väldigt jobbig, jag har också känt mig illamående men aldrig så illa att jag faktiskt spytt, och jag har även fått extrema hungerskänslor som dykt upp från ingenstans och det har då känts som att jag inte ätit något på en vecka. Men när man läser om de symptom man kan få så inser jag ändå att jag mått bra! Vid vecka 12-13 någonstans försvann illamåendet och panikhungern och bara någon vecka efter det började jag bli piggare. 

 

I vecka 12 fick vi se vår lilla bebis för första gången i samband med KUB-testet och det var verkligen häftigt att få se det lilla pyret hoppa och vifta med armar och ben. Idag var det dags för rutinultraljudet och det har varit efterlängtat då jag inte känt av några rörelser från bebis än som jag har läst att vissa känner redan i vecka 15-16, så att idag återigen få se lilla pyrets bankande hjärta, och viftande armar kändes så skönt. Vi valde också att fråga om de kunde se vad det var liten en som bodde i min mage (rättare sagt singlade vi slant om saken, och jag vann!) och efter att ha tittat runt en stund trodde man att det var en liten flicka och allt blev plötsligt lite verkligare.

 

Att jag ska bli mamma, genomgå en förlossning, få en jättestor mage och få höra vår bebis skrika om nätterna känns fortfarande väldigt overkligt även om det blir lite verkligare för varje sak man stöter på, så som att få bebispresenter, börja titta på barnvagnar etc.

 

 Den senaste tiden har allt känts nästan för bra för att vara sant och jag är så glad...

Vi hittade huset med stort H, och det blev vårt, jag har en fast tjänst, och vår familj kommer till våren att bestå av ytterligare en liten familjemedlem... Allt det här var vad jag drömde om och planerade för när vi diskuterade fram och tillbaka om vi skulle ta steget att lämna allt i Linköping för 1,5 år sedan för att flytta tillbaka till Karlstad, och nu 1,5 år senare har allt det slagit in! Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå riktigt så fort...