Hakuna Matata

Dagar och veckor passerar i en rasande fart just nu! 

Vår senaste familjemedlem som fått namnet Wilfred har hunnit bli en månad gammal. Det är verkligen skillnad på barn 1 och 2, jag känner inte att jag hinner med honom på samma sätt som när man hade Selma som liten. Jag känner också en annan "stress" över att hinna med mer på hemmaplan under våra dagar hemma, och mycket tid tas upp av Selma. Sen veet jag inte om minnet lurar mig... kanske var det precis så här de första veckorna med Selma med, bara det att jag glömt det?

Wilfred är i alla fall hittills en liten kille som vill vara nära, nära. Han skriker inom loppet av några sekunder 9 av 10 gånger om jag försöker lägga ner honom på golvet för nackträning, eller försöker sätta honom i babysittern för att kunna göra lite annat. Trots detta så är han, precis om Selma var väldigt stark i nacken redan. Han ser till att träna nacken när han ligger i vår famn istället ;)

Han har tyvärr en del magont som vi försöker lindra med minifom. Jag upplever att det blivit lite bättre men det kanske också är att man blivit van att gå runt och studsa med bärselen om dagarna. Nu när jag insett hur mycket närhet han faktiskt vill ha så har vi fått sova lite mer på nätterna då vi istället för att gå runt med honom i timtal har ammat honom till sömns i hans babynest, något som inte är helt lätt men genomförbart även om det innebär att jag dage efter är stel lite här och där i kroppen, men vad gör man inte för lite sömn! Amningen går bättre men han tilläggsmatass fortfarande då han inte är helt nöjd om kvällarna, något som stör mig lite och skapar en osäkerhetskänsla. Än så länge så har jag tyvärr inte kommit till stadiet där amningsstunderna är en mysig stund, jag upplever mest en stress över osäkerheten i om han är tillräckligt mätt eller ej, och vissa stunder funderar jag på om jag tycker det är värt att satsa på amning denna gång om det mest ska kännas som ett nödvändigt ont. Men jag får fortsätta ge det en chans, det är inte så att jag pinar mig igenom stunderna, de är bara inte så enkla, mysiga och självklara som det var förra gången.

 

Vad negativt allt lät! Han är helt klart en mer krävande bebis än vad jag minns att Selma var, men som vi älskar honom! Han kändes så självklar i familjen från start. Nu har han också blivit så pass gammal att vi vid några sällsynta tillfällen har fått chansen att se ett sånt där ljuvligt snett litet bebisleende. Längtar efter att de ska bli mer vanliga då det verkligen värmer ända in i själen att få se det där lilla leendet. Selma har fortsatt att vara en helt underbar storasyster, så snäll och så förstående för att lillebror behöver äta, och bytas på, att man ibland kan buffa honom på rumpan när han är ledsen, och att han behöver upp i famnen när han är ledsen. Därmed inte sagt att livet med två barn är lätt då hon trots att hon är en fantastisk storasyster också testar gränser allt mer, precis om en treåring ska - men det i kombination med lite sömnbrist och bristen på återhämtning gör det hela än mer utmanande. Jag är så glad för att vi valde att T ska ta en ledig dag varannan vecka då det ger en möjlighet till att pusta ut lite extra.

 

Nu väntar läkarbesök på BVC för och se hur lillkillen växer :)

Imorgon är det måndag och söta lillebror har passerat 1,5 vecka i ålder. En dag efter bf gjorde han entré till världen i raketfart.

 

För att ta det från början så var vi kallade på samtal på specialistmödravården på bf-datum den 15/3 för ett uppföljningssamtal efter vårt förra möte. Vid det första mötet där fick vi göra ett ultraljud och en läkare lugnade mig med att det inte var en stor bebis, men för att jag skulle känna mig lugn bokades ett andra samtal in.

 

Mer än en timma efter vår tid fick vi äntligen komma in på ett nytt samtal, både jag och T lite smått irriterade över dels väntan och dels för att det kändes som ett onödigt möte då vi inte hade fått tid för nytt ultraljud förrän två dagar senare. Vad kunde de säga utan ett ultraljud, skulle det återigen bli ett samtal där de försökte lugna mig utan att egentligen säga något? Väl i rummet fick vi prata med en läkare som frågade hur det kändes, om jag själv tyckte bebis kändes stor i magen jämfört med min förra graviditet. Ärligt talat tyckte jag det var en rätt dum fråga... Vem minns känslan tre år tillbaka? Dessutom höggravid... vem känner sig inte stor då?! Det gjordes i alla fall en liten undersökning för att känna på livmodertappen som det inte hade hänt så mycket med, läkaren diskuterade med sin student, hon frågade om vi diskuterat igångsättning förra gången och jag berättade att det nämndes lite snabbt. Därefter lämnade hon rummet för ett samtal och kom sedan tillbaka och berättade att det var fullt på förlossningen men att de kunde ta emot oss och starta en behandling som eventuellt kunde sätta igång saker och ting. Jag och T såg på varandra som frågetecken... vad pratade de om? Skulle vi åka hem? Starta behandling och åka hem senare? Läkaren och barnmorskan tyckte nog vi var lite tröga men vi hade inte en enda tanke på att vi skulle bli igångsatta där och då, som bäst hade vi hoppats på att få höra att en plan skulle göras för igångsättning. Det blev ett samtal till farfar för att se om han kunde ta hand om Selma och T fick åka hem och hämta saker till mig, och själv fick jag komma in på ett rum på förlossningen där jag fick min första dos av åtta av cytotec.  Doserna gavs varannan timma och inget hände förutom sammandragningar som dock inte kändes av. När klockan närmade sig 22 på kvällen och inget hade hänt efter 5-6 doser började vi tappa hopp om att det skulle fungera och vi bestämde att T skulle åka hem så att han åtminstone skulle vara utvilad OM något skulle hända.

 

Under natten fick jag mer sammandragningar men de kändes inte så mycket de heller och efter en paus i behandlingen så fick jag nya doser. Den sista dosen fick jag vid 6.30-7 på morgonen efter en natt med mycket lite sömn, dels pga att jag blivit väckt för att ta mina doser, mäta ctg-kurva och larm som tjöt utanför dörren. Ganska snart märkte jag en förändring, sammandragningarna blev mer intensiva och vid 7.10 insåg ringde jag T för att se till att han skulle finnas på plats kl 8 när det var läkarrond. vid 7.20 insåg jag att sammandragningarna börjat övergå i värkar och jag försökte få in frukost på rummet för att se till att jag hade något i mig om jag skulle få ondare. 7.30 hade jag riktigt ont och försökte ringa T för att se till att han kom direkt, men han svarade inte då han trodde det var ett alarm som ringde på telefonen. Han ringde upp någon minut senare och då hade jag så ont att jag knappt kunde prata. Han lyckades hinna in till 7.50 då jag tvingade i mig frukost mitt i värkarna och till slut bara skrek jag för värkarna avlöste varandra och jag blev kl 8 inkörd till ett förlossningsrum. Då var värkarna så intensiva att jag inte riktigt kunde fokusera på vad som var runt mig. Jag fick genast ta av mig mina egna kläder och hoppa i sjukhuskläder, och lustgas skruvades på direkt. Jag fick nästan panik över hur otroligt intensiva värkarna var. Jag hade räknat med en lugnare förlossning denna gång men istället var värkarbetet ÄNNU intensivare än med Selmas förlossning. Jag grinade och bad om epidural men innan någon hann komma kände jag ett tryck nedåt och det var redan dags att börja krysta. Efter 65 minuter på förlossningen, 90 minuter med värkar så var han född kl 9.05!! Det gick så otroligt fort att varken jag eller T knappt förstod att allt redan var klart, han var född!!! Det är ingen förlossning jag kanske valt att göra om då det gick så fort att jag nästan hamnade i chock och fick panik men skönt nog hade jag en fantastisk barnmorska som guidade mig så bra genom allt! Dt var trots allt tur att allt sattes igång även om vi inte var beredda på det då han var 54 cm lång och vägde 4495gram redan där, tänk om jag dessutom hade fått gå över tiden!

 

Även om det var intensivt så var det ju snabbt över och jag kände mig ganska pigg. Vi fick två timmar att bara vara, ligga och mysa med min son innan jag fick ta den där hett efterlängtade duschen innan vi fick in födelsedagsbrickan med mackor och vi fick fortsätta mysa innan det var dags för läkarundersökning. Sju timmar gammal vinkade vi adjö till förlossningen och åkte hemåt med vår lilla Wilfred. Det var riktigt skönt att få komma hem till sitt eget igen. Selma spenderade natten hos sin farmor och farfar så vi fick komma hem och landa i lugn och ro.

 

Dagarna som gått sedan dess har tyvärr kantats av massa sjukhusbesök, nästintill ett om dagen. Till att börja med krånglade amningen, precis som den gjorde med Selma, fast ett annat problem då han hela tiden tog/tar fel grepp vilket inte ger honom någon mat men ger mig såriga och väldigt onda bröst. Därmed tappade han en del i vikt och behövde gå på extra viktkontroller och stöd till oss i amningen. Vid ett av dessa besök kunde man också se att han blivit mer gul i färgen och det slutade med att han och jag fick spendera en natt på avdelning 14 för att han skulle sola. Usch vad jag grinade, det var jättetufft att se sin alldeles nya bebis ligga fastknuten i en stor och klumpig, plastsak och med en stor mask för ögonen. Han var så arg på den där masken och man såg hur han sökte efter en med blicken. Att försöka trösta och hålla honom nära var ju nästintill omöjligt med den där maskinen, och att försöka få till någon amning var ju än mer omöjligt. Tack och lov räckte det med en natt då värdet gick ner så pass mycket, men de följande dagarna fick vi komma på kontroller för att se att värdet höll sig nere. Mitt i allt detta svullnade plötsligt min ena armhåla upp och det kändes som att jag fått en väldigt hård och väldigt öm sten typ i armhålan. En läkare var snäll och kikade på det direkt när vi ändå var på sjukhuset och hon skickade mig vidare till kirurgakuten morgonen efter. Efter bara en timma på akuten fick jag remiss till ett ultraljud som jag nu väntar ska komma med posten, men så klart så har det redan försvunnit av sig själv innan dess (skönt nog). 

 

Nu har vi dock äntligen blivit utskrivna från eftervården och allt ser bra ut med hans värden, och vikten var på gång uppåt även om vi fortfarande kämpar på med amning och tillmatning.

 

Selma är en stolt storasyster och hon har faktiskt förvånat både mig och T genom att vara väldigt intresserad och framför allt väldigt snäll mot sin lillebror. Hon vill hjälpa till att klä honom, byta på honom, hon delar med sig av sina gosedjur och sjunger för honom när han skriker. Vi och de flesta i vår omgivning hade räknat med en väldig avundsjuka/svartsjuka från hennes sida som kanske skulle ta sig i uttryck i att hon skulle vara hårdhänt mot honom. Därmed inte sagt att det är lätt att dela med sig av sin mamma och pappa. Vi märker hur hon testar gränserna mot oss mer genom att framför allt ta till hårda nävar mot oss när hon blir arg. Vi märker också att hon varit väldigt trött de är dagarna sen Wilfred kom och man förstår att hon har många tankar i huvudet som bearbetas. Det som varit tuffast hittills att gå från ett till två barn är det som jag var rädd för, det dåliga samvetet över Selma som ibland får ta mer skäll än hon förtjänar av två trötta föräldrar. Vi gör vårt bästa för att låta varandra få en stunds vila om dagarna för att orka med, men när man inte får sova som man är van tar tyvärr energin snabbt slut. Jag njuter dock av att känna att jag sakta men säkert börjar få tillbaka min egen kropp! Visst, vågen visar på +10kg som jag nog tyvärr kommer få kämpa bort, och jag har fortsatt känna av foglossning och svullna fötter men som sagt, sakta men säkert känner jag mig mer och mer som mig själv i kroppen och vi har gett oss ut på flera promenader som jag verkligen njuter av!

 

Nu återstår hela denna vecka innan det är dags för T att återgå till jobbet efter 2,5 vecka på hemmaplan, och vi har ytterligare några dagar på oss att vänja oss vid livet som tvåbarnsföräldrar, och Selma vid livet som storasyster <3

 

Ja, dagarna går men ingen bebis vill komma ut! Den här väntan kan ju göra vem som helst knäpp. Jag försöker verkligen att inte vänta och tänka för mycket utan bara ta dagarna som de kommer men det går inte. Varje dag känner jag liksom efter lite extra om något känns annorlunda, några som helst tecken på att en förlossning ska vara på gång men än så länge har inget sånt känts av!

 

I torsdags var vi på sjukhuset för att göra ett ultraljud för att se hur stor lillebror egentligen är, och nog visade det sig att han var en stor kille precis som vi trodde. Med 1,5 vecka kvar till bf så vägde han redan uppskattningsvis 3855gram. Efteråt fick vi gå på samtal på specialmödravården för att diskutera min oro över det hela och jag kan känna att samtalet nästan kändes lite oseriöst. Kanske var det ett försök att lugna mig men det kändes som att man skämtade och viftade bort det hela, och det kändes helt enkelt inte som ett seriöst samtal. Det fanns ingen anledning till oro då bebisen inte alls är stor enligt den vi pratade med. Med tanke på att vi är långa så skulle jag inte räkna med att föda en liten bebis. Innan samtalet var slut så bokades i alla fall ett nytt datum in för ett nytt ultraljud alldeles intill bf för att lugna min oro.

 

Idag var det dags för ett nytt besök hos barnmorskan och där kändes det som att jag fick mer stöd då hon berättade att lillebror låg 21% över "normalt" och sjukvårdens gräns går vid 22% så nog ligger han på gränsen till "för stor". Hon tyckte i alla fall att planen som lagts upp med ett nytt UL intill bf lät bra och det fanns ingen anledning till oro för min del enligt henne, och jag känner mig trygg i och med det. Dagens besök bekräftade också min känsla av att han sjunkit ner lite även om han inte var fixerad på något vis. Sen fanns inte så mycket mer att säga än att förutsättningarna är rätt om allt skulle dra igång.

 

För att försöka få tiden att gå tänkte jag påbörja en ny fotobok för Selma men antingen är det min nya dator som inte vill samarbeta med mig eller så är det fotoprogrammet. Istället för att bli tokirriterad så får det vänta till ikväll när T kanske kan hjälpa mig att komma till rätta med problemet så får jag ta nya tag imorgon. 

 

Allt är i alla fall redo för lillebrors ankomst och vi längtar och väntar. Det märks att även Selma väntar och hon har varit väldigt nyfiken på sin kompis nya syskon som hon sett på förskolan och det känns som att hon faktiskt har förstått att det är en liten bebis vi väntar på. 

Nu är det verkligen spännande och mer spännande blir det för var dag som går. I torsdags var det dags för ännu ett besök hos barnmorskan och det gjorde mig både lugnare och mer nervös. Anledningen till detta var att hon tyckte inte att magen kändes likadan som förra gången vilket gjorde henne osäker på om det verkligen var så att han ligger med huvudet ner eller ej. Därmed bokades ett ultraljud in som vi ska iväg på nu under veckan för att få klarhet i den frågan. Jag har ju varit lite smått nervös över hur stor bebis verkligen är, och då tyckte hon att de skulle passa på att kolla storleken under det ultraljudet också för att kunna ta ställning till om man ska agera på något visst sätt om han visar sig vara väldigt stor, och det lugnade mig en hel del. Mindre lugn blev jag när hon sa att jag ska kontakta förlossningen vid minsta känning om att något skulle vara på gång om det händer innan ultraljudstiden, för att då åka in och göra ett akut ultraljud. Så hela helgen har jag varit lite smånervös för att något ska dra igång och att han ska ligga fel. Förutom onda sammandragningar under lördagen så har det dock varit lugnt ;)

På lördagen väntade 30 års fest. Det blev en rolig kväll men när klockan slog 01 var jag rätt så slut och det var riktigt skönt att få bege sig hemåt och krypa ner under täcket. Innan vi hämtade hem Selma på söndagen passade vi på att ta ett varv i affärer för  att leta ett nytt set med skalkläder till Selma för att ha på förskolan, vi hann också spana in en ny dator då vår nuvarande verkligen sjunger på sista versen! Att helgen dessutom bjöd på kanonväder och en effektiv storstädning av garaget gjorde att det kändes som en toppenhelg. Jag och Selma förlängde helgkänslan genom att ta med oss mamma/mormor för att spendera en dag hos min mormor. Det blev valpmys och lek med kusinerna som också var på besök.

Imorgon är det förskoledags för Selma igen och jag ska packa klart BB-väskan och passa på att ta en vilodag hadr jag tänkt! Har ju en ny bok av Jojo Moyes att sätta tänderna i :D

Nu har jag börjat nå den punkten att jag längtar efter förlossningen! Allt det där mysiga med en graviditet har nu nästan helt börjat falla i skuggan av att känna sig megatung och trött och jag börjar längta efter att få ha min kropp för mig själv, och självklart nyfiken på att få möta den där lilla människan som nu är färdigbakad på onsdag då vi går in i vecka 38. Jag försöker verkligen att ställa in mig på att det kan dröja ett tag till men det är sååå svårt och jag tänker omedvetet att det nu kommer dra igång snart, bara för att vattnet gick i vecka 38+2 med Selma.

Förutom att jag börjar känna mig redo i kroppen så börjar jag även känna att vi ligger bra med i det praktiska. Jag har tvättat allt som behöver tvättas, spjälsängen är ihopskruvad, babyskyddet står redo, två paket blöjor är inhandlade, och likaså bindor och amningsnapp till mig. Det som återstår är väl egentligen att packa BB-väskan!

I väntan på Liten har jag hunnit med att klippa mig och på torsdag ska jag faktiskt unna mig en budgetslingning av utväxten. Gjorde ju slingor i håret inför bröllopet och den utväxten börjar se rätt trist ut så min frisör föreslog att vi skulle lägga i lite glesare slingor för en mer naturlig look som kommer se bra ut även när det växer ut. Sen väntar ju de varma och ljusa månaderna som bleker håret naturligt så det blir nog bra. Jag skulle även vilja hinna med att färga bryn och fransar så man inte behöver se blekare ut än vanligt den där första tiden när smink inte prioriteras :p

 

I fredags gjorde jag också mitt sista besök på badhuset. Selma har ju längtat och tjatat i säkert en månad nu men då hennes mage varit i total obalans har det inte lämpat sig. Men nu verkar det skönt nog som att den kanske börjar återgå till det normala så därför såg T till att åka ifrån jobbet lite tidigare och vi åkte mot badhuset under eftermiddagen - snacka om nöjd tjej! Själv kom jag fortfarande i baddräkten som dock töjdes till max och tyget var oroväckande tunt över magen! Det var riktigt skönt att få flyta runt i den ljumma vattnet i dden där 1,5 h som hon orkade med innan energin började ta slut. Mindre roligt var det kanske att befinna sig i omklädningsrummet där man drog åt sig blickar från lätt skräckslagna barn som förmodligen aldrig sett en sån stor mage, och tanter som mer än gärna pratade om graviditet och kommenterade magen. Inga otrevliga kommentarer men i ett omklädningsrum tycker jag om att få sköta mig själv och vara anonym! Så någon gång under veckan ska jag försöka få tummen ur och frysa mitt medlemsskap på gymmet (som även ger mig inträde på badhuset) då det knappast kommer att nyttjas de kommande månaderna då man kanske inte ska träna mer än vardagsmotion.

