Hakuna Matata

2007-02-16
13:15:01

En händelserik dag /L
NappIgår hade jag långdag på skolan. Först en lektion på förmiddagen om pedagogik och tidig lunch vid 11. Då hade de nyöppning av vad vi kallar "Vägvalet" hos oss så de bjöd på dricka, chips och snittar... jag var mätt innan jag börjat på min lunchlåda. Den delade jag iaf med 3 personer till slut.

Jag fick även reda på en hemlis igår! Kände mig lite hedrad. En vän till mig ska ha barn, men än är det väldigt tidigt men jag hoppas att allt går bra.
Blev lite avis... mamma är rädd för min barnlängtan men jag ska inte ha några än!
Hoppas Sandra får en snart =) hehe...
Så nu har min önskan blivit uppfylld, jag klagade på att det inte fanns några bebisar runt om mig och nu ska både Therese och denna vän (som du inte känner Sandra) ha barn! Jippi =)

På eftermiddagen hade vi 2 föreläsningar inför Polen resan, här kommer lite kortfattat vad jag fått höra!
Den första var en "politisk motståndare" som hamna i Aushwitch. Han var egentligen inte politisk aktiv men hade oturen så han fick den benämningen.
Han berättade om sina fasansfulla upplevelser på lägret. Tågturen till lägret skulle vanligtvis ta 9-10 timmar men de hade oturen att rälset hade blivit sprängt på flera ställen och resan tog 3 dagar! Utan varken mat eller vatten och de fanns gravida, barn och gamla i hans vagn. De stod så tätt att ingen kunde sitta heller. Redan första natten dog ett spädbarn, varpå SS-soldaterna slängde ut barnet ur vagnen bara så där...
Han berättade om att vakterna på Aushwitch var föredetta fångar som under fängelsetiden blivit homosexuella och detta drabbade småpojkarna på lägret.
Under slutet av hans tid på lägret hade de dåligt med mat och matransonen minskades. Människorna klarade oftast att gå de 5 km till arbetet och arbeta 9 timmar men när de skulle gå tillbaka dog de. Så folk låg döda överallt och man hann inte kremera alla vilket gjorde att de till slut var tvugna att gräva massgravar. 4 fångar fick arbeta, 2 stod uppe och slängde ner och 2 stod nere i gropen. De 2 där nere kräktes så mycket att SS till slut beordrade att man skulle byta efter 2 timmar. Kropparna hade börjat bli gröna och lukten var hemskt....
När han väl hamnade i Sverige fick han ligga på sjukhus i Stockholm i 2 år. De hade ingen läkaren som var lämplig för hans återhämtning, det fanns bara 1 och hon var i Danmark och dyr. När han efter 2 år skulle lämna sjukhuset sade läkaren där nej, de hade lyckats samla ihop pengar så hon kunde komma.
Han hade pratat öppet sen redan på 50-talet om sina upplevelser. När hans barnbarns lärare (årskurs 5) fick reda på detta övertalades han att komma och visa bilder i hans klass. Tidigare hade hans barnbarn, en flicka, kommit flera gånger i veckan men efter att han varit där hörde han inget ifrån henne på 2 veckor. Då skickade hon ett brev där hon skrev att hon var mycket ledsen att han hade behövt genomlida allt detta och hon skrev en jättefin dikt som han läste upp för oss. Då satt jag och Sandra och råböla... bara en försmak på resan som komma skall! =)

Den andra föreläsaren var en tysk soldat, han var i armen och alltså inte en SS.
Han berättade om när de slogs mot Ryssarna. De hade inte kläder nog på vintern så de fick klä sig med tidningar och hade de tur kunde de sno av någon död ryss. De hade problem med sina behov då anuset var blodigt. Man fick inte kapitulera för då blev man dödad av sina egna. En del sköt sig i handen eller armen för att få åka hem med till slut uppdagades detta också. Han berättade att på den ryska sidan var kvinnorna värst. De gick nämligen och drev fram sina egna män med gevär.
Han hamnade även i ett fångläger, där berättade han att köttmaskarna smakade som en delikatess. När de inte hade mat tog de en gång en katt och åt utan att tillaga den eftersom de inget hade att elda med.
Väl i Sverige träffade han på en Österrikare som även han hade varit med om hemskheter. Han hjälpte honom att få jobb och bostad. Nu började han själv att gråta. I Karlstad lyckades han med 5 kronor bygga upp ett urmakeri. Jag tyckte så synd om honom när han började snyfta, en söt liten gubbe på 85 år...

Fascinernade historier. Känns jobbigt att veta att dessa personer snart kommer att gå bort och att mina barn aldrig får träffa dem.
Det värsta är ju att dessa hemskheter ännu sker, och ingenting händer. Värt att tänka på.

Ha en trevlig helg!
Puss och kram
Linda
Grodor
En sån här vill jag ha!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: