Hakuna Matata

Igår kväll satt jag och lilla stumpan och myste i soffan efter hennes kvällsbad, tittade lite på TV, jag med benen utsträckta framför mig och henne intill mig. Jag ser hur klockan börjar dra iväg och sovdags närma sig så jag ska resa mig för att göra välling MEN vid minsta försök att flytta höger ben så strålar världens smärta ut från knät och jag känner mig svimfärdig. Jag inser genast att det är min lilla benflisa som satt sig på ett väldigt dumt ställe. Det brukar inte vara några större problem att få den att flytta sig vidare genom att vicka lite fram och tillbaka på knät, men denna gång svartnar det nästan för ögonen när jag försöker minsta lilla. Paniken börjar komma då jag är ensam hemma i väntan på T som är på väg hem från Stockholm, och inte blir det bättre av att mobilen ligger kvar i hallen. Att resa på mig var uteslutet då jag var så rädd för att tuppa av och Selma skulle då bli helt själv! Som tur är når jag datorn som jag slår på, ut på Facebook och skickar iväg ett meddelande till familjemedlemmarna i hopp om att någon ska svara... Till slut får jag svar från min ena svåger som ringer till mamma som är här på några minuter och kan ta Selma så jag får försöka röra på knät utan att Selma blir rädd för att se mig ha ont. Till slut kommer T hem och jag övertalas till att ringa rådgivningen som så klart inte kan säga så mycket mer än att jag får åka till akuten så någon kan titta på det. Efter ett väldigt misslyckat försök att resa på mig (kunde inte ens sitta upprätt i soffan då det sträckte för mycket i benet) övertalar mamma mig till att de ska ringa efter sjuktransport. Efter en stunds väntan kommer till slut en glad kille med bår och knackar på och jag lastas på och skjuts in i transportbilen.

 

Väl på akuten får jag byta bår, skjutsas in till ortopedavdelningen där jag får ligga i korridoren utanför väntrummet. En sköterska berättar att jag ska få ett eget rum, och en läkare kommer titta på mig, men det kommer dröja en stund. Efter en liten stund kommer T och håller mig sällskap <3

Det muttras från andra väntande om att det tar lång tid och jag blir lite irriterad över bristen på förståelse - självklart gör läkare och sköterska det bästa av det de har - de är inte rätt personer att rikta sin irritation emot över långa väntetider! Jag överhör en tant fråga sköterskan om det är hennes tur snart eller om hon måste vänta 4h till. Sköterskan är lugn men hennes irritation lyser också igenom då hon förklarar att det är omöjligt att veta då de jobbar efter en prioriteringslista och inte en kölista. Jag tänker att 4h ändå är helt okej väntan. Timmarna går, i väntrummet sitter någon med brutet finger, en farbror ligger på en säng längre bort och beklagar sig över väldig smärta, en liten pojke i Selmas ålder knatar fram och tillbaka haltandes i korridoren, läkaren kommer och går i rask takt fram och tillbaka mellan rummen, fler klagomål från tanter, den lilla killen börjar bli trött och gråter, telefonen börjar bli fruktansvärt ointressant efter att ha glott på den i flera timmar. Efter 5 h(?) har jag fortfarande inte pratat med någon men det börjar bli tomt i väntrummet och jag tänker att det nog är min tur snart, när T ser ett par komma in med en ledsen tjej som brutit armen. Då Selma vaknade halv 6 och jag jobbat under dagen börjar jag bli väldigt trött då klockan passerar 01,02,03,04.... Jag slumrar till men vaknar nästan direkt - inte en chans att jag kan sova offentligt i en väldigt upplyst korridor. Stackars T sitter på sin pinnstol, fortfarande kvar för att hålla mig sällskap.

Till slut får jag komma in på ett rum efter ca 6h väntan - äntligen! Men det dröjer ännu en stund. Jag slumrar till igen och T somnar på sin stol lutandes över en brits. Efter totalt 8h väntan kliver äntligen läkaren in strax innan kl 05.30 och 24 h vakentid. Jag blir så glad att jag nästan blir gråtfärdig när jag äntligen får berätta om mitt problem. Han tittar på mina röntgenplåtar från i somras, drar upp byxbenet för att undersöka och känna på knät. Hann hinner trycka två ganska försiktiga tryck när han träffar benflisan som far iväg och all smärta är helt borta!! Efter att ha väntat i 8h, botar han all smärta med 10 sekunders behandling!!!! Det var ju inte hans mening utan bara ren tur som han sa, men lite bittert kändes det, och väldigt fånig kände jag mig som inte lyckats med samma lätta behandling på mig själv. Vi pratar lite om mina tidigare problem och när han nämner operation blir jag verkligen blank i ögonen. Han berättar att han där och då kan sätta upp mig på operationslistan och att jag kan skippa nästa veckas inplanerade ortopedbesök.

