2011-02-11
19:36:52
Ångest på gång /S
Idag börjar jag känna andra känslor än enbart glädje och förväntan inför vår kommande Karlstadflytt. Idag blev det nämligen verkligt på riktigt på något vis... T berättade för sin chef och skrev under sina uppsägningsavtal, och jag pratade med min chef och berättade hur läget ser ut att min sambo flyttar om en månad och att min plan är att jobba till och med juni månad innan jag flyttar efter om det nu inte skulle vara så att jag har turen att få den där andra tjänsten jag sökt, och det tyckte han lät jättebra.
Men sen när jag kom hem och pratade med T, det var väl då det började gnaga någonstans inom mig när jag fick höra vemodigheten i Ts röst över att behöva lämna ett jobb, och framför allt kollegor som han trivs toppen med, till att börja på ett helt nytt ställe som man inte vet något om, där man kanske får världens torraste kollegor...
Precis som T så trivs jag toppenbra på jobbet, ännu bättre nu då vi efter en tuff period har fått bollen i rullning igen snarare än att det känns som att man knuffar den uppför en backe... jag skrattar flera gånger
om dagen, och det händer då och då att jag får sådana där härliga skrattanfall så jag grinar tillsammans med min ena kollega som jag nu känner så pass bra att man känner sig bekväm även i tystnaden. Dessa underbara kollegor ska man nu lämna bakom sig mot något som kanske inte alls blir lika bra... eller så blir det kanske det men man vet ju inte...
Sen är väl en stor bidragande faktor till den där gnagande känslan det faktum att jag och T därmed blir särbos om ganska så exakt en månad och den tanken känns fruktansvärt jobbig med tanke på att vi inte pratar om några få veckor utan att det faktiskt handlar om 3,5 månad... att inte få somna i hans famn, att hans sänghalva ska vara tom varje morgon när jag går och lägger mig och när jag vaknar, att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntar, att behöva äta middag ensam varje dag med endast TVn som sällskap... Det är väl tanken på just det som får ångestkänslorna att komma krypandes. Det tillsammans med tanken på att trots glädjen och spänningen man känner inför flytten så finns ju faktiskt alltid risken att vi inte kommer trivas i Karlstad, att vi inte kommer hamna på jobb där vi trivs, att vi inte kommer bygga upp det där nya sociala kontaktnätet så snabbt som man hoppas och vill...
Jag vet inte... kanske bara har en deppig stund men har man väl börjat tänka på vad som kan gå fel och vad som kommer bli jobbigt så är det svårt att slå bort de tankarna... men som sagt... framför allt är det tanken på att behöva leva ifrån T i 3,5 månad som känns fruktansvärt jobbig just nu... Jag menar.... tänk tillbaka på julafton och inse hur avlägsen den känns... det handlar om dubbla den tiden!
Usch! Nu ska jag åtminstone försöka glömma de här tankarna och bara mysa med min älskling nu när jag faktiskt kan...
Men sen när jag kom hem och pratade med T, det var väl då det började gnaga någonstans inom mig när jag fick höra vemodigheten i Ts röst över att behöva lämna ett jobb, och framför allt kollegor som han trivs toppen med, till att börja på ett helt nytt ställe som man inte vet något om, där man kanske får världens torraste kollegor...
Precis som T så trivs jag toppenbra på jobbet, ännu bättre nu då vi efter en tuff period har fått bollen i rullning igen snarare än att det känns som att man knuffar den uppför en backe... jag skrattar flera gånger
Sen är väl en stor bidragande faktor till den där gnagande känslan det faktum att jag och T därmed blir särbos om ganska så exakt en månad och den tanken känns fruktansvärt jobbig med tanke på att vi inte pratar om några få veckor utan att det faktiskt handlar om 3,5 månad... att inte få somna i hans famn, att hans sänghalva ska vara tom varje morgon när jag går och lägger mig och när jag vaknar, att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntar, att behöva äta middag ensam varje dag med endast TVn som sällskap... Det är väl tanken på just det som får ångestkänslorna att komma krypandes. Det tillsammans med tanken på att trots glädjen och spänningen man känner inför flytten så finns ju faktiskt alltid risken att vi inte kommer trivas i Karlstad, att vi inte kommer hamna på jobb där vi trivs, att vi inte kommer bygga upp det där nya sociala kontaktnätet så snabbt som man hoppas och vill...
Jag vet inte... kanske bara har en deppig stund men har man väl börjat tänka på vad som kan gå fel och vad som kommer bli jobbigt så är det svårt att slå bort de tankarna... men som sagt... framför allt är det tanken på att behöva leva ifrån T i 3,5 månad som känns fruktansvärt jobbig just nu... Jag menar.... tänk tillbaka på julafton och inse hur avlägsen den känns... det handlar om dubbla den tiden!
Usch! Nu ska jag åtminstone försöka glömma de här tankarna och bara mysa med min älskling nu när jag faktiskt kan...
Kommentera inlägget här:
