Hakuna Matata

Igår var jag på mitt första Mary Kay-party. Jag är inte så mycket för homepartyförsäljningar då det oftast är så dyra grejer. Hittills har jag varit på Tupperware (förstår inte alls grejen - så dyrt för plastburkar!), Partylite (fina grejer men löjligt dyrt för ljus). Igår fick vi i alla fall göra en minibehandling för händer och ansikte och det var faktiskt riktigt bra grejer. Allra bäst gillade jag foundationen som vi avslutade med och en liten behandling för läpparna. Avslutningsvis fick vi se vad produkterna kostade och förslag på olika paket.... Antar att jag inte behöver tala om att det var dyrt! Det dyraste paketet kostade 4800kr och det var inte särskilt många produkter!!

Som vanligt så känner man sig dum om man inte köper något alls så jag köpte baspaketet med rengöring, återfuktning och foundation. Långt ifrån gratis så jag ångrade mig redan på vägen hem då jag egentligen är alldeles för snål för att kosta på mig så dyra hudprodukter. Jag använde det i alla fall igår kväll och imorse och det verkar ju helt klart vara bra grejer så förhoppningsvis är de värda sitt pris!

 

Jag googlade märket lite innan partyt och hittade nästan enbart positiva omdömen om produkterna så det blir nog bra!

 

Idag skiner solen så snart får det bli en promenad och lite senare idag tror jag att det får bli en sväng på bokrean. Det var längesen jag läste något så det är väl egentliten lite onödigt med inköp av fler böcker men det är ju så mysigt med bokrea. I år kan man dessutom få kika runt bland alla härliga barnböcker! Inte för att stumpan behöver fler böcker som medlem av Goboken och med kusiner att ärva från men någon liten bok kan man ju ändå få köpa med sig hem ;)

Igår var jag lite extra nöjd med mig själv då jag efter nästan två månader har nått mitt första delmål som jag satt upp för mig självi jakten på kilon. Vågen står nu på -5kg sedan nyår, och -8kg från min startvikt som gravid. I och med de -5 kg så har jag nått mitt första delmål och siktar nu på nästa som är ytterligare -5kg. Det som känns allra bäst med det hela är att jag inte gjort några mastodontförändringar, utan egentligen bara börjat träna 2 ggr/veckan och skurit ner ganska rejält på godis och fika som det åts alldeles för mycket av förut. Det var egentligen första 1,5 veckan som jag försökte vara superseriös och räkna kalorier men det tröttnade jag ganska snabbt på. Det var ändå bra att göra det även för så kort tid då man ganska snart lärde sig hur mycket man fick äta för att hamna rätt.

 

Nu vet jag att det så klart alltid är lättast att tappa i början, särskilt när jag har så mycket att tappa (totalt 15kg till målvikten, 20 till drömvikten) men nu när jag gjort några små ändringar och lärt mig att anpassa mig efter dem så kanske det är lättare att göra fler små ändringar när det väl behövs?

Jag känner att jag ävenmår bättre i mig själv, känner mig mer nöjd med mig själv och min kropp. Jag har lättare för att acceptera hur jag ser ut när jag faktiskt aktivt försöker förändra det jag inte är nöjd med istället för att bara deppa över det.

Träningen är fortfarande något jag tycker är väldigt kul och jag tycker det är väldigt skönt att få den där stunden  helt för mig själv där jag är vare sig mamma eller sambo utan bara får gå runt i gymmet och köra mina övningar och filosofera om livet. Extra kul blir det så klart när man börjar märka av resultaten, att helt plötsligt känna sig stark! Allra härligast har varit att få tillbaka magmusklerna som verkligen försvann helt under graviditeten! Jag tror också att det är bra att ha börjat träna nