Hakuna Matata

Jag hade tänkt vänta tills allt var över och då skriva en "fin" berättelse om dagen då Lillan kom till världen MEN jag hade ju aldrig räknat med att den berättelsen skulle utspela sig under så lång tid...

 

Så...! I brist på sysselsättning, för att minnas alla känslor och tankar så får väl det här ses som en prolog kanske.

 

-

 

Det hela började sent i lördags kväll kan man säga, den 27 april . Vi var precis hemkomna från en mysig grillkväll med bloggkollegan och dennes familj. Hennes J skämtade om att vi kanske skulle åka direkt till BB på vägen hem eftersom vårt BF (9maj) låg så nära i tiden. Det kändes som ett skämt då ingen av oss nog trodde att det skulle hända något riktigt än...

 

Väl hemma gör jag mig i ordning för kvällen, däribland ett toalettbesök för att slippa gå upp och kissa efter bara någon timma - vilket jag i och för sig tvingats göra sista tiden ändå! Väl på toaletten inser jag att den där omtalade slemproppen nog gick/tappades. Jag visste att det var ett av tecknen på att förlossningen närmade sig men att det också kunde dröja många dagar innan något mer skulle hända - något jag förväntade mig då jag precis gått in i 39:onde veckan, och alla vet ju att förstföderskor vanligtvis går över någon dag!

 

Så lite spända men utan några egentliga tankar på att en förlossning var på G gick vi och la oss och sov lugnt hela natten. När jag vaknade på morgonen och gick och kissade inser jag att jag slutat kissa men det fortsätter rinna... och rinna... och rinna - med andra ord hade mitt vatten gått och nu var det verkligen en förlossning som skulle ske inom en snar framtid. Jag kände dock inte av några sammandragningar så jag inväntade att något mer kanske skulle hända innan jag ringde förlossningen för att meddela dem om vattenavgången. Till slut kände jag av en molande och ihållande värk, väldigt lik mensvärk men inget mer så jag ringde Förlossningen och vi pratade en stund och jag blev kallad till undersökning senare under eftermiddagen/kvällen för att vattenavgång skulle konstateras och Litens hjärtljud skulle kollas.

Dagen gick och till slut började molandet övergå i lättare värkar, inte alls särskilt jobbiga men jag märkte att de kom i intervaller istället för den där molande värken. Det blev ett samtal till mamma och pappa för att förbereda dem på att de skulle behöva ta hand om Pepsi, och jag vet inte om de blev stressade för de ville gärna ta honom direkt! Det blev också, för rättvisans skull, ett samtal till blivande farmor och farfar för att informera om läget och även där sattes nerverna igång tror jag!

 

Väl på förlossningen fick jag lägga mig på britsen och en CTG-kurva mättes. Det var så mysigt att få ligga där och lyssna på hennes hjärtljud, nästan sövande samtidigt som jag kunde se sammandragningarna visa jämna kurvor de med, och jag kände mig så nöjd att det nog var på gång - att jag hade fått precis en veckas ledigt som jag ville och skulle slippa gå och känna mig tung en hel månad till och bara vänta. Det blev också en gynundersökning för att se om det var vattnet som gått, och det var verkligen ingen tvekan då vattnet rann till ordentligt under undersökningen. Det kändes som att det forsade vatten hela promenaden till bilen, VÄLDIGT obehagligt!

 

Eftersom inte mina värkar var så starka blev vi hemskickade med lite starkare värktabletter så att jag skulle kunna sova ordentligt under natten. På väg hem kändes det som att värkarna blev lite starkare och jag tog tabletterna direkt när jag väl var hemma. Först märkte jag ingen större skillnad men sen försvann de helt - skönt tänkte jag även om jag så klart hade svårt att somna med alla nerver på spänn! Det jobbiga var att det inte var värktabletterna som gjorde att de inte kändes, för tydligen så upphörde de helt!

