Hakuna Matata

Det finns faktiskt stunder då man verkligen måste påminna sig om hur mycket man gillar yrket. Idag hade jag en sån stund. De har reflex-västar som vi lärare/rastvakter/personal ska använda (men ingen tycks göra det?). Jag var i alla fall duktig och drog på mig en sån men grejen är den att den är lite för liten för mig så jag knäpper den inte.
Så står barnen på led och tre förskoleklass-flickor frågar;

- Varför har du inte västen knäppt?
- Nej, den är lite för trång då. Jag har för stor mage för det! (Skojar till det)
- Varför äter du inte smalmat om du är för tjock för västen?
- (EH?!) Jag vill inte äta smalmat, jag trivs bra som jag är, jag behöver inte knäppa västen.
- Meeen, om du är tjock då ska man äta smalmat, då får du ju på dig västen!
- (Va fan) Jag är nöjd med mig själv. Vart har ni hört om smalmat???
- Anna Skipper!
- MEN, ser ni på Anna Skipper??? Borde inte ni se på Disney och tecknat???
- neee, det är tråkigt!

Sen kallade de mig Anna Skipper (?). Mobbad av småbarn.
Vart är vägen på väg?

Ps. Jag hade ju för fasiken vinterjackan på mig! Ds.   

När jag kom hem gick jag extra långt med Åsa. Skitungar.

---

Förresten! Jag blev ombedd att sätta mig vid ett bord vid lunchen idag med några barn. Pojken brevid mig kom lite senare. Han satt mellan mig och väggen så att säga. Jag märkte att han satt jättelångt ut på stolen såååå långt bort från mig han kunde komma och såg IN i väggen. Jag trodde seriöst att han tyckte jag luktade illa eller var otäck. Då kom jag på att det var eleven med diagnosen Asperger syndrom. AHA. Förklarade varför han praktiskt taget fick panik när jag bad honom sätta sig ordentligt... Intressant att se vad olika barn är oavsett diagnoser. Min bror har Asperger men jag ser inga som helst likheter i beteendet hos den här pojken. Lärdom, lärdom.