Hakuna Matata

Dagar och veckor passerar i en rasande fart just nu! 

Vår senaste familjemedlem som fått namnet Wilfred har hunnit bli en månad gammal. Det är verkligen skillnad på barn 1 och 2, jag känner inte att jag hinner med honom på samma sätt som när man hade Selma som liten. Jag känner också en annan "stress" över att hinna med mer på hemmaplan under våra dagar hemma, och mycket tid tas upp av Selma. Sen veet jag inte om minnet lurar mig... kanske var det precis så här de första veckorna med Selma med, bara det att jag glömt det?

Wilfred är i alla fall hittills en liten kille som vill vara nära, nära. Han skriker inom loppet av några sekunder 9 av 10 gånger om jag försöker lägga ner honom på golvet för nackträning, eller försöker sätta honom i babysittern för att kunna göra lite annat. Trots detta så är han, precis om Selma var väldigt stark i nacken redan. Han ser till att träna nacken när han ligger i vår famn istället ;)

Han har tyvärr en del magont som vi försöker lindra med minifom. Jag upplever att det blivit lite bättre men det kanske också är att man blivit van att gå runt och studsa med bärselen om dagarna. Nu när jag insett hur mycket närhet han faktiskt vill ha så har vi fått sova lite mer på nätterna då vi istället för att gå runt med honom i timtal har ammat honom till sömns i hans babynest, något som inte är helt lätt men genomförbart även om det innebär att jag dage efter är stel lite här och där i kroppen, men vad gör man inte för lite sömn! Amningen går bättre men han tilläggsmatass fortfarande då han inte är helt nöjd om kvällarna, något som stör mig lite och skapar en osäkerhetskänsla. Än så länge så har jag tyvärr inte kommit till stadiet där amningsstunderna är en mysig stund, jag upplever mest en stress över osäkerheten i om han är tillräckligt mätt eller ej, och vissa stunder funderar jag på om jag tycker det är värt att satsa på amning denna gång om det mest ska kännas som ett nödvändigt ont. Men jag får fortsätta ge det en chans, det är inte så att jag pinar mig igenom stunderna, de är bara inte så enkla, mysiga och självklara som det var förra gången.

 

Vad negativt allt lät! Han är helt klart en mer krävande bebis än vad jag minns att Selma var, men som vi älskar honom! Han kändes så självklar i familjen från start. Nu har han också blivit så pass gammal att vi vid några sällsynta tillfällen har fått chansen att se ett sånt där ljuvligt snett litet bebisleende. Längtar efter att de ska bli mer vanliga då det verkligen värmer ända in i själen att få se det där lilla leendet. Selma har fortsatt att vara en helt underbar storasyster, så snäll och så förstående för att lillebror behöver äta, och bytas på, att man ibland kan buffa honom på rumpan när han är ledsen, och att han behöver upp i famnen när han är ledsen. Därmed inte sagt att livet med två barn är lätt då hon trots att hon är en fantastisk storasyster också testar gränser allt mer, precis om en treåring ska - men det i kombination med lite sömnbrist och bristen på återhämtning gör det hela än mer utmanande. Jag är så glad för att vi valde att T ska ta en ledig dag varannan vecka då det ger en möjlighet till att pusta ut lite extra.

 

Nu väntar läkarbesök på BVC för och se hur lillkillen växer :)