 

I helgen passade vi också på att skaffa barnvakt för att kunna gå ut och käka med ett par kompisar. Det var första gången vi fick till en barnfri träff vilket kändes lite kul för att kunna lära känna varandra ännu bättre. Vi känner ju S sedan tidigare även om vi inte umgåtts sedan vi gick på högstadiet tillsammans, men hennes sambo R har vi ju lärt känna lite smått nu under sista året när vi umgåtts tillsammans med barnen. Dock får man ju sällan prata färdigt med tre barn inblandade så det var kul att få lämna allt sådan hemma och prata om annat. Till helgen har vi som sagt också bokat barnvakt för att gå på 30 års fest, hoppas på att få en rolig kväll även då även om jag tråkigt nog är lite skeptisk till att behöva gå nykter på en fest där ALLA andra kommer dricka alkohol. Det verkade dock som att det kanske fanns en annan med kula så kanske får jag någon mer i samma sits som man kan prata en del med!

 

Imorgon är det exakt en månad kvar till bf och det känns att vi närmar oss. Bland annat är det väl först imorgon som min första riktiga hemmavecka börjar vilket känns lite underligt. Känslan i kroppen har också förändrats och det bir mer tydligt att vi närmar oss slutet. Från att ha känt mig ganska rörlig och smidig så känns plötsligt kroppen blytung, men framför allt har jag från ingenstans börjat känna av en massa sammandragningar! Jag har verkligen knappt känt av en enda sammandragning under graviditeten, vilket nästan gjorde mig lite nojig till slut då det trots allt är kroppens sätt att träna inför förlossningen. I fredags dock var det sammansdragsrally i magen! Från eftermiddagen och långt in på natten följdes sammandragningar av varandra med bara korta pauser och till slut blev det riktigt jobbigt. Det gör ju inte direkt ont men efter en halv dag med sammandragningar var magen ganska öm, och det har fortsatt på samma sätt resten av helgen med en mage som blir stenhård framåt eftermiddagen/kvällen.

 

Den här helgen har trots en spänd mage varit mysig. Fredagen blev som de flesta fredagar en väldigt lugn sådan där vi halvsov i soffan efter att Selma till slut somnat, onödigt sent. Lördagen åkte vi mot Mariebergskogen och det blev en jättehärlig förmiddag då det var alldeles vindstilla och himlen rensades på moln och bjöd oss på riktigt skön och värmande sol. Selma njöt av att få leka ute då det varit lite för lite av den varan när hon varit hemma med framför allt mig. Hon sprang runt, runt och bara skratta. Vi avslutade vår mysiga förmiddag med lunch på Naturrum innan vi åkte hem och vilade för att sedan åka till svärföräldrarna där vi blev bortskämda med god mat och efterrätt.

 

Idag började jag och Selma dagen med brödbak och armbandstillverkning för att visa vår fina T att vi uppskattar honom. Det där med alla hjärtans dag-uppvaktning har vi nog tyvärr blivit sämre och sämre på för varje år :p

Men brödet uppskattades och jag uppskattade gofikat som han och Selma fixade under eftermiddagen. Efter en sväng ute i solen med vänner och deras barn så blev det en rätt seg dag. Jag slocknade ganska snabbt med huvudvärk, och väl vaken hade ingen av oss fantasi till att komma på sysselsättning för resten av dagen och timmarna bara gick. Vi lyckades i alla fall städa innan dagen var slut så något vettigt blev det av det hela.

 

Under min första hemmavecka väntar lekdate med syrran och hennes två yngsta, ett frisörbesök och en vända på stan för att leta sköna mjukisbrallor och kanske någon amningsvänlig kofta att ha första tiden efter förlossningen, en ljuvlig dag på hemmaplan för mig själv där jag ska försöka att tvätta upp lite mer av lillebrors kläder och eventuellt en träff med (Selmas) föräldragruppen. Med andra ord känns det som att dagen kommer swisha på skapligt snabbt! Innan bebis kommer har vi en 30års fest att gå på också hur nu det ska gå! Med två veckor kvar till bf ska man försöka göra sig snygg och gå på en fest där alla dricker, i en hyfsat trång lägenhet, en bowlingtimma under kvällen innan mer dryck intages av ickegravid och chaufförsredo äkta män. Närå, ska inte vara så negativ, jag tror visst det kan bli kul, jag får väl bara ta det för vad det är och sen beger vi oss hemåt när jag inte orkar mer.

 

Nu blir det tv-soffan någon timma innan det är dags att sussa gott :)

 

 

Selma har alltid varit mer mammig än pappig känns det som, och lite extra i vissa perioder. Det har varit ett av mina orosmoment i hela den är processen att gå från ett barn till två, hur Selma skulle reagera på att behöva dela mig med någon annan. Ett exempel är nätterna när hon kommer tassande och ska ligga nära, nära mig medan T kunnat få sig ett par sparkar för att han kommit för nära.

 

Den senaste tiden har det dock på egen hand hänt något. Kanske är det bara för att jag blivit urtrist och inte orkat med på samma sätt som tidigare, men sakta men säkert har hon börjat bli en pappagris. Idag kom det slutliga beviset när T var tvungen att åka och jobba en sväng under kvällen. Jag och Selma lekte här hemma och hade det jättemysigt tills jag började med maten och hon pysslar för sig själv. Plötsligt hör jag henne gråta på rummet och jag hittar henne i sin säng under en filt med och en hjärtskärande gråt. "Jag gråter för att jag saknar och längtar efter min pappa! Kan du gå ut, jag vill vara ensam..."

Snacka om ett hugg i mammahjärtat! Jag har inte bara gått från att vara nr 1 till nr 2, jag är dessutom inte ens önskvärd för tröst i vissa lägen. Jaja, nog högg det till i hjärtat men i slutändan så är det ju det här jag velat, och oron har dämpats en hel del inför Selmas reaktion på den kommande förändringen. Nu gäller det bara att se till att njuta lite extra de gånger man faktiskt får chans till lite Selmamys och inte blir bortvald till förmån för sin pappa <3

 

I övrigt så jobbade jag idag min sista jobbdag! Känns konstigt och faktiskt lite sorgligt. Det blir dock ett besök på jobbet nästa vecka för att tömma skåp och ta hem kläder, så alltför sorgligt kändes det inte som tur var!

Ja februari har inletts på mindre roligt sätt, med en risig mage hos Selma som skönt nog blev bättre inför helgen men idag hade vi planer på badhuset som jag snabbt insåg att vi fick ställa in. T åkte iväg tidigt imorse för att jobba några timmar och skönt nog sov Selma när han åkte så vi fick lite sovmorgon. Men väl uppe blev det liksom inget mer. Hon fick knappt i sig frukost och sen ville hon bara ligga i vår säng och lyssna på Pippi och klagade snart på magont och så fortsatte dagen. Vi läste böcker, lyssnade igenom "pippi på rymmen" och större delen av "Bamse" tillsammans nedbäddade under ett stort duntäcke innan vi gick upp och bäddade och tog på kläder någon timma senare för att sedan återgå till sängen för mer bokläsning. När T kom hem framåt lunch låg hon kvar i sängen medan vi lunchade och där somnade hon till slut stackaren.

T passade på att vila medan jag ägnade tiden åt att gå igenom fotomapparna på datorn för en ordentlig genomrensning innan en backup gjordes på nya hårddisken som vi ÄNTLIGEN fått tummen ur att köpa! Så nu behöver jag inte ha ångest över att datorn ska kollapsa då det viktigaste finns undansparat på fler ställen.

 

Eftermiddagen fortsatte med risig mage, magont och dessutom 39 graders feber hos den lilla som fick titta lite på TV medan vi var duktiga och rensade ut massor med böcker som vi med största sannolikhet aldrig kommer öppna igen, och därmed skapade vi lite fler förvaringsytor och kunde konstatera att vårt nya kontor kommer att klara sig på det nya skåp vi köp. Därmed är kontoret nu klart! De nya tapeterna blev superbra och likaså nya skåpet och skrivbordet. Nu ska jag bara få upp den nya gardinen som inhandlades i fredags, och få hem lite nya tavlor som ska få pryda väggen. Jag har spanat en del på desenio.se som jag tycker har många fina, enkla och stilrena tavlor som jag tror kan passa på ett kontor.

 

Imorgon inleds min allra sista arbetsvecka för det kommande året, dock blir det ju vab för min del men på tisdag blir det jobb i alla fall. Det känns skönt att äntligen få gå hem, samtidigt som det är lite pirrigt då det innebär att vi verkligen närmar oss lillebrors ankomst med stormsteg! Skönt nog så har jag börjat fatta att det fakiskt ska komma en bebis! Jag har verkligen haft jättesvårt att visualisera det nya livet med en bebis i huset även om jag är tydligt medveten om hans existens i magen, och det har skrämt mig lite. Men nu ska jag snart få gå hem och få förbereda det där sista. Jag har börjat tvätta hans saker och jag märker att det hjälper mig att plocka med det. Det som återstår nu som jag känner är jätteviktigt är att köpa någon present till Selma som hon kan få i samband med hans ankomst, något som får henne att känna sig speciell i allt det här nya som kommer! Frågan är bara vad... Kanske något pussel och någon mer rolig grej... någon som har förslag?

Jag är nu på slutspurten av min andra graviditet, och förmodligen min sista. Hittills har det varit en väldigt enkel graviditet *peppar peppar* och jag har mått väldigt bra med få krämpor. Den största och näst intill enda riktiga utmaningen har varit tröttheten, och de första månaderna även illamåendet! Än så länge har jag faktiskt inte dragit på mig någon direkt vätska, jag kommer att få dras med extrakilon men troligtvis inte så många som förra gången. Foglossningen har känts av lite av och till men den har också varit bättre överlag. Jag har känt mig lättare i kroppen och att gå längre promenader har gått ganska bra även om det inte går så fort och jag flåsar en hel del.

 

Jag har kämpat mer med det mentala denna gång, dels det dåliga samvetet för alla dagar jag helt enkelt inte haft ork och tålamod för Selma och jag har fräst åt henne utan att hon förtjänar det, och dels att inse att familjen ska växa. Även om lillebror är planerad och efterlängtad så finns det en del av mig som sörjer att behöva dela min tid och kärlek med Selma till ytterligare ett barn, och jag har haft svårt att inse att det faktiskt är ett litet barn som växer i min mage och som snart ska komma ut, och att jag haft så svårt att visualisera tiden med bebisen utanför magen, har gjort det svårt att ladda för förlossningen.

Nu när slutet närmar sig börjar jag känna mig tyngre, håret har tappat sin glans - från att ha hållt sig blankt och fräscht hur länge som helst så känns håret fett i stort sett dagligen, nästäppan har slagit till och det är ganska tungandat, halsbrännan gjorde entré under veckan och behovet av att kissa har växt mycket! Det känns som att kroppen nu börjat pusha mig till att längta efter ett slut på graviditeten och att istället få möta lillebror. Lillebror är ju beräknad till 15 mars och eftersom det räknas som normalt med födsel 14 dagar innan/ efter BF så skulle det rent krasst kunna betyda att lillebror skulle kunna anlända den här månaden nästan!

 

Nu återstår i alla fall bara denna och nästa vecka med jobb och jag längtar efter att få gå hem, förbereda mig för spädbarnstiden genom att boka in en frisörtid och tid för att färga bryn- och fransar så man är någorlunda fräsch även de där värsta dagarna :p

Det ska också bli skönt att få förbereda och göra klart det sista inför lillebrors ankomst. Selma är nu helt inflyttad i sitt nya rum så jag har kunnat börja lägga in lite av hans kläder i hans garderob, men det återstår en hel del tvättande och liiiiiite shopping innan allt är klart.

Till vår stora glädje har det i alla fall gått framåt med Selmas potträning och nu handlar det nog framför allt om att jag och T måste börja våga att chansa även när vi är utanför hemmets väggar. Idag hade hon i alla fall varit utan blöja på förskolan  under eftermiddagen så vi får väl se om det går ännu mer framåt nu när vi samarbetar med dem kring det hela. Det vore ju helt fantastiskt skönt om vi kunde få hela den här grejen avklarad innan Lillebror (även om jag är medveten om att det kan bli ett jättebakslag i och med den förändringen).

 

Nu väntar en kväll i soffan, en ny säsong av "Gift vid första ögonkast" har börjat en av mina favvoserier!

Dagarna rullar på och nu återstår bara 9 arbetsdagar innan jag går hem och väntar på Lillebror. Min gravidapp säger att det dessutom bara är 48 dagar kvar till BF, vilket känns helt sjukt!! Om 1-2 månader är vi fyra i familjen, och vi har återigen en bebis i huset! Motivationen till att jobba är verkligen som bortblåst, särskilt när jag måste hjälpa till på de yngre avdelningarna då arbetet genast blir ganska tungt, men jag kämpar på och försöker ta mig igenom varje vecka så smidigt som möjligt. Jag ser verkligen fram emot att få gå hem och bara få ladda för förlossning, jag ser fram emot att få lämna Selma på föris 15h/veckan och då bara få vara helt själv. Jag ska passa på att boka klipptid, och tid för att färga bryn- och fransar så man är hyfsat piffad innan det är dags. Selmas gamla garderob ska tömmas och fyllas med minikläder igen, spjälsäng ska skruvas ihop och allt annat som behöver förberedas för skrutt, och framför allt tid att bara få vila och ladda mentalt. På Selmas tid hemma ska fokus läggas på potträning! Sakta men säkert märker vi att hon blir mer och mer medveten och känner av känslan av att vara kissnödig så nu gäller det nog bara att försöka plocka av blöjan så mycket som möjligt så det verkligen blir en vana att gå till pottan/toan när man är nödig, något som säkert är lättare sagt än gjort.

 

Det ska bli så spännande att träffa lillebror - vem är han lik och hur är han? Kommer han att påminna mycket om Selma eller är det en helt annan personlighet vi får lära känna? Det ska också bli spännande att se Selma som storasyster. Jag har tidigare varit ganska pessimistisk och bara trott att det kommer bli en massa avundsjuka men det har börjar smyga sig in en viss förväntan för att se syskonkärlek blomstra då hon frågar mer och mer om när lillebror kommer, och hon verkar längta efter att få möta denna lilla person, hon med.

Just nu funderar jag på om man kanske ska köpa en "storasysterpresent". Mycket fokus kommer så klart att hamna på lillebror så jag tänker att man kanske ska köpa något som hon får i samband med allt detta.

Något som känns väldigt skönt är att T kommer att gå ner i tid och bara jobba 90% under hela våren, och därmed kommer Selma kunna få en heldag varannan vecka som tillägnas bara henne.

 

Igår var jag på barnmorskebesök och allt såg fint ut precis som tidigare. Symfusmåttet låg på 32 cm och vågen visar nu +12kg när vi idag går in i vecka 34. Än återstår det ju några veckor men än är det 8 kg kvar tills jag gått upp samma vikt som jag gjorde med Selma. Igår plockade jag också av mig mina ringar då det blivit allt svårare att få av dem, och jag är så klart rädd för att vänta för länge så de måste klippas upp vilket vore en mardröm. Jag är nu i 8e månaden och jag tror jag fick plocka av ringen redan i 7e med Selma så jag tror jag har mindre vätska i kroppen denna gång kanske. Har jag tur så slipper jag det sista tiden också, men det återstår att se!

 

 

Året inleddes med brudklänningsjakt! Jag är så glad för att jag bestämde mig för att inte välja en vanlig festklänning utan att satsa på en enkel men ändå en riktig brudklänning, så himla kul att få prova massa olika klänningar! Det kom ju en del snö så det byggdes snögubbar och åktes bob. Januari bjöd också på musikalen Evita i stockholm, årets första vabdagar och bokandet av vår bröllopsresa till Kroatien, samt bokning av frisör inför den stora dagen.

 

Februari blev en vabruari! Selma var riktigt krasslig men det gällde även oss vuxna och det var väl ingen av årets höjdardagar som inträffade under den månaden direkt.

 

Mars var månaden då vi på riktigt fick börja smaka på livet med en självständig liten tjej med mycket egen vilja. Vi djupandades, suckade högt och räknade till långt längre än 10 många gånger ;) Jag kom igång med läsningen lite efter en lång svacka då jag fastnade för författaren Jojo Moyes och läste alla pocket jag kom över.

 

April var en mysig månad med firandet av min egen och därefter Selmas födelsedag och med bröllopet bara en månad bort började även bröllopsnerver att kännas av, och vi fick bland annat träffa vår bröllopsfotograf för en provfotografering.

 

Maj kom och efter tretton år tillsammans gifter vi oss den 23 maj en solig och härlig dag - det fanns inget mer vi hade kunnat önska av dagen!

 

I skiftet maj/juni åker vi också på bröllopsresa, vår första utlandsresa på flera år och en bättre destination hade vi nog inte kunnat få, så himla vackert och så himla härligt. Det startade också ett ressug hos oss båda. Jag går på semester i slutet av månaden och den inleds med soliga och härliga dagar, Selma får bland annat följa med i båten för första gången.

 

I juli fortsätter semestern! Vi vinkar adjö till T som försvinner i två veckors tid för att vandra Kungsleden i Norrland. Jag och Selma försöker sysselsätta oss på bästa sätt. Bara någon dag innan han kommer hem testar jag positivt på ett graviditetstest. Jag tror jag ska bubbla sönder av lycka, så glad men ingen att dela det med förrän T är hemma då jag inte vill berätta över telefon.

 

I augusti är det slutstpurt på semestern och vi bilar ner till Malmö för att hälsa på en kompis, fortsätter sedan till Gränna/Jönköping för en natt innan vi åker mot Astrid Lindgrens Värld som verkligen blir en höjdpunkt för sommaren - jättemysigt! Det blir också första semestern tillsammans med mina systrar och deras familjer.

 

September försökte jag hitta min plats i mitt nya arbetslag på en ny avdelning. Det går långsamt framåt men jag njuter av att få jobba med äldre barn igen! I övrigt präglas denna tid av graviditetströttheten som verkligen var fruktansvärd.

 

I oktober blir det en liten tripp till Göteborg och jag är så glad för att vi faktiskt fick tummen ur och kom iväg på en hösttripp. Helgen blev kanonmysig, och gav mig mersmak för fler miniresor tillsammans som familj, och inte koncentrera alla roligheter till sommarsemestrarna. Vi får också äntligen göra rutinultraljudet, något som jag längtat efter då jag av okänd anledning känner mig orolig över bebisen graviditetens första tid. Vi får också veta att vi väntar en liten lillebror.

 

November blev en sjukdomsmånad med feber och magsjuka för mig och Selma. Jag lyckades pallra mig iväg på vattengympa för gravida - riktigt skönt att få röra sig obehindrat i vattnet och verkligen anstränga kroppen, och jag lyckas faktiskt fortsätta att ta mig iväg de kommande veckorna fram till jul uppehållet.

 

December kändes som en enda lång nedräkning till julledigheten. Julen blir härlig men intensiv och vi njuter av att få komma hem igen. Årets sista dagar hade vi snö och de spenderades i pulkabacken tillsammans med kusiner eller vänner eller på egen hand. Nya året ringdes in hemma hos syrran med båda mina systrar med familjer och ytterligare en barnfamilj, 8 vuxna och 8 barn mellan 9 månader och 8 år. Selma lyckades hålla sig vaken hela kvällen och var stundvis piggare än både sin mamma och pappa. Efter att ha ringt in det nya året tillsammans ute med alla barn, tittandes på raketer så bar det av hemåt framåt 00.30 då vi var riktigt trötta. Selma somnade bums väl hemma i sin säng och sov skönt nog till 9.15 dagen efter!

 

Nu återstår att se vad 2016 bjuder på. Mest spännande kommer så klart mötet med lillebror att bli, vi har också pratat lite löst på att kanske åka på vår första utlandsresa som familj under hösten. Annars känns det helt klart som Lillebrors år... men det återstår väl att se ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Julfirandet för 2015 är över för denna gång och det har varit ett intensivt firande! Jag älskar julen men i år kände jag att det nääääääästan blev lite för mycket av det goda. Vi inledde firandet redan den 22/12 kan man säga då vi efter att ha kommit hem från jobbet packade in oss i bilen för att tillbringa ett dygn ute i sommarstugan för julfirande med dem. Det blev mysigt, ingen snö men en fin dag med behaglig temperatur och det blev en mysig promenad under dagen, julgodisbak,middag, den där första goda skinkmackan och som pricken över I:et kom tomten. Vår goa unge lyckades vi övertala till att lägga sina paket på hög för att öppna när tomten gått, och omtänksamma godingen blev lite orolig när paket efter paket delades ut, utan att farmors namn blev uppläst och hon sa flera gånger till tomten " Farmor måste ju få paket nu också...". Klapparna var fina och Selma var så nöjd. Hennes klappar innehöll bland annat ett Duplohus, Bamsebok, Hamapärlor och platta, och en ny Pippipyjamas. Själv fick jag massa krämer som jag önskat mig från Body shop, fina guldringar till öronen m.m.

 

När kvällen kom och Selmas ögon började bli tunga åkte vi hemåt för en kväll på hemmaplan innan vi på julaftonsförmiddag åkte mot Kil för firande med Ts härliga släkt. Det märks att Selma kommit in i en ny fas då blygheten släpper mycket fortare numera, och hon pratade med flera av de som närvarade och lekte med sina tremänningar. Mätta i magen åkte vi några timmar senare vidare mot Sunne för firande med min släkt där det väntade mer mat och ännu ett Tomtebesök! Vi blev kvar i Sunne till den 26/12 då vi åkte hemåt efter lunchen. Fortfarande ingen kyla, vi tittade på hästarna, gick promenad i skogen och mycket lek med kusinerna! Men visst blir man trött efter flera nätter och dagar på bortaplan där man ska samsas och anpassa sig efter 9 andra personer. Jag tror vi alla tre njöt lite extra mycket av att komma hem till vårt eget tysta lilla hus, få sova i sin egen säng, mysa ner sig i sin egen soffa och äta frukost tillsammans i lilla familjen.

 

Igår började äntligen snö singla ner från himlen och idag vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap och himlen var härligt blå! Det blev en promenad tillsammans för hela familjen, jag med Pepsis koppel i handen och T med Selma åkandes på boben. Jag hann knappt gå 20 minuter innan benen plötsligt försvann och jag låg halvt om halvt i grannens häck! Klarade som tur var fallet bra även och jag kände av foglossningen än mer under promenaden.

 

I eftermiddag har vi besökt Stuvbutiken för att välja tapet till kontoret. Skönt nog var vi ganska överens från start och det tog oss nog mindre än 20 minuter att komma till ett beslut. Renoveringsmaterial inhandlades och nästa steg är väl att faktiskt inleda renoveringen. Vad gäller Selmas nya rum så går det långsamt framåt. Vi har inhandlat fönsterbräda, en ny taklampa har satts upp och vi har kommit till beslut om vad hon ska ha för garderob. Den stora frågan nu är vad hon ska ha för förvaringsmöbel. Jag är så less på Kallax och den känns kanske inte heller som den optimala möbeln nu när hon leker allt mer med småpyssel. Vi har hittat en ganska rolig byrå med 4 lådor och två fack som vi funderar på men jag har fått beslutsångest och är rädd för att den förvaringen inte ska räcka till... kanske ska man fega ändå och köpa en Kallax men med fler lådor? VI får väl se, kontoret vet vi i alla fall vad vi vill ha till så där hoppas jag att det kommer rulla på i snabbare tempo!

 

Byrå NORNÄS från IKEA: vår tanke är i så fall att måla stommen vit, och sedan måla lådorna i två olika färger som matchar hennes tapet. Men jag vet inte... kanske blir det alldeles för lite förvaring i jämförelse med en KALLAX med 4 lådinsatser?

Den efterlängtade helgen är här och den spenderas ensam hemma i TV-soffan denna gång.

Just nu känns arbetsdagarna vääääldigt långa, och de känns längre för varje dag vi närmar oss julledighet. Men nu återstår bara två ynka arbetsdagar innan två veckors julledighet väntar.

Någon riktig julfeeling har jag tyvärr inte fått i år trots tomtar i fönstren, doften av gran i huset och inköpta julklappar. Trots bristen på julkänslor så ser jag ändå fram emot julen, då Selma i år är väldigt uppspelt över det som hör julen till, att få pynta huset med tomtar, att få ta in granen och klä den, öppna adventskalender varje dag och att se paketen som ligger och väntar på att bli öppnade. På tal om adventskalender så njuter jag nog minst lika mycket som Selma. Valet av adventskalender var busenkelt, och vi har sedan den 1 december varje kväll krupit ner under en filt i vår säng för att tillsammans läsa dagens Pixibok, en supermysig stund tillsammans. Jag älskar det faktum att Selmas bokintresse än så länge håller i sig. Vi kan ligga och läsa i upp till 40 minuter ibland i olika böcker, hon kan också sätta sig och bläddra i böckerna på egen hand, och hennes förskollärare har berättat hur kul de tycker det är att hon har ett sånt stort bokintresse. Det kommer definitivt bli en Pixikalender även nästa år!

 

Våra planer för julen ser likadana ut som vid tidigare år, det blir minijulsfirande med Ts familj den 23e, julfirande med Ts släkt dagtid, och min släkt kvällstid där vi även spenderar natten i min mormors stora hus till Selmas stora glädje. I mellandagarna väntar renovering av husets sista orenoverade sovrum, vårt kontor. Det ska bli skönt att få ta tag i det rummet då vi aldrig riktigt fått ordning på det utan det har mest blivit ett förvaringsrum. För att vara helt ärlig så har vi efter tre år fortfarande inte fått upp en taklampa där inne!Idag har jag och Tobias unnat oss ett varv på IKEA medan Selma hälsade på sin farmor och farfar. Jag känner mig för ovanlighetens skull lite lost när det kommer till inredning, denna gång av Selmas rum så jag kände att jag behövde bolla med T i lugn och ro och få titta lite på olika alternativ. Jag känner mig fortfarande inte klar över vad som ska inhandlas även om jag känner att jag hittat lite bra alternativ.

 

Ikväll är T på bio med sina kompisar och jag myser i soffan med en mage som hoppar och skuttar av Lillebrors rörelser. Jag har lite svårt att fatta att vi under kommande vecka går in i vecka 29 och Lillebrors ankomst faktiskt närmar sig med stormsteg. Jag ser på det hela med lite skräckblandad förtjusning. Jag blir alltmer nyfiken på vem som gömmer sig därinne även om jag inte tänker på det alls lika mycket som under den första graviditeten med Selma. Det som skrämmer mig är att gå in i rollen som flerbarnsmamma, jag tror det är en förändring jag kommer uppleva som tuff, kanske till och med skittuff för att vara ärlig. Jag har alltid varit en person med stort behov av egentid ( att få vara helt själv), och med ett barn har det väl varit svårare men ändå genomförbart. Men med två barn i huset kommer det inte alls bli lika lätt, dessutom märker vi att Selmas sömnbehov dagtid har minskat drastiskt och de där värdefulla minutrarna jag fått dagtid när hon sover och jag själv får en stunds vila för mig själv kanske inte längre kommer finnas. Att bli mamma till ännu en bebis tror jag blir en helt ny upplevelse då jag min första mammaledighet träffade mammagruppen mycket där vi bara kunde sitta och prata och prata och prata med våra bebisar jollrandes på golvet, men denna gång kommer ha en aktiv 3 åring som ska stimuleras. Skönt nog så är det väl åtminstone några i min närhet som fortfarande är föräldralediga med sina små när det är dags för mig att gå hem.

 

Efter julledigheten väntar bara en månads jobb innan det är dags att gå hem och vänta på Lillebror den 12 februari. Magen har bara den sista veckan känts allt tyngre och jag känner mig allt otympligare.. Jag har varit på vattengympa en gång i veckan den senaste månaden, och nu under juluppehållet tänkte jag i alla fall försöka ta mig iväg och simma istället för att hålla igång kroppen lite.

Skönt nog känns det som att Selma för Lillebror på tal allt oftare och framför allt på ett mer naturligt och positivt sätt än tidigare. Sen behöver ju inte det betyda att hon har någon som helst aning om vad det hela handlar om, men det känns ändå skönt att slippa höra henne beklaga sig över Lillebrors ankomst. Jag tror tyvärr att det kommer bli en hel del avunsjuka från hennes sida första tiden, men jag hoppas att det snabbt ska övergå och växa till ett fint syskonband,  Men det återstår att se! Jag försöker i alla fall att njuta av den här graviditeten, att känna Lillebror buffa runt i magen. Jag tror själv att det här är min sista graviditet, att jag kommer känna mig nöjd med två barn, även om man aldrig ska säga aldrig, och jag försöker därför njuta lite extra av guldtillfällena då det verkligen är något fantastiskt man får uppleva! Förlossningen skrämmer mig lite men jag skulle aldrig för mitt liv vilja byta bort upplevelsen av att bära vårt barn i min kropp <3

Under föregående vecka vabbade vi hela veckan utom måndagen. Selma hämtades hem på måndagen efter blöjbyten som tydde på magsjuka. Magen var instabil hela veckan och det fick bli en hemmavecka även om det blev bättre och bättre. Igår laddade vi för en ny arbetsvecka, kläder las fram och allt det där andra som hör till inför uppladdning för arbetsvecka.

Under natten vaknade jag, torr i munnen och väldigt illamående. Jag gissade på att det var graviditeten som spökade till en början men till slut tvingades jag gå upp och börja hulka över toaletten. Inga graviditetssymptom där inte. Skönt nog fick jag sova nästan hela natten innan det var dags igen. Jag ser helt förjävlig ut med sprängda blodkärl som skapat massa röda prickar i ansiktet, och mina ögon värker efter ansträngningen.

Jag hade samma "tur" när jag var gravid med Selma och att vara gravid med en bebis som rör sig och sparkar i magen är verkligen hemskt! Förutom det är jag dessutom inne i en hungersperiod, jag har därmed varit extremt hungrig hela dagen men samtidigt mått extremt illa. Nu hoppas jag att det är över för den här gången och att de kommande två dagarna hemma bara blir återhämtningsdagar. Så fort jag är frisk så blir det till att färdigställa Selmas nya rum som bara väntar på nya lister och kontaktuttag. Någon inflytt blir det dock inte än på ett tag då vi tänkt ta tag i kontoret under mellandagarna och därmed behöver vi använda rummet för lite förvaring under den renoveringen. 

 

Imorgon hade jag längtat efter ett nytt preggopass men det får helt enkelt vänta till nästa vecka!

 

Idag var jag iväg på min första gravidvattengympa! Alldeles själv bokade jag passet och tog mig iväg, så heja mig bara för det! Jag hade förväntat mig ett pass med lite lättare övningar men istället blev  det ett intensivt pass där jag till slut var alldeles illröd av ansträngning och det brann i armar och ben. Men oj så skönt det ändå var att få ta ut sig rejält! Man gör det ju helt efter egen förmåga och vilja men jag valde att ta ut mig då det var riktigt skönt att ge kroppen en genomkörare då jag numera är extremt stillasittande. passet avslutades med avslappning där simsalen släcktes ner och lugn musik spelades medan vi fick flyta runt på i bassängen.

 

Det här var verkligen toppen och jag ska verkligen försöka att ta mig iväg varje vecka. Ett pass i veckan gör väl kanske ingen större skillnad men det är nog bättre än inget gissar jag. Nu håller jag bara tummarna för att träningspasset inte ska ge foglossningskänningar senare ikväll.

 

Idag har jag i övrigt haft en lugn hemmadag då det blev vab. Två mindre trevliga blöjor byttes igår, en på förskolan och en hemma och med lappar om att de haft flera fall av magsjuka på avdelningen så tog vi det säkra före det osäkra då jag vägrar vara smittspridare. Finns inget värre än föräldrar som lämnar med argumentet om att det inte blev mer än två spyor etc, det KAN ändå vara magsjuka! Men inget mer blev av det hela så vi har varit ute på en liten promenad men framför allt har vi målat, målat och målat! I förberedelsen för att det kanske var magsjuka som härjade så svängde jag förbi ikea för att köpa hem en plastad frotté till att ha för att kunna byta i sängen med, och då ryckte jag även med vattenfärger. Hon har målat för glatta livet och jag med! Det var riktigt mysigt att sitta och måla, och härligt att se henne måla på för glatta livet. En del av dem fick riktigt härliga färgkombinationer så nästa projekt är att köpa hem två ramar så kanske man kan göra något med de fina teckningarna.