Hakuna Matata

Under föregående vecka vabbade vi hela veckan utom måndagen. Selma hämtades hem på måndagen efter blöjbyten som tydde på magsjuka. Magen var instabil hela veckan och det fick bli en hemmavecka även om det blev bättre och bättre. Igår laddade vi för en ny arbetsvecka, kläder las fram och allt det där andra som hör till inför uppladdning för arbetsvecka.

Under natten vaknade jag, torr i munnen och väldigt illamående. Jag gissade på att det var graviditeten som spökade till en början men till slut tvingades jag gå upp och börja hulka över toaletten. Inga graviditetssymptom där inte. Skönt nog fick jag sova nästan hela natten innan det var dags igen. Jag ser helt förjävlig ut med sprängda blodkärl som skapat massa röda prickar i ansiktet, och mina ögon värker efter ansträngningen.

Jag hade samma "tur" när jag var gravid med Selma och att vara gravid med en bebis som rör sig och sparkar i magen är verkligen hemskt! Förutom det är jag dessutom inne i en hungersperiod, jag har därmed varit extremt hungrig hela dagen men samtidigt mått extremt illa. Nu hoppas jag att det är över för den här gången och att de kommande två dagarna hemma bara blir återhämtningsdagar. Så fort jag är frisk så blir det till att färdigställa Selmas nya rum som bara väntar på nya lister och kontaktuttag. Någon inflytt blir det dock inte än på ett tag då vi tänkt ta tag i kontoret under mellandagarna och därmed behöver vi använda rummet för lite förvaring under den renoveringen. 

 

Imorgon hade jag längtat efter ett nytt preggopass men det får helt enkelt vänta till nästa vecka!

 

Idag var jag iväg på min första gravidvattengympa! Alldeles själv bokade jag passet och tog mig iväg, så heja mig bara för det! Jag hade förväntat mig ett pass med lite lättare övningar men istället blev  det ett intensivt pass där jag till slut var alldeles illröd av ansträngning och det brann i armar och ben. Men oj så skönt det ändå var att få ta ut sig rejält! Man gör det ju helt efter egen förmåga och vilja men jag valde att ta ut mig då det var riktigt skönt att ge kroppen en genomkörare då jag numera är extremt stillasittande. passet avslutades med avslappning där simsalen släcktes ner och lugn musik spelades medan vi fick flyta runt på i bassängen.

 

Det här var verkligen toppen och jag ska verkligen försöka att ta mig iväg varje vecka. Ett pass i veckan gör väl kanske ingen större skillnad men det är nog bättre än inget gissar jag. Nu håller jag bara tummarna för att träningspasset inte ska ge foglossningskänningar senare ikväll.

 

Idag har jag i övrigt haft en lugn hemmadag då det blev vab. Två mindre trevliga blöjor byttes igår, en på förskolan och en hemma och med lappar om att de haft flera fall av magsjuka på avdelningen så tog vi det säkra före det osäkra då jag vägrar vara smittspridare. Finns inget värre än föräldrar som lämnar med argumentet om att det inte blev mer än två spyor etc, det KAN ändå vara magsjuka! Men inget mer blev av det hela så vi har varit ute på en liten promenad men framför allt har vi målat, målat och målat! I förberedelsen för att det kanske var magsjuka som härjade så svängde jag förbi ikea för att köpa hem en plastad frotté till att ha för att kunna byta i sängen med, och då ryckte jag även med vattenfärger. Hon har målat för glatta livet och jag med! Det var riktigt mysigt att sitta och måla, och härligt att se henne måla på för glatta livet. En del av dem fick riktigt härliga färgkombinationer så nästa projekt är att köpa hem två ramar så kanske man kan göra något med de fina teckningarna.

Efter en ganska usel lördag fick vi en desto bättre söndag skönt nog. Efter en gemensam frukost packade vi in oss i bilen och begav oss mot ett soligt Mariebergsskogen för att möta upp Sara med sin familj. Nio av tio gånger får vi jättemysiga stunder tillsammans när vi ses ute någonstans och idag var inget undantag. Barnen var på bra humör och lekte tillsammans och vi avslutade med lite korvgrillning innan det var dags att packa in trötta barn (och mammor och pappor i bilen) och avsluta förmiddagen. Väl hemma somnade vi allihop, utspridda i huset för att sedan vakna upp till en lugn och mysig eftermiddag på hemmaplan med massor av bokläsning, allra mest blev det Bamse som är favoritlektyr för stunden. Efter det blev det pärlande vid köksbordet till lite skön musik och allt kändes bara allmänt mysigt... lugn och ro och bara få tanka närhet med den som betyder allra mest. Hjärtat blev extra varmt när vi satt nergosade i fåtöljen och läste lite, när Selma plötsligt sträcker fram sin lilla hand och klappar mig på magen och säger "hej Lillebror" med ilte tyst röst. Det är nog första gången som hon liksom visar intresse för magen. Visst pratar hon lite om Lillebror då och då men mest handlar samtalen om mer allmäna och praktiska saker men det här var första gången som hon liksom visade en ömhetshandling av något slag mot sitt kommande syskon <3

 

 

Usch, idag var första dagen i denna graviditet som hormonerna spökade rejält! Jag kände mig ledsen och irriterad från det att jag slog upp ögonen och det höll i sig större delen av dagen. Stackars lilla Selma fick tyvärr bli lidande då hon gick mig på nerverna genom att inte lyssna på mig - helt normalt för en 2,5 åring men just idag bara fixade jag det inte. Det slutade med att jag stormade förbi henne och T med tårarna sprutandes för att sedan stänga in mig i sovrummet där jag bölade en stund för mig själv över att känna mig som världens sämsta mamma som låter sin ilska och irritation gå ut över ett litet barn, och inte vilket barn som helst utan dessutom mitt eget :( Jag hade aldrig tolererat att någon annan bemött henne på det sätt jag själv bemötte henne denna förmiddag. Det slutade i alla fall med att jag somnade och hon fick spendera någon timma med sin pappa. Vaknade någon timma senare och kände mig mycket lugnare och det blev bara bättre och bättre ju mer tiden gick.

 

Men usch.... Hormonutbrott är väl aldrig roligt då man liksom förlorar kontrollen över sig själv och sina reaktioner, men under graviditeten med Selma var det bara T som behövde utstå dessa dagar, nu har jag en liten tjej som är helt oförstående inför mamma plötsliga ilska och irritation och som blir jätteledsen. Usch usch usch... får jag såna dagar igen ska jag verkligen försöka ha den här dagen färsk i minnet. Låt henne se på TV en hel dag om så är - det kan inte bli annat än fel när jag försöker ta mig an henne med alla de känslorna i kroppen.

 

Älskade älskade barn, imorgon är en ny dag och jag hoppas på en ny bättre dag full av mys och lek!!

Lillebror bjuder på allt fler buffar men de flesta sparkar vänds nog inåt för det är fortfarande sällsynt att buffarna känns från utsidan. Men åh vad mysig den här tiden är, när man dagligen får känns sin bebis röra sig där inne i magen. Det här är verkligen något jag sett fram emot sedan jag såg det där plusset på teststickan, och jag försöker verkligen att njuta till fullo trots en stor trötthet.

 

I övrigt följer denna graviditet ungefär samma spår som min förra. Det vill säga att vågen stod still och sockersuget var lika med noll, för att sedan komma över mig enormt igen och därmed sätta sina spår på vågen. I dagsläget står vågen redan på +7 kg när jag går in i vecka 23 imorgon, något som känns lite skrämmande då de sista 4 kommit bara de senaste veckorna. Jag ska verkligen försöka att hålla mig någorlunda aktiv men attans vad svårt det är med denna ständiga trötthet! I förra veckan var jag iväg och simmade 45 min, jätteskönt och lite peppande att fortsätta med det. Men som de flesta vet så är inte det jobbiga själva träningen utan den där lilla biten som handlar om att lämna hemmet och faktiskt åka iväg och träna! Flåset har redan försämrats rejält men det är väl bara att kämpa på, att försöka att vara åtminstone lite aktiv.

Just nu försöker jag ta hand om mig bättre genom att vänja av Selma vid bärandet, men åh så svårt det är! Min lilla tjej som inte är så liten längre storleksmässigt men som just nu är inne i en period där hon pratar mycket om att hon ska bli en bebis igen. Det är tufft för mammahjärtat! Att höra henne säga att hon ska bli en bebis igen och gråtandes säga att hon inte vill ha sin nya säng (som hon haft i flera månader) och sedan springa in i klädkammaren och peka på sin spjälsäng och berätta att det är den hon vill ha! Vi försöker att på ett milt sätt förklara och berätta att lillebror är en liten bebis och behöver sova i bebissängen, och jag tror den biten ska gå bra. Värre blir det nog med hennes vagn som hon fortfarande åker i under våra promenader med vovven, att den ska bli lillebrors.

 

Jag vet inte hur man gör det på bästa sätt. Jag försöker att ge henne mycket närhet, att inte prata för mycket om att hon är en stor tjej då hon just nu så gärna vill vara liten, och jag försöker prata om lillebror då och då i våra vardagliga samtal som förberedelse inför det som komma skall.