Hakuna Matata

Imorgon är det måndag och söta lillebror har passerat 1,5 vecka i ålder. En dag efter bf gjorde han entré till världen i raketfart.

 

För att ta det från början så var vi kallade på samtal på specialistmödravården på bf-datum den 15/3 för ett uppföljningssamtal efter vårt förra möte. Vid det första mötet där fick vi göra ett ultraljud och en läkare lugnade mig med att det inte var en stor bebis, men för att jag skulle känna mig lugn bokades ett andra samtal in.

 

Mer än en timma efter vår tid fick vi äntligen komma in på ett nytt samtal, både jag och T lite smått irriterade över dels väntan och dels för att det kändes som ett onödigt möte då vi inte hade fått tid för nytt ultraljud förrän två dagar senare. Vad kunde de säga utan ett ultraljud, skulle det återigen bli ett samtal där de försökte lugna mig utan att egentligen säga något? Väl i rummet fick vi prata med en läkare som frågade hur det kändes, om jag själv tyckte bebis kändes stor i magen jämfört med min förra graviditet. Ärligt talat tyckte jag det var en rätt dum fråga... Vem minns känslan tre år tillbaka? Dessutom höggravid... vem känner sig inte stor då?! Det gjordes i alla fall en liten undersökning för att känna på livmodertappen som det inte hade hänt så mycket med, läkaren diskuterade med sin student, hon frågade om vi diskuterat igångsättning förra gången och jag berättade att det nämndes lite snabbt. Därefter lämnade hon rummet för ett samtal och kom sedan tillbaka och berättade att det var fullt på förlossningen men att de kunde ta emot oss och starta en behandling som eventuellt kunde sätta igång saker och ting. Jag och T såg på varandra som frågetecken... vad pratade de om? Skulle vi åka hem? Starta behandling och åka hem senare? Läkaren och barnmorskan tyckte nog vi var lite tröga men vi hade inte en enda tanke på att vi skulle bli igångsatta där och då, som bäst hade vi hoppats på att få höra att en plan skulle göras för igångsättning. Det blev ett samtal till farfar för att se om han kunde ta hand om Selma och T fick åka hem och hämta saker till mig, och själv fick jag komma in på ett rum på förlossningen där jag fick min första dos av åtta av cytotec.  Doserna gavs varannan timma och inget hände förutom sammandragningar som dock inte kändes av. När klockan närmade sig 22 på kvällen och inget hade hänt efter 5-6 doser började vi tappa hopp om att det skulle fungera och vi bestämde att T skulle åka hem så att han åtminstone skulle vara utvilad OM något skulle hända.

 

Under natten fick jag mer sammandragningar men de kändes inte så mycket de heller och efter en paus i behandlingen så fick jag nya doser. Den sista dosen fick jag vid 6.30-7 på morgonen efter en natt med mycket lite sömn, dels pga att jag blivit väckt för att ta mina doser, mäta ctg-kurva och larm som tjöt utanför dörren. Ganska snart märkte jag en förändring, sammandragningarna blev mer intensiva och vid 7.10 insåg ringde jag T för att se till att han skulle finnas på plats kl 8 när det var läkarrond. vid 7.20 insåg jag att sammandragningarna börjat övergå i värkar och jag försökte få in frukost på rummet för att se till att jag hade något i mig om jag skulle få ondare. 7.30 hade jag riktigt ont och försökte ringa T för att se till att han kom direkt, men han svarade inte då han trodde det var ett alarm som ringde på telefonen. Han ringde upp någon minut senare och då hade jag så ont att jag knappt kunde prata. Han lyckades hinna in till 7.50 då jag tvingade i mig frukost mitt i värkarna och till slut bara skrek jag för värkarna avlöste varandra och jag blev kl 8 inkörd till ett förlossningsrum. Då var värkarna så intensiva att jag inte riktigt kunde fokusera på vad som var runt mig. Jag fick genast ta av mig mina egna kläder och hoppa i sjukhuskläder, och lustgas skruvades på direkt. Jag fick nästan panik över hur otroligt intensiva värkarna var. Jag hade räknat med en lugnare förlossning denna gång men istället var värkarbetet ÄNNU intensivare än med Selmas förlossning. Jag grinade och bad om epidural men innan någon hann komma kände jag ett tryck nedåt och det var redan dags att börja krysta. Efter 65 minuter på förlossningen, 90 minuter med värkar så var han född kl 9.05!! Det gick så otroligt fort att varken jag eller T knappt förstod att allt redan var klart, han var född!!! Det är ingen förlossning jag kanske valt att göra om då det gick så fort att jag nästan hamnade i chock och fick panik men skönt nog hade jag en fantastisk barnmorska som guidade mig så bra genom allt! Dt var trots allt tur att allt sattes igång även om vi inte var beredda på det då han var 54 cm lång och vägde 4495gram redan där, tänk om jag dessutom hade fått gå över tiden!

 

Även om det var intensivt så var det ju snabbt över och jag kände mig ganska pigg. Vi fick två timmar att bara vara, ligga och mysa med min son innan jag fick ta den där hett efterlängtade duschen innan vi fick in födelsedagsbrickan med mackor och vi fick fortsätta mysa innan det var dags för läkarundersökning. Sju timmar gammal vinkade vi adjö till förlossningen och åkte hemåt med vår lilla Wilfred. Det var riktigt skönt att få komma hem till sitt eget igen. Selma spenderade natten hos sin farmor och farfar så vi fick komma hem och landa i lugn och ro.

 

Dagarna som gått sedan dess har tyvärr kantats av massa sjukhusbesök, nästintill ett om dagen. Till att börja med krånglade amningen, precis som den gjorde med Selma, fast ett annat problem då han hela tiden tog/tar fel grepp vilket inte ger honom någon mat men ger mig såriga och väldigt onda bröst. Därmed tappade han en del i vikt och behövde gå på extra viktkontroller och stöd till oss i amningen. Vid ett av dessa besök kunde man också se att han blivit mer gul i färgen och det slutade med att han och jag fick spendera en natt på avdelning 14 för att han skulle sola. Usch vad jag grinade, det var jättetufft att se sin alldeles nya bebis ligga fastknuten i en stor och klumpig, plastsak och med en stor mask för ögonen. Han var så arg på den där masken och man såg hur han sökte efter en med blicken. Att försöka trösta och hålla honom nära var ju nästintill omöjligt med den där maskinen, och att försöka få till någon amning var ju än mer omöjligt. Tack och lov räckte det med en natt då värdet gick ner så pass mycket, men de följande dagarna fick vi komma på kontroller för att se att värdet höll sig nere. Mitt i allt detta svullnade plötsligt min ena armhåla upp och det kändes som att jag fått en väldigt hård och väldigt öm sten typ i armhålan. En läkare var snäll och kikade på det direkt när vi ändå var på sjukhuset och hon skickade mig vidare till kirurgakuten morgonen efter. Efter bara en timma på akuten fick jag remiss till ett ultraljud som jag nu väntar ska komma med posten, men så klart så har det redan försvunnit av sig själv innan dess (skönt nog). 

 

Nu har vi dock äntligen blivit utskrivna från eftervården och allt ser bra ut med hans värden, och vikten var på gång uppåt även om vi fortfarande kämpar på med amning och tillmatning.

 

Selma är en stolt storasyster och hon har faktiskt förvånat både mig och T genom att vara väldigt intresserad och framför allt väldigt snäll mot sin lillebror. Hon vill hjälpa till att klä honom, byta på honom, hon delar med sig av sina gosedjur och sjunger för honom när han skriker. Vi och de flesta i vår omgivning hade räknat med en väldig avundsjuka/svartsjuka från hennes sida som kanske skulle ta sig i uttryck i att hon skulle vara hårdhänt mot honom. Därmed inte sagt att det är lätt att dela med sig av sin mamma och pappa. Vi märker hur hon testar gränserna mot oss mer genom att framför allt ta till hårda nävar mot oss när hon blir arg. Vi märker också att hon varit väldigt trött de är dagarna sen Wilfred kom och man förstår att hon har många tankar i huvudet som bearbetas. Det som varit tuffast hittills att gå från ett till två barn är det som jag var rädd för, det dåliga samvetet över Selma som ibland får ta mer skäll än hon förtjänar av två trötta föräldrar. Vi gör vårt bästa för att låta varandra få en stunds vila om dagarna för att orka med, men när man inte får sova som man är van tar tyvärr energin snabbt slut. Jag njuter dock av att känna att jag sakta men säkert börjar få tillbaka min egen kropp! Visst, vågen visar på +10kg som jag nog tyvärr kommer få kämpa bort, och jag har fortsatt känna av foglossning och svullna fötter men som sagt, sakta men säkert känner jag mig mer och mer som mig själv i kroppen och vi har gett oss ut på flera promenader som jag verkligen njuter av!

 

Nu återstår hela denna vecka innan det är dags för T att återgå till jobbet efter 2,5 vecka på hemmaplan, och vi har ytterligare några dagar på oss att vänja oss vid livet som tvåbarnsföräldrar, och Selma vid livet som storasyster <3