Hakuna Matata

Idag var jag iväg på min första gravidvattengympa! Alldeles själv bokade jag passet och tog mig iväg, så heja mig bara för det! Jag hade förväntat mig ett pass med lite lättare övningar men istället blev  det ett intensivt pass där jag till slut var alldeles illröd av ansträngning och det brann i armar och ben. Men oj så skönt det ändå var att få ta ut sig rejält! Man gör det ju helt efter egen förmåga och vilja men jag valde att ta ut mig då det var riktigt skönt att ge kroppen en genomkörare då jag numera är extremt stillasittande. passet avslutades med avslappning där simsalen släcktes ner och lugn musik spelades medan vi fick flyta runt på i bassängen.

 

Det här var verkligen toppen och jag ska verkligen försöka att ta mig iväg varje vecka. Ett pass i veckan gör väl kanske ingen större skillnad men det är nog bättre än inget gissar jag. Nu håller jag bara tummarna för att träningspasset inte ska ge foglossningskänningar senare ikväll.

 

Idag har jag i övrigt haft en lugn hemmadag då det blev vab. Två mindre trevliga blöjor byttes igår, en på förskolan och en hemma och med lappar om att de haft flera fall av magsjuka på avdelningen så tog vi det säkra före det osäkra då jag vägrar vara smittspridare. Finns inget värre än föräldrar som lämnar med argumentet om att det inte blev mer än två spyor etc, det KAN ändå vara magsjuka! Men inget mer blev av det hela så vi har varit ute på en liten promenad men framför allt har vi målat, målat och målat! I förberedelsen för att det kanske var magsjuka som härjade så svängde jag förbi ikea för att köpa hem en plastad frotté till att ha för att kunna byta i sängen med, och då ryckte jag även med vattenfärger. Hon har målat för glatta livet och jag med! Det var riktigt mysigt att sitta och måla, och härligt att se henne måla på för glatta livet. En del av dem fick riktigt härliga färgkombinationer så nästa projekt är att köpa hem två ramar så kanske man kan göra något med de fina teckningarna.

Vilken fantastisk dag!

 

Det var många fjärilar i magen är vi åkte mot sjukhuset imorse och väl på operation i full operationsmundering kände jag mig nästan panikslagen. Men väntan blev lång, det dröjde nästan tre timmar innan jag till slut blev uppropad. Det var nästan spännande att sitta i väntrummet med det gravida paret som väntade på kejsarsnitt, lyssna till kvinnan som skulle operera foten och berättade om sin dramatiska förlossning med sina tvillingar, eller kvinnan som agerade tolk men egentligen gjorde praktik på förlossningen som berättade om sina erfarenheter därifrån, eller den gamla tanten som berättade om sina två år i Dubai i ungdomens dagar... Mötet mellan människor fascinerar mig verkligen. Jag är verkligen ingen deltagare i dessa möten utan en väldigt intresserad observatör som lyssnar noga till det som sägs och funderar mycket. En kvinna satt tårögd och väntade på att hennes lilla, lilla kille skulle komma ut från operationen, och jag tänkte tillbaka på den där stunden när jag och T väntade på att bli hämtade till förlossningen för att få möta vårt barn precis som detta par skulle få göra... och hur känns det egentligen att föda fram ett barn på ett sjukhus där man inte kan språket? Eller är de som mig som förmodligen skulle känna mig jätteorolig om jag befann mig på ett sjukhus i ett "främmande" land?

Hur som helst kändes aldrig den långa väntan särskilt lång och paniken la sig ganska snabbt. Den började bubbla fram igen när det väl var dags, ""operationshöcklet" på huvudet, uppe på en brits med armarna ut åt sidorna, någon blottar bröstet för att fästa EKG-sensorer, en annan sticker mig i armen, en tredje sätter ett band ovanför knät och en fjärde fäster ett band med hullingar i pannan för att mäta ännu ett värde samtidigt som jag tittar upp mot de där gigantiska lamporna som finns i operationssalar man ser på TV. Men så fantastiska de var! Så himla goa allihop då det skämtades, informerades omvartannat.

 

Till slut kopplas ett dropp på och jag börjar känna mig alldeles tung i kroppen, efter en stund berättar de att de sätter in sömnmedlet och jag slocknar men hör snart röster omkring mig igen och är rädd att de ska börja skära i knät innan jag somnat. Jag får ögonkontakt med en sköterska som börjar prata med mig och jag inser sakta att allt redan är över, att jag sovit gott och allt är klart! Väldigt förvirrad frågar jag om de fått ut benbiten och en lyckokänsla sprider sig inom mig när hon svarar jag med ett stort leende innan hon hämtar en behållare med vätska där den jävla lilla benbiten flyter runt! Det tar en ganska bra stund innan jag vaknar till men det blir lite bättre när jag äntligen får något att äta efter en låååång fasta.

 

När jag får träffa läkaren berättar han att han gått upp ovanför knäskålen direkt efter min beskrivning och hade hittat och fått ut skiten på typ 10 sekunder!! Eftersom jag ändå var snittad passade han på att undersöka mitt knä vidare och han gav mig mycket beröm för mitt fina knä. Knäppt kanske, men jag blev så glad av de orden efter allt jäkla problem jag haft. Han berättade att han hittat stället där benbiten suttit och han konstaterade att det med största sannolikhet hade slagits lös en bit när mitt knä "halvt" hoppade ur led runt 2011 (?).

 

Jag kan stödja på knät men det gör ganska rejält ont i snitten så fort det sträcker lite i dem. Men vad gör det!? Jag är så pepp på att komma igång med träningen för nu känns det inte som att det finns något som kan stoppa mig, det finns ingen anledning till att hålla tillbaka!! Motivationen för att på rikigt komma igång med förebyggande träning finns så klart också för nu har jag en benbit som bevis på vad konsekvensen kan bli om knät hoppar igen - det handlar inte bara om att det gör överjävligt ont just där och då, det kan bli skador som hindrar mig i flera år, som kan leda till att mitt barn utsätts för fara!!!

Den lilla biten nu är väl att vänta på att snitten ska läkas, och den stora biten är att få min hjärna att förstå att faran är över på riktigt. Knäna SKA belastas, jag KAN springa utan att oroa mig för att det ska göra ont, jag KAN resa och sätta mig på stolar och golv utan att specialgöra det för att knän inte ska belastas. Det har blivit en ful ovana där i stort sett varje fysisk rörelse föregås av en specialrörelse för att i största mån undvika eventuella känningar - något som istället kan göra mina knän sämre då de inte får den träning de behöver!

 

 

Förra onsdagen fick jag ett brev på posten som talade om att jag skulle infinna mig på operationsavdelningen på centralsjukhuset imorgon för att göra en titthålsoperation på knät!

Jag vart så chockad!! Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så fort. Nu sitter jag här kvällen innan med fjärilar i hela magen. En del av mig har längtat hela veckan efter morgondagen och en annan ser på den med skräck. Informationen har varit minimal och jag vet egentligen ingenting... Kommer jag vara vaken eller sövd under operationen? Hur kommer det kännas efteråt? Vilka är och hur stora är eventuella risker med ingreppet? Hur länge kommer jag eventuellt ha ont och hur länge behöver jag vara sjukskriven?

Jag gjorde det stora misstaget att googla ingreppet och dumt nog får man självklart läsa mer dåliga än bra saker. Men hur det än är så är den nuvarande situationen ohållbar och en operation är värt det oavsett vad riskerna är.  Senast slutet av förra veckan fick jag så där superont när jag var på jobbet. Denna gång kände jag igen smärtan så jag blev inte lika rädd, och jag lyckades få benflisan att flytta sig genom att ta mig an knät på samma sätt som läkaren gjorde.

 

Jag vågar nästan inte tänka tanken att det efter imorgon kanske är ett minne blott! Jag har fortfarande dåliga knän men jag behöver inte oroa mig för den där plötsliga smärtan. Men som sagt, man ska nog inte ropa hej ännu då risken finns att den misslyckas och de inte lyckas hitta den.

Typiskt nog har vi hantverkare hemma hela denna veckan som ska byta ut vårt ventilationssystem så det blir inga sovmorgnar på hela veckan :( Jag har i alla fall samlat på mig både romaner och jobbrelaterad litteratur för att ha något att göra under min vecka hemma tillsammans med hantverkarna!

 

Håll tummarna för att det är en nöjd S som skriver nästa gång!!

Igår kväll satt jag och lilla stumpan och myste i soffan efter hennes kvällsbad, tittade lite på TV, jag med benen utsträckta framför mig och henne intill mig. Jag ser hur klockan börjar dra iväg och sovdags närma sig så jag ska resa mig för att göra välling MEN vid minsta försök att flytta höger ben så strålar världens smärta ut från knät och jag känner mig svimfärdig. Jag inser genast att det är min lilla benflisa som satt sig på ett väldigt dumt ställe. Det brukar inte vara några större problem att få den att flytta sig vidare genom att vicka lite fram och tillbaka på knät, men denna gång svartnar det nästan för ögonen när jag försöker minsta lilla. Paniken börjar komma då jag är ensam hemma i väntan på T som är på väg hem från Stockholm, och inte blir det bättre av att mobilen ligger kvar i hallen. Att resa på mig var uteslutet då jag var så rädd för att tuppa av och Selma skulle då bli helt själv! Som tur är når jag datorn som jag slår på, ut på Facebook och skickar iväg ett meddelande till familjemedlemmarna i hopp om att någon ska svara... Till slut får jag svar från min ena svåger som ringer till mamma som är här på några minuter och kan ta Selma så jag får försöka röra på knät utan att Selma blir rädd för att se mig ha ont. Till slut kommer T hem och jag övertalas till att ringa rådgivningen som så klart inte kan säga så mycket mer än att jag får åka till akuten så någon kan titta på det. Efter ett väldigt misslyckat försök att resa på mig (kunde inte ens sitta upprätt i soffan då det sträckte för mycket i benet) övertalar mamma mig till att de ska ringa efter sjuktransport. Efter en stunds väntan kommer till slut en glad kille med bår och knackar på och jag lastas på och skjuts in i transportbilen.

 

Väl på akuten får jag byta bår, skjutsas in till ortopedavdelningen där jag får ligga i korridoren utanför väntrummet. En sköterska berättar att jag ska få ett eget rum, och en läkare kommer titta på mig, men det kommer dröja en stund. Efter en liten stund kommer T och håller mig sällskap <3

Det muttras från andra väntande om att det tar lång tid och jag blir lite irriterad över bristen på förståelse - självklart gör läkare och sköterska det bästa av det de har - de är inte rätt personer att rikta sin irritation emot över långa väntetider! Jag överhör en tant fråga sköterskan om det är hennes tur snart eller om hon måste vänta 4h till. Sköterskan är lugn men hennes irritation lyser också igenom då hon förklarar att det är omöjligt att veta då de jobbar efter en prioriteringslista och inte en kölista. Jag tänker att 4h ändå är helt okej väntan. Timmarna går, i väntrummet sitter någon med brutet finger, en farbror ligger på en säng längre bort och beklagar sig över väldig smärta, en liten pojke i Selmas ålder knatar fram och tillbaka haltandes i korridoren, läkaren kommer och går i rask takt fram och tillbaka mellan rummen, fler klagomål från tanter, den lilla killen börjar bli trött och gråter, telefonen börjar bli fruktansvärt ointressant efter att ha glott på den i flera timmar. Efter 5 h(?) har jag fortfarande inte pratat med någon men det börjar bli tomt i väntrummet och jag tänker att det nog är min tur snart, när T ser ett par komma in med en ledsen tjej som brutit armen. Då Selma vaknade halv 6 och jag jobbat under dagen börjar jag bli väldigt trött då klockan passerar 01,02,03,04.... Jag slumrar till men vaknar nästan direkt - inte en chans att jag kan sova offentligt i en väldigt upplyst korridor. Stackars T sitter på sin pinnstol, fortfarande kvar för att hålla mig sällskap.

Till slut får jag komma in på ett rum efter ca 6h väntan - äntligen! Men det dröjer ännu en stund. Jag slumrar till igen och T somnar på sin stol lutandes över en brits. Efter totalt 8h väntan kliver äntligen läkaren in strax innan kl 05.30 och 24 h vakentid. Jag blir så glad att jag nästan blir gråtfärdig när jag äntligen får berätta om mitt problem. Han tittar på mina röntgenplåtar från i somras, drar upp byxbenet för att undersöka och känna på knät. Hann hinner trycka två ganska försiktiga tryck när han träffar benflisan som far iväg och all smärta är helt borta!! Efter att ha väntat i 8h, botar han all smärta med 10 sekunders behandling!!!! Det var ju inte hans mening utan bara ren tur som han sa, men lite bittert kändes det, och väldigt fånig kände jag mig som inte lyckats med samma lätta behandling på mig själv. Vi pratar lite om mina tidigare problem och när han nämner operation blir jag verkligen blank i ögonen. Han berättar att han där och då kan sätta upp mig på operationslistan och att jag kan skippa nästa veckas inplanerade ortopedbesök.

 

När klockan var 06.00 var vi hemma igen. Mamma var redan vaken och åkte hem direkt då hon inte sovit något vidare i väntan på oss och med en hund som gått runt i huset hela natten. Efter tio minuter hemma vaknar Selma och jag får hålla mig vaken 1,5h till innan Selma ska lämnas på förskolan och jag äntligen får sova!

 

Men åh vad det här dygnet var sååååå värt det!! Jag ska få min operation som jag hoppats så på men som läkaren på vårdcentralen i stort sett bad mig glömma. Jag har ingen aning om hur länge jag får vänta på operationen men bara att veta ATT den kommer bli av gör mig så glad.

En eloge till alla sköterskor och läkare som sliter på våra sjukhus! Läkaren som tog hand om mig hade jobbat sen 16.30 och han slet verkligen de timmar jag såg honom, och allt detta med en irritation från trötta patienter i smärta som klagar över den långa väntan.

 

Efter att jag lämnat Selma på förskolan 7.30 gick jag hem och sov, slocknade direkt och vaknade lagom tills jag hann duscha och göra mig klart innan Selma skulle hämtas 15.15! Nu ska jag nanna igen, och imorgon blir det en dag på hemmaplan för att komma rätt i sömn och våga belasta knät normalt. Det gör inte ont men rädslan för att smärtan ska komma igen gör att jag går väldigt försiktigt och stannar upp för minsta lilla känning, något som inte funkar när man jobbar.

 

Natti natt!

Igår snörade jag på mig skorna och gav mig ut på den första riktiga joggingturen efter mitt konditionstest. Klockan drog iväg och hann bli halv sju innan jag kunde gå ut och jag velade lite var jag skulle springa men bestämde mig till slut för rundan i skogen som på något vis är mitt slutmål att ta mig runt till våren springandes. Jag hade planerat att vara seriös och låna Ts träningsklocka och ställa in ett intervallschema men när batteriet i den var död så fick jag hitta på mitt eget schema så det fick bli att springa till varannan låt och gå till varannan (alltså gå ca 3 min varvat med att springa ca 3 min). Det var tungt, riktigt tungt och jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle orka hålla mig till ett sånt schema. Men efter nästan halva rundan kom jag in i det folk kallar andra andningen och helt plötsligt började det gå lättare! Jag tog mig runt den 4,5 km långa rundan helt enligt schemat och kände mig till och så pass pigg att jag körde på en spurt den sista låten!

 

Väl hemma kände jag mig så himla nöjd!! Visst var jag trött men jag kände verkligen att det här målet med att springa 5 km SKA jag klara för det kändes verkligen inte omöjligt. Så nu är mitt mål att få till 3 träningspass i veckan så länge det funkar att springa ute, 2 pass på gymmet och en löprunda på hemmaplan. Det kanske inte blir 5km-rundor varje gång men 1-2km är bra mycket bättre än 0 km så nu ska jag banne mig se till att verkligen nå mitt mål till våren!

 

Den här och nästa vecka blir väl kanske lite utav en utmaning att få till det då det är en vecka med många långa arbetsdagar då jag är mitt i perioden av utvecklingssamtal, och nästa vecka åker T till Stockholm 2 dagar så jag ska rodda hem, barn och vovve själv i 2,5 dygn. Tur att man har fina familjer som kan stötta en lite extra då! Denna gång är det Selmas faster som ställer upp och tar Pepsis ena morgonrunda för att Selma ska slippa gå upp supertidigt.

 

Nu är det dags att sussa - tröttheten är ständigt överhängande just nu så det är välbehövligt!