 

När klockan var 06.00 var vi hemma igen. Mamma var redan vaken och åkte hem direkt då hon inte sovit något vidare i väntan på oss och med en hund som gått runt i huset hela natten. Efter tio minuter hemma vaknar Selma och jag får hålla mig vaken 1,5h till innan Selma ska lämnas på förskolan och jag äntligen får sova!

 

Men åh vad det här dygnet var sååååå värt det!! Jag ska få min operation som jag hoppats så på men som läkaren på vårdcentralen i stort sett bad mig glömma. Jag har ingen aning om hur länge jag får vänta på operationen men bara att veta ATT den kommer bli av gör mig så glad.

En eloge till alla sköterskor och läkare som sliter på våra sjukhus! Läkaren som tog hand om mig hade jobbat sen 16.30 och han slet verkligen de timmar jag såg honom, och allt detta med en irritation från trötta patienter i smärta som klagar över den långa väntan.

 

Efter att jag lämnat Selma på förskolan 7.30 gick jag hem och sov, slocknade direkt och vaknade lagom tills jag hann duscha och göra mig klart innan Selma skulle hämtas 15.15! Nu ska jag nanna igen, och imorgon blir det en dag på hemmaplan för att komma rätt i sömn och våga belasta knät normalt. Det gör inte ont men rädslan för att smärtan ska komma igen gör att jag går väldigt försiktigt och stannar upp för minsta lilla känning, något som inte funkar när man jobbar.

 

Natti natt!

I torsdags kom den första vabdagen! Strax innan lunch fick jag ett samtal från förskolan om att Selma var gnällig och bara ville bli buren, väldigt olikt henne så T fick åka och hämta henne och de fick en dag hemma. Även fredagen tog vi hemma så att hon skulle få chans att komma ikapp då jag tror att det bara beror på att hon är trött efter en intensiv vecka. Idag blev det en ledig dag då jag tagit en föräldradag. T är iväg på kurs och jag var less på att försöka ändra om schemat, hitta barnvakt och promenadhjälp till vovven så därför fick det bli en ledig dag och det har varit så mysigt! Vi började dagen lite onödigt tidigt för mammans smak, men å andra sidan hann vi med mycket kul! Vi började dagen med en playdate med S och hennes Filip. Det blev någon timmas utomhuslek innan vi gick in och fikade fram till lunch och sovdags. När hon väl vaknade var klockan inte särskilt mycket och med 3,5 dag på hemmaplan hade lilltjejen fortfarande massor av energi, och pappan kommer inte hem förrän imorgon kväll så vi packade ihop grejer och åkte mot badhuset! Så fort jag nämnde ordet bada lyste hennes ansikte upp och hon sa "båda" konstant från det att jag nämnde det, heeeela vägen i bilen tills vi var framme och väl i bassängen och lekte. Det första hon gjorde när vi gick utanför entrén var att peka på tjärnen precis utanför och med ett stort leende började om, "båda"! Med andra ord, en väldigt lyckad utflykt :)

 

Väl hemma var åtminstone jag väldigt trött efter dagens bravader! Det blev liten mysstund i soffan efter maten innan det var dags att sova och nu sitter jag här med en härlig känsla i kroppen efter en fin dag tillsammans med min dotter. Under hela hösten har T jobbat 80% och till våren är det min tur att få gå ner i tid och jag kommer att vara ledig varje onsdag till och med juni! Det ska bli underbart att få ett break från jobbet mitt i veckan, och få en dag tillsammans med min dotter på egen hand där vi bara ska passa på att vara tillsammans och göra roliga saker som man kanske är dålig på att ta sig tid till att göra annars.

I övrigt funderar vi på andra roligheter till våren så som att eventuellt åka på en resa på tu man hand till New York! Vi är riktigt sugna båda två men det är mycket pengar så det krävs noga eftertanke och räknande för att se att det är något vi verkligen har råd med utan att ta alltför mycket av våra sparpengar. Men det vore verkligen fantastiskt roligt då det är så längesen vi var utomlands! Men vi får väl se :)

Förra veckan tattuerade jag mig för första gången.

Jag var helt svettig och skakig innan eftersom jag är livrädd för smärta, eller egentligen mer det okända.

Så kom första sticket och jag bara "var det allt?" Jag blev faktiskt lite besviken, här hade jag gått en hel vecka och grämt mig över denna olidliga smärta jag skulle genomstå så är det inte värre?

Jämförelsevis kändes det som kraftig solbränna. Nu hör till saken att jag tog min på underarmen så det kan hända att det gör ondare på andra platser på kroppen.

Jag är sjukt nöjd, den blev precis som jag önskade och min egna - ingen har en likadan.

 

:-)

Efter en kort arbetsvecka som kändes lååååång så var det väldigt skönt när helgen väl kom. Både jag och T kände oss helt tömda på energi på fredagskvällen och klockan hann inte bli mycket innan vi gav upp och helt enkelt gick och la oss. På måndagen vaknade vi till en grå dag och helt spontant och lite väl i sista laget bestämde vi oss för att åka till badhuset tillsammans med syrran och hennes familj. Vi blev nog båda lite förvånade när vi väl kom in och Selma började gråta och klamra sig fast runt min hals när vi väl gick ner i bassängen! Vår tuffa, kavata tjej som älskar att bada?! Men vi har inte badat sen i somras, och ett badhus har vi inte besökt sedan i tidigt i våras och då var det mitt i veckan och väldigt lugnt jämfört med denna gråa lördagsförmiddag då upplevelsebadet var ganska välfyllt. Det tog 15-20 minuter innan hon började slappna av och istället njuta av besöket!

Väl hemma igen somnade hon som en stock i sin vagn, T slocknade en stund på sängen och jag själv passade på att dyka ner i soffan med en Nora Roberts-bok. Det var så himla skönt och avslappnande att få ligga där och läsa i ett alldeles tyst hus efter en mysig familjeaktivitet på förmiddagen.

 

På kvällen bjöd vi in några kompisar på soffhäng, vin och skitsnack, jättemysigt! Så när vi väl somnade på kvällen var vi riktigt nöjda med en supermysig dag tillsammans med nära och kära. Efter en bra dag igår, kunde vi idag unna oss att göra ingenting med gott samvete så det blev en sen frukost tillsammans innan vi gick en promenad tillsammans.

 

Idag har jag också passat på att klicka hem en ny åkpåse till stumpan. Då en ny liten kusin beräknas komma i mitten av februari så var det dags för oss att köpa en egen åkpåse till Selma och lämna tillbaka den lånade. Det har varit väldigt lyxigt att få låna en så länge, och det har också gjort att jag fått chans att känna efter vad det är jag verkligen vill ha och det jag suktat efter en längre tid är en åkpåse med lammskinn, men eftersom vi fått låna en åkpåse har ett köp känts så onödigt. Men nu kunde jag klicka hem den med gott samvete, och ännu bättre kändes det när Jollyroom.se hade kampanj på just åkpåsar och jag fick 30% rabatt! Jag ramlade också över något annat smart, nämligen reflexklisterlappar till vagnen - väldigt passande nu när vi är inne på sista veckan med sommartid!

 

Köptips för alla som går med barnvagn! (http://www.jollyroom.se/produkter/pogu-barnvagnsreflex-silver-3)

 

Selmas nya gosiga åkpåse, fast jag valde grått skinn som kändes lite mer praktiskt. Hoppas att den ska vara precis så varm som jag tror och hoppas!

 

Jag har för övrigt börjat kika lite smått på en ny vagn till Selma, eller rättare sagt en sulky. Jag älskar fortfarande vår Brio Smile men jag ser att hon börjar bli ganska lång för den och huvudet sticker halvt upp så frågan är hur länge till hon kommer sitta bekvämt i den. Å andra sidan kanske hon inte växer i samma takt framöver. Jag snubblade över en bild av Kronans nya sulky, Kronan Sulky S som är precis vad jag önskar av en vagn om jag ska byta ut vår älskade Smile. Men vi får se, den har inte kommit ut på marknaden än tror jag och priset låg på ca 3500kr tror jag vilket kanske känns lite väl saftigt. Men vi får se, jag får ju erkänna att jag är ganska bra på att "unna" mig när det kommer till Selmas grejer ibland även om vi varit ganska bra på att hålla i slantarna och inte köpa något i onödan.