 

På morgonen blev det ett samtal till förlossningen igen för att boka ny tid för undersökning då en sådan skulle göras varje dag. Vi fick tid kl 13 och fram till dess blev det jobb för Ts del då vi förberett för det genom att hämta hem hans jobbdator. Själv ägnade jag mig åt bokläsning och slösurfande.

Väl på sjukhuset mättes en ny CTG-kurva som såg fin ut, denna gång syntes dock inga sammandragningar. Vi fick prata med en läkare som gick igenom planen lite noggrannare med oss - att man väntar upp till 72h innan man sätter igång värkarbetet medicinskt då det bästa för både mig och bebis är att kroppen själv startar igång då det minskar risken för komplikationer - samtidigt finns en ökad infektionsrisk när vattnet gått så har ingen bebis kommit efter 18h så måste jag äta pencillin när förlossningen väl startar på riktigt. Jag kommer också vara tvungen att stanna på BB för observation av bebis då infektionsrisken som sagt är större, något som känns lite jobbigt dels för bebis skull men även då jag tvivlar på att T får stanna med oss. Vi pratade lite om metoder för igångsättning och att ingen gynundersökning kommer att göras förrän allt ska sättas igång då det också innebär en ökad infektionsrisk.

 

Hem igen, och allt börjar kännas lite jobbigt så tårarna rinner i bilen på vägen hem... jag kan egentligen inte säga varför, var nog en kombination av allt - besvikelsen över att inte kroppen sätter igång allt, orolig för den ökade infektionsrisken, och oviljan att bli igångsatt då jag hellre tar smärtan som den kommer än att veta att jag ska få ont en viss tidpunkt som jag ska gå och invänta. Väl hemma lyckas T i alla fall pigga upp mig, bland annat genom att åka och köpa en spjälsäng som vi skruvar ihop och bäddar tillsammans, baka en pizza och mysa ner oss i soffan framför några avsnitt av Vänner. Jag börjar känna av några värkar men vägrar hoppas på något även om jag märker att de gör ondare och ondare och att de faktiskt är återkommande - MEN det har jag ju upplevt förut!

 

Natten som varit blev ganska sömnlös för min del då jag känt av några riktigt onda värkar som gjort det omöjligt att ligga i sängen. De har dock inte gjort så ont att jag inte kunnat hantera dem, så jag har smugit ut ur sovrummet och spenderat någon timma i soffan medan T fick fortsätta sova - känns ju bra om åtminstone en av oss är lite utsövd OM det skulle dra igång. Värkarna har varit ganska regelbundna hela natten tidsmässigt men i styrka har de varierat mycket. Jag har lyckats sova i två 2hs pass innan en "jättevärk" tvingat upp mig. Jag trodde verkligen att det var på gång MEN när klockan närmade sig 7 imorse kunde jag se att värkarna kom glesare och glesare och det blev allt färre av de där riktigt intensiva värkarna och till slut kan jag nog säga att de i stort sett avstannat IGEN!!

 

Och där är vi just nu... Precis nu har det gått ganska exakt 48h sedan vattnet gick och det innebär ytterligare ett dygns väntan innan vi helt säkert kommer att vara ett steg närmare bebis då de där 72h passerat imorgon förmiddag. Frustrationen över att ha haft ont hela natten utan att för den sakens skull vara ett steg närmare aktiv förlossning gör mig så arg och frustrerad - inte kul att ha ont i onödan! Nu väntar ytterligare några timmar här hemma innan det är dags att åka iväg för dagens undersökning på sjukhuset. Förhoppningsvis visar den en lika fin kurva idag så vi åtminstone kan känna oss lugna över att Liten mår bra där inne i magen... Väskan står redo och får följa med i bilen ifall vi blir kvar - den har flyttats in och ur bilen för varje resa till sjukhuset och jag är så less på att se den i hallen!!

 

Hur som helst så vet vi ju i alla fall att vi har vår lilla bebis hos oss innan helgen - en konstig, men härlig känsla även om jag för tillfället bara känner mig jäkligt bitter!