Nu har jobbet kommit igång på allvar, lilla fröken är inskolad i sin verksamhet, och jag har försökt sparka igång träningen igen efter tre månaders uppehåll. Två träningstillfällen har jag bakom mig och jag fick en kickstart då jag vågade mig på det otroligt fruktade löpbandet en kväll när gymmet var näst intill folktomt. Jag har inte vågat testa det i rädsla för att ramla, men efter en stund på bandet började jag känna mig hyfsat avslappnad och jag vågade prova på en stunds löpning i intervaller. Jag blev så pepp av det att jag nu har satt mitt nya träningsmål - ingen viktnedgångshets denna gång, utan ett konkret mål fokuserat på en dröm om att kunna springa en runda på hemmaplan. Så mitt nya mål är att få upp min kondis så pass mycket att jag klarar av att springa den fina 5 km rundan här i vår skog när våren kommer! Det är verkligen inget omöjligt mål, och vissa skulle säkert säga att det är ett superenkelt mål - men för mig som aldrig sprungit längre än 2,5-3 km i vuxen ålder, känns det verkligen som ett tufft mål, men något som jag verkligen vill! Jag tänker att jag borde orka springa 5 km på löpbandet vid årsskiftet men vi får väl se... jag hoppas löpbanden kommer fortsätta att vara lediga under hösten på mina träningskvällar så att jag verkligen kan komma igång.

 

Jobbet är som sagt också igång men jag känner mig lite halvdepp då jag hade hoppats på att känna av en nytändning nu efter semestern med nya barn, jobba med kollegor jag inte jobbat med tidigare o.s.v. men bara tre veckor in så känner jag mig... less och ganska oengagerad. Kanske kommer den där nytändningen efter hand eller också är det dags att på allvar börja fundera på om jag ska försöka slå mig in på någon annan bana...

Dagens läkarbesök slutade inte alls som jag hade hoppats. Efter att läkaren undersökt mig stod hon som ett frågetecken innan hon lämnade rummet en stund för att prata med någon specialist. Väl tillbaka fick jag en remiss till röntgen, något som kan dröja upp till 12 veckor! Jag fick också recept på smärtstillande och antiinflammatoriskt och remiss till sjukgymnast, och sjukskriven i 2,5 vecka.

 

Jag hade verkligen svårt för att hålla tårarna borta för hennes piller tror jag inte kommer hjälpa det minsta, tror och hoppas snarare att de ska hitta något på röntgen som ska leda till operation som hjälper mig att bli kvitt de här besvären för alltid. Just nu har jag jätteont vilket gör att jag har svårt att gå och stödja på benet och tanken på att behöva ha de så hela sommaren gör mig så ledsen. Att jag inte ska kunna springa och leka med min dotter obehindrat är det som gör mig så himla ledsen för sommaren får vi inte tillbaka. Jag hade inte brytt mig alls lika mycket om vi befunnit oss mitt i vintern eller hösten eller för den del tidiga våren - men just sommaren och allt som hör den till! Jag vågar ju knappast boka in någon semesterresa ifall jag blir kallad till röntgen den veckan. Jag hade verkligen sett fram emot sommaren med vår nu ettåriga tjej som kan springa, tycker om att gå på promenad och gräva i sandlådan och allmänt utforska. Som det känns just idag så gör det så ont att jag omöjligt skulle kunna springa ifatt henne om hon fick för sig att springa ifrån mig.

 

Jag borde väl försöka se ljust på det och ta var dag som den kommer men just nu känner jag mig bara så ledsen och besviken. Om inte jag känner mig bättre på måndag skulle jag kontakta läkaren igen så nu vill jag bara att dagarna ska gå då jag är 99% säker på att pillren inte kommer göra någon nytta alls :(

Efter att ha känt av mitt onda knä av och till sedan jag började jobba så insåg jag ganska snabbt att det inte är kompatibelt med mitt yrkesval. När man jobbar med små barn gäller det att kunna agera snabbt och som det är nu så kan jag utan förvarning plötsligt knappt gå utan att stappla och det är inte kompatibelt med min mammaroll heller när man har en ettåring som nu fått upp farten i benen och som går sin egen väg.  Därmed fick det bli ett samtal till vårdcentralen för att boka läkartid.

 

Det onda brukar komma och gå över på bara någon minut men nu ikväll så fick jag ont igen, väldigt ont och det vill inte släppa. Det gör verkligen ont så att jag känner mig gråtfärdig nästan. Jag hoppas verkligen att det släpper under kvällen samtidigt som man skulle ha något att "visa upp" på själva läkarbesöket om det inte gjorde det. Min förhoppning är att jag får en remiss till röntgen då jag är nästan 100% säker på att det är en broskbit som flyttar runt och blockerar i knät då jag kan känna den ibland. Har jag tur kanske processen kan snabbas på och den allra största förhoppningen är att det ska leda till operation så att jag i framtiden ska få slippa den här skiten och kunna leka och träna obehindrat. Nu är jag ju faktiskt igång med träningen så det känns som att jag ändå jobbar förebyggande för min första skada med överrörliga leder, men det här andra problemet gör det svårt att hålla igång som jag faktiskt vill göra nu.

 

Vi får väl se om jag får några första svar imorgon eller ej!

Halva första arbetsveckan avklarad!

Det var inte fullt så hjärtslitande att behöva vinka hejdå till min lilltjej första morgonen som jag väntat mig. Väl på plats kände jag mig ganska bortkommen då det mesta har ändrats sedan jag lämnade stället - delvis ny personal, nya barn, omfördelning av åldersindelningpå avdelningarna, stora förändringar i innemiljön, ett stort steg framåt har tagits i vår profil med lekpedagogik, en pedagogik jag inte känner att jag är jätteinsatt i även om jag läst och fått mycket berättat för mig. Jag märker också att jag tappat några av de där förmågorna man utvecklar så som att bli oerhört effektiv och snabb, att lyckas se hela rummet trots att man är helt inne i en aktivitet, och att ha en känsla för barnen omkring mig - att veta var i stort sett hela barngruppen är utan att ständigt behöva gå runt och räkna dem. Det är väl sånt som jag snart kommer in i igen såklart!

 

Även om det trots allt känns okej att vara tillbaka på jobbet så kan jag knappast påstå att jag föredrar jobbet framför de härliga dagarna jag haft som föräldraledig. Jag avundas verkligen T som får äta frukost varje dag med vår dotter, göra upp playdates med andra och allmänt mys på hemmaplan.

Jag får väl istället ta sikte mot sommaren och semester :p

 

Idag var första dagen jag kände mig riktigt, riktigt trött när jag kom hem. Med pepp från T lyckades jag till slut släpa mig iväg mot badhuset. Allra helst hade jag velat köra ett pass på gymmet men sedan någon vecka tillbaka har jag haft ont i halsen. Väldigt irriterande då  man aldrig ska träna med halsont, men jag vågar inte låta det gå alltför lång tid utan träning då jag är så rädd att komma av mig helt! Så istället fick det bli 45 minuter i bassängen. Jag inbillar mig att simning inte räknas som träning på det sättet.

 

Nu blir det en lugn kväll i soffan innan det är dags att sussa och ladda för en långdag på jobbet imorgon!

 

 

Och så var det söndag! Om en vecka sitter jag här med fjärilar i magen då det blir min sista söndag som föräldraledig... Utöver min separationsångest så är jag verkligen pirrig över att gå tillbaka till jobbet, nervös! Det är så länge sedan jag var i barngrupp att jag helt enkelt känner mig lite ringrostig. Jag är också lite nervös att börja en vardag med jobb och hantera rollen som mamma. Tidigare har jag fått gå hem och vila resten av kvällen efter jobbet när jag känt mig trött, men nu har jag en liten tjej att ta hand om, som jag VILL vara med men hur mycket ork kommer jag ha till att vara en rolig mamma på eftermiddagarna... Det känns bra ändå att jag lämnar över till T så att jag får känna på det här och ändå känna mig trygg med att Selma har det bra om dagarna när jag inte är där. Då får jag också lite tid till att fundera vidare på hur jag vill jobba i höst om jag ska gå ner i tid, om vi båda ska gå ner i tid eller om bara T ska gå ner i arbetstid... tankegången just nu är att jag kanske jobbar 100% i höst och går ner på 80% till våren, och låter T jobba 80-90% den här hösten istället.

 

Idag är det i alla fall söndag, och T kommer hem från sin skidresa! Han har varit saknad och jag tror att både jag och Selma längtar efter att få krama om honom. Igår kväll kom i J och höll mig sällskap, pizza, vin och prat i soffan - en perfekt lördagskväll! Skönt nog så sov Selma hela kvällen också så att jag slapp känna mig stressad och ha dåligt samvete över att J blir övergiven medan jag ägnar mig åt ett låååååångt nattningsförsök.

 

Idag tog vi en långpromenad i solen när det var sovdags för Selma och nu har jag packat väskan och gjort mig redo för en timma på gymmet. Selma ska få hänga lite med sin farmor och farfar under tiden :)

Just nu är jag inne i en period när gymmet inte lockar särskilt mycket. Jag tycker att det är skönt när jag väl är där men att ta sig dit är en liten kamp och jag får verkligen tvinga mig själv. Det känns på något vis extra viktigt att se till att komma iväg nu när jag inte vill då jag tror risken är stor att jag kommer av mig helt annars just nu. Förhoppningsvis är det bara en tillfällig motgång och jag hoppas på att träningsglädjen ska komma tillbaka snart!

 

Nu hör jag att någon är vaken ute i vagnen, dags för lunch och åka mot farmor och farfar!!

Igår var jag lite extra nöjd med mig själv då jag efter nästan två månader har nått mitt första delmål som jag satt upp för mig självi jakten på kilon. Vågen står nu på -5kg sedan nyår, och -8kg från min startvikt som gravid. I och med de -5 kg så har jag nått mitt första delmål och siktar nu på nästa som är ytterligare -5kg. Det som känns allra bäst med det hela är att jag inte gjort några mastodontförändringar, utan egentligen bara börjat träna 2 ggr/veckan och skurit ner ganska rejält på godis och fika som det åts alldeles för mycket av förut. Det var egentligen första 1,5 veckan som jag försökte vara superseriös och räkna kalorier men det tröttnade jag ganska snabbt på. Det var ändå bra att göra det även för så kort tid då man ganska snart lärde sig hur mycket man fick äta för att hamna rätt.

 

Nu vet jag att det så klart alltid är lättast att tappa i början, särskilt när jag har så mycket att tappa (totalt 15kg till målvikten, 20 till drömvikten) men nu när jag gjort några små ändringar och lärt mig att anpassa mig efter dem så kanske det är lättare att göra fler små ändringar när det väl behövs?

Jag känner att jag ävenmår bättre i mig själv, känner mig mer nöjd med mig själv och min kropp. Jag har lättare för att acceptera hur jag ser ut när jag faktiskt aktivt försöker förändra det jag inte är nöjd med istället för att bara deppa över det.

Träningen är fortfarande något jag tycker är väldigt kul och jag tycker det är väldigt skönt att få den där stunden  helt för mig själv där jag är vare sig mamma eller sambo utan bara får gå runt i gymmet och köra mina övningar och filosofera om livet. Extra kul blir det så klart när man börjar märka av resultaten, att helt plötsligt känna sig stark! Allra härligast har varit att få tillbaka magmusklerna som verkligen försvann helt under graviditeten! Jag tror också att det är bra att ha börjat träna nu när jag snart ska börja jobba igen.

 

Det är ju anti att hylla sig själv i vårt samhälle men för självkänslans skull är det ju viktigt att verkligen vara nöjd över sig själv ibland. Det är något som kan göra mig nervös i min föräldraroll då det är något som jag verkligen tycker är jätteviktigt - att hjälpa Selma bygga upp en bra självkänsla - att hon är världens finaste för att hon är just den hon är... Med en bra självkänsla kan man komma långt och livet blir ju så mycket lättare om man tror på sina egna förmågor...

 

Nu ska jag sluta innan det blir ett jätteinlägg - dags för promenad så vi hinner hem och röja innan dagens besök kommer i eftermiddag! En ny playdate väntar med den gamla klasskompisen S och hennes son :)

 

Jag har läst någonstans att barn som tidigare sovit hela nätterna, kan börja strula en del med sömnen runt 9-10 månaders ålder... Selma blev 9 månader för nästan en vecka sedan och JAAAA, sömnen är definitivt inte vad den har varit!! Från att ha sovit hela nätterna i stort sett varje natt, mellan ca 20.15-7.30 så har hon nu vaknat efter någon timmas sömn på kvällen för att sedan vara vaken till både 1,2,3 och 4 på natten! Större delen av stunden är hon glad som en lärka och leker och pysslar. Till en början gjorde jag mitt yttersta för att söva ner henne direkt men jag har insett att det inte är värt det. Så istället har jag tagit med mig datorn in på hennes rum, stängt dörren och låtit henne leka på golvet medan jag tittat på någon serie tills hon verkat bli trött igen.

Det är verkligen tufft och jag kan bli lite ledsen av att det gör att jag blir så trött på dagen att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Med knappt 2 månader kvar av min föräldraledighet vill jag verkligen ta till vara på varje dag som återstår, att leka massor, åka och göra roliga saker tillsammans och umgås med våra vänner. Men orken finns inte, varken hos henne eller mig.

 

Jag försöker att se positivt på det hela, att det är en övergående period, att det finns stackare som haft det så här sedan bebisarna var små, medan vi trots allt varit väldigt förskonade. Men det gör ju inte att man blir piggare för stunden tyvärr. Irriterande nog har hon hittills haft nästan alla vakennätter på vardagarna vilket gjort att jag fått ta de nätterna själv för att T ska få sin sömn och orka med jobbet.

 

Idag skulle vi gjort premiär på nya badhuset tillsammans men vi fick backa ur - det kändes inte som att vi hade de bästa förutsättningarna med bara 6h sömn i bagaget. Inatt hoppas jag på en bättre natt så vi kan följa med kompisarna till ett annat nytt ställe för oss, nämligen Leklandet. Vet inte hur mycket det finns för stumpan, men tydligen var det gratis inträde för alla under 1 år, och över 18år så då är det ju bara att testa!

 

Så... trött, trött, trött är hur jag känner mig! Humöret blir inte bättre av att mitt knä har strulat sedan träningspasset i söndags. Jag vet inte om det beror på att jag ökade på vikten på benpressen eller om det bara är ett sammanträffande. Jag tänkte i alla fall ge träningen ett nytt försök ikväll, jag får väl ta det försiktigt med benövningarna bara eller om jag kanske hoppar i bassängen och simmar istället. Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att få komma hemifrån för mig själv en stund. Vad gäller träningen så är jag verkligen förvånad över hur bra det går, hur mycket jag gillar det. Motivationen hålls ju helt klart uppe av att det ger resultat på vågen utan att det känns som att jag gjort några större uppoffringar då det i stort sett handlat om 2 träningspass i veckan + i stort sett inget godis men ändå inget totalförbud. Jag har även ett sug efter att träna mer, och de senaste gångerna har jag varit riktigt sugen på att testa på löpning på löpbandet! Jag har verkligen aldrig varit en människa som gillar att springa men nu finns suget, särskilt med tanke på hur nära jag har till fina löprundor i skogen och hur perfekt träningsform det är när man har barn och kanske inte supermycket tid att träna. För att träna på gym tar tid har jag insett, jag tycker att jag är snabb men det är väldigt sällan jag kliver innanför dörren hemma tidigare än 2h efter det att jag åkte med bilresa, träning dusch och ombyte, tid som jag tror kommer vara väldigt värdefull den dagen jag börjar jobba och inte får spendera dagarna med min juvel utan bara se henne några timmar på kvällen..

På tal om förskola så börjar det bli hög tid för oss att söka plats inför hösten... vill inte, vill inte, vill inte....!

Efter en mysig helg som innehöll middag och bio på stan på fredagen, mys med övernattning i sommarstugan på lördagen och babysim och gym på söndagen så började jag och Selma den nya veckan med en lugn dag hemma med lite promenad, och en tur till Bergvik där vi letade present till lilla Ella.

Igår blev det lite mer fart då små och stora vänner kom på besök. Det är verkligen kul att ses och följas åt, att inte bara få följa utvecklingen av sin egen bebis utan även andras. Det märks tydligt att de börjar bli större och deras personligheter blir mer och mer färgstarka. Igår var det tydligt att det finns åtminstone två små damer med humör och fart i, och den ena tillhör mig! De har börjat upptäcka leksaker, och framför allt att ANDRA har leksaker som alltid är mer spännande än den man själv håller i för tillfället, och det var flera gånger som små bråk fick avstyras mellan de heta damerna som i rasande tempo ålade sig fram för att sno åt sig leksaker.  Den enda herren i sällskapet blev faktiskt lite rädd vid flera tillfällen då de var så himla på.

Till slut tog energin slut för alla barn, och för att vara ärlig, även hos mammorna efter att ha jagat bebisar och avstyrt bråk i någon timma, så vi vinkade tack och hej för idag och begav oss på en promenad.

Att det är mera pass nu märktes även under morgonen då jag hörde hur det stönade och stånkades och får se att Selma halvt om halvt ligger på hyllan under soffbordet!

 

Idag har vi en planerat en sväng till öppna förskolan! Det ska bli mysigt då vi inte varit där sedan innan jul. Jag tycker alltid det är lite kul att se hur Selma beter sig i nya miljöer med nya människor. Nu har vi ju varit på öppna förskolan flera gånger men det är ändå inte så ofta, och ju äldre hon blir, ju mer rör hon sig på egen hand och upptäcker nya leksaker och nya ansikten!

 

Nästa vecka blir det två nya ansikten till för henne! Jag har nämligen bjudit hit en gammal klasskompis som jag inte umgåtts med på... ja vad kan det vara...15år? Hon har i alla fall en liten pojke som är i stort sett jämngammal med Selma, så jag bjöd in dem på playdate nästa vecka. Får väl se om det blir en engångsgrej eller om man lär känna varandra på nytt kanske. Även om jag i grund och botten är samma människa som då, så har man ju förändrats en hel del, och jag räknar med att hon kanske gjort det samma så det är ju verkligen som att lära känna en ny människa trots att vi har en gemensam historia!

 

På tal om något helt annat så väntar ett pass på gymmet idag. Jag är så  nöjd då det just nu går väldigt bra! Jag har i stort sett slutat med godis och det har faktiskt inte varit några större problem med det konstigt nog! Sen mitt första pass på gymmet så har jag faktiskt kommit iväg 2 ggr/veckan och det har varit roligt, riktigt roligt, och jag har känt ett sug efter att utmana mig själv vad gäller vikter och ett sug efter att lägga till fler övningar. Som en biverkan av detta står nu vågen på - 2,5 kg efter den här första månaden! En månad är ju ingenting i sammanhanget men jag väljer att se positivt på det hela och njuta av att det går bra, sen får jag väl ta det som det kommer och försöka att komma ihåg den här känslan när det börjar kännas motigt.

 

I övrigt så har jag börjat känna av ett ressug! En del av mig säger att det inte är läge att resa någonstans, varken ekonomiskt eller projektet att resa med småbarn, men andra delen av mig säger att det är ju ett perfekt läge då Selma är så pass liten att hon än så länge trivs bra i vagnen, och det kostar dessutom i stort sett ingenting extra för henne, och ju längre man väntar desto närmare kommer man tiden då man kanske börjar tänka på syskon och DET känns ju som ett ännu större projekt.

Men vi får väl se, det som främst talar emot det är pengarna då det är mycket annat just nu! Först på listan står en bil som vi nu seriöst börjat leta efter. Vi har kommit fram till att en Ford Mondeo från 2011 och framåt står som favorit på vår lista och därefter står det nog en v70 från 2009 och framåt. Tyvärr är ju kanske inte Forden jättevanlig så det verkar inte komma ut så många bilar just nu. Men vi ger det någon månad innan vi ger upp och siktar in sökandet på en v70 som det finns betydligt fler av!

 

Igår var det dags att besöka mitt gym för första gången!

Under 2013 års sista dag köpte jag ju faktiskt ett medlemsskap till ett gym för ett års tid utan att ens ha besökt gymmet. Men jag tror nog att jag gjort ett bra val!

Igår hade jag och syrran en provträningstimma inbokad, det innebar att vi fick sätta oss ned med en instruktör och berätta våra mål med träningen. Jag hade faktiskt funderat igenom det ganska mycket och kunde därför svara direkt. Mina tre mål med träningen är att dels jobba för att gå ner i vikt (hur ofta tror ni att de får höra det svaret i januari :p), arbeta upp en bättre hållning och att få in rehabövningar för mitt knä.

Därefter gick vi igenom ett träningsprogram, hon instruerade hur inställningar skulle göras och kontrollerade att man utförde övningarna rätt.

Tiden gick fort och jag kände mig faktiskt ännu mer peppad. Tyvärr har jag ju minne som en guldfisk så efter vår stund tillsammans tänkte jag gå en runda till på maskinerna för att testa på egen hand. Många av maskinerna var upptagna så det jag valde att bara testa en av dem och jag kände redan då att jag blev osäker på om jag gjorde rätt eller ej. Det får nog bli ett besök snart igen så att jag lär mig maskinerna och inte glömmer allt hon sa.

Innan hemgång blev det 20 min på crosstrainern och mitt ansikte matchade min rosalila tröja fint efter den stunden!

 

För att ha ännu lite mer kontroll över målet att faktiskt tappa vikt, har jag skaffat gratisversionen av appen Lifesum(Shapeup) där man i stort sett räknar kalorier. Jag räknar väl inte på pricken då jag är för lat för att ta reda på det exakta kaloriinnehållet i våra middagar men det hjälper mig hålla koll på om jag håller mig inom ramen eller inte. Jag har satt som mål att försöka tappa 0,5kg i veckan, och efter min första vecka med koll på vad jag äter, två vattengympapass och en halvtimme på motionscykeln så har jag faktiskt lyckats tappa det dubbla, så det känns som en bra start! Min nya upptäckt, långt efter alla andra, är kvarg! Få kalorier men väldigt mättande. Hittills har jag blandat i det i min fil tillsammans med flingor eller med en klick blåbärssylt och lite vatten för att tunna ut konsistensen, vilket faktiskt varit gott!

 

Målet är att hinna med ett besök till på gymmet innan veckans slut tillsammans med syrran så att vi kan hjälpas åt att minnas instruktörens ord, och känna oss lite mer hemma med programmet och maskinerna. Då blir det förmodligen lite lättare att åka iväg och köra själv också.

 

Nu är det frukostdags för mig och den lilla damen :)

 

Idag körde jag mitt första pass! Jag släpade med syster och mor på ett prova-på-pass med Gymstick vattengympa och precis som jag misstänkte så passade det mig superbra!! För mage, axlar och armar var det ett riktigt tufft pass medan det inte var riktigt lika tufft för benen. Men det kanske berodde på att jag inte riktigt kunde med tekniken i stegen för att få maximalt motstånd. Hur som helst var det kul och det kommer definitivt att bli ett sådant pass då och då som variation till den andra träningen.

På det här passet användes förutom vattenmotståndet, också stänger med gummiband i varje ände och vanliga gummiband.

 

Jag trivs verkligen i vatten och även om det var sjukt jobbigt bitvis så tycker jag att det var lite lättare att pressa sig då det ljummna vattnet även funkade lite avkylande. Nu känner jag mig ännu mer pepp på att komma igång, så himla skönt!

Jag gjorde det!

Som start på nyårsfirandet turades mina systrar, min svåger och jag om att ta en stund framför datorn för att teckna medlemsskap på ett av gymmen här i stan! Det är nog ganska precis tio år sedan jag ägde ett gymkort så det får väl kanske ses som något slags jubileumsfirande :p

Anledningen till att jag valde att teckna det var att det dels var ett väldigt bra erbjudande som gjorde att det nog är det billigaste årskort jag hade kunnat få tag i, i den här stan, och att det i detta pris ingår fri entré till badhusets motionsbassänger vilket passar mig jättebra som gillar att simma.

Så nu har jag alltså ett års medlemsskap på gymmet, det kommer att dras en summa från mig varje månad i ett års tid och helt plötsligt kommer det alltså att "kosta" mig pengar att vara lat och ju mer jag nyttjar kortet, ju billigare blir ju varje pass!

 

Målet är att åka dit minst en dag i veckan, men ambitionen ligger väl på två pass i veckan. Det känns lite pirrigt och nervöst men samtidigt är jag mer motiverad till en förändring än jag varit på länge! Extra kul är det ju att jag kan få sällskap eftersom vi var flera som teckna medlemsskap.

 

Idag blir det årets första träningspass. Dock inte på gymmet utan i bassängen då det var prova-på-pass på ett av badhusets vattengymnastikpass! Jag har faktiskt aldrig testat det så därför blir det ett pass idag med Gymsticks som de kallade det, och på lördag blir det ett pass med djupvattensgymnastik - hoppas det blir kul! Jag ska också sticka in näsan på gymmet och hämta ut mitt kort så att jag kan komma igång med träningen där nästa vecka.

 

Om 2013 var Selmas år så ska jag försöka göra 2014 till mitt år och satsa på min egen hälsa! Det i sin tur hoppas jag ger mig en energiboost så jag kan vara en bra kollega på jobbet och en ännu bättre sambo och mamma som har energi kvar att ge efter jobbet!

 

 

Om ni bara visste hur jäkla trött jag är på mitt knä...

 

Förut blev jag mest rädd, nästintill skräckslagen varje gång jag hade några känningar i knät för att jag var rädd för att det skulle hoppa ur led igen, men nu börjar frustrationen ta överhanden.

 

Den senaste tiden har jag haft känningar i knät av och till. Det kan gå både en och två månader utan att jag känner något och sen PANG! Då kan jag ha ont den dagen eller också kommer det och går under 1-2 veckor för att sedan bli helt bra igen för en tid.

Efter förra omgången av knäproblem som även innefattade läkarbesök, röntgen och sjukgymnast så känner jag att det verkligen tar emot att besöka en läkare igen för knät då undersökningarna var så fruktansvärt obehagliga. Sen känns det som att det bara skulle vara negativa nyheter jag skulle få, som att det antingen inte finns något att göra utan att det är något jag får lära mig leva med eller att det krävs en operation med en väldigt lång och tuff rehabilitering (något sjukgymnasten varnade mig för då).

Ï slutändan kommer det nog bli så att jag får släpa mig iväg ändå för det här känns inte alls som att det fungerar med det yrke man valt. Att aldrig veta när smärtan kommer, tänk om den kommer när jag är själv på förskolegården och jag måste springa ifatt ett barn, eller mitt eget barn för den delen...

 

Däremot vill jag inte dra igång något under min föräldraledighet för jag kan ju inte vara själv med Selma med ett nyopererat knä om det nu är där det landar...

 

Hur som helst är jag jäkligt trött på skiten :(

Igår fick T ta med vovven och dottern på en promenad medan jag stannade hemma för att genomföra mitt första träningspass sedan förlossningen. Jag gjorde ett försök för några dagar sedan, men en kinkig liten tjej gjorde att jag bara kom halvvägs genom programmet.

 

Men denna gång lyckades jag alltså ta mig igenom alla 7 övningarna i period 1 i Olga Rönnbergs träningsbok för nyblivna mamma. Det var skönt att kicka igång samtidigt som jag blev lite depp över att känna mig så svag då det var knappt jag tog mig igenom övningarna, å andra sidan inser man ju hur välbehövligt det är att komma igång igen så mag-/ryggmusklerna kommer orka med att bära runt på vår växande tjej!

 

Idag är jag dock heeeeeelt utsliten, det känns som att jag hade kunnat sova ett dygn! Inatt ville Selma inte alls somna när mamman började känna sig trött. Istället hann klockan bli 00.20 innan jag lyckades lägga ner henne i hennes säng och hon fortsatte sova. Tyvärr vaknade jag av hennes gråt bara 40 minuter senare, men då var all ork och tålamod slut så jag tog med henne och gick in i gästrummet där jag bäddade ner oss och ammade då jag vet att hon somnar direkt och även fortsätter sova. Vi sov ända till 10.20 imorse med bara ett ytterligare avbrott för amning så jag borde fått den sömn jag behöver men jag känner mig ändå mer död än levande...

Något annat som drog ner humöret ytterligare idag var att jag kände av mitt dåliga knä för första gången på ganska många dagar så någon långpromenad blev det inte idag.

 

Nu ska jag fixa lite mat tills T kommer hem från jobbet, då får han ta med våra älsklingar på ännu en promenad medan jag försöker hitta lite ny energi...!