 

Kronan Sulky S

Idag är min andra dag på hemmaplan. Söndagskvällen bjöd på ett enormt illamående som höll i sig hela natten och kompletterades med en sprängande huvudvärk, och med en 12h dag framför mig på jobbet så fick det bli ett samtal för att sjukanmäla mig då orken var lika med 0. Det var en märklig känsla att sova vidare och vakna upp till ett tyst och tomt hus, en hel dag framför mig helt på egen hand. Illamåendet höll i sig men kändes bättre än kvällen innan. Jag roade mig med att bädda ner mig i soffan och titta på TV-serier och passa på att läsa en bok för jobbets räkning. Eftersom jag ändå tagit ut min karensdag och illamåendet fanns under ytan så blev jag hemma idag igen. Skillnaden mot att vara hemma och vara sjuk nu, mot innan jag blev mamma är att känslan av dåligt samvete är dubbel - dels tänker jag på mina kollegor som sliter på jobbet och dels ville jag hela tiden gå till förskolan och hämta hem Selma. Men hur mycket till vila hade jag kunnat få med en energisk 1,5åring hemma?! Då hade jag nästan lika gärna kunnat jobbat :p

 

När jag väl kunde lägga samvetet åt sidan så njöt jag - njöt av att få vara alldeles för mig själv och jag insåg hur mycket jag behövde en lugn dag helt utan måsten. Den första jobbperioden har gått fantastiskt bra men jag insåg också hur mycket stress jag bär med mig. Helgerna är till för att varva ner men det har istället blivit ett stressmoment då det är så mycket press på helgen - att hinna träffa människor, att hinna umgås som familj/med min dotter, egentid.... allt ska på något vis rymmas på två dygn! Jag antar att det är an process innan man hittar vägar för att uppfylla allt detta, eller att kanske släppa kraven...

 

Efter en dag där illamåendet knappt känts av så är det imorgon dags att återgå till jobbet. Vad illamåendet beror på har jag ingen aning om. Ett tag trodde jag att det kanske var magsjuka på G, och jag började till och med fundera på graviditet men det är det knappast... Jag vet inte, kanske är det bara en inre stress som påverkade mig på det här sättet?

 

Idag började vi för övrigt dagen med att gå på vårt första utvecklingssamtal. Det gick fint och vi fick en bild uppmålad av vår lilla Selma som förskoletjej - en glad kavat tjej med massor av energi som har hittat en bästa vän som hon leker med hela dagarna. Att vara mamma är verkligen ingen lek alla gånger men jag kan ändå känna att det är det livet handlar om, så mycket glädje och lycka den ungen bär med sig... Det finns inget som skulle kunnat göra mitt liv så rikt som det är med henne i det!

Det var ramsan Selma körde i badet ikväll flera gånger om innan poletten föll ner och jag insåg att hon lärt sig början på räkneramsan som vi "tränat" på. Det är verkligen en fascinerande tid nu, hur nya ord ramlar ur hennes mun titt som tätt och man blir lika förvånad varje gång... "När lärde du dig det?!"

 

I övrigt är det typisk höst! Vädret börjar sakta men säkert anta sin "rätta" form med regn, blåst och mörka kvällar istället för den senaste tidens soliga och varma dagar. På jobbet har barngruppen bott in sig och tempot skruvats upp, sjuka kollegor och den så klart tillhörande vikariebristen :p Mitt humör börjar också bli typiskt för årstiden, det vill säga att jag går i ide! Sedan mitt misslyckade försök att börja löpträna så har ingen träning alls blivit av, och istället har kvällarna bestått av tvmys i soffan, gärna med choklad till. Knäontet höll i sig länge och det är faktiskt först sista tvådagarna som smärtan är i stort sett helt borta så jag vet inte om jag ska våga mig på ett nytt försök men backa många steg och köra väldigt korta och långsamma sträckor eller om jag bara ska lägga ner helt och hålla mig till gymmandet kanske.

Utöver det så har T fått börja åka till Stockholm för jobbets räkning titt som tätt och det ska pusslas med schema och vovve, något som funkar men tar energi i sig.
Trots att jag i stort sett gått i ide så har jag hunnit med två utekvällar under oktober, en middag med vännerna och bowling, middag och drink ute med kollegorna. Riktigt skönt att få komma ut och riktigt kul att bowla!!

 

Nu ska jag gå och se till den lilla damen som inte verkar vilja somna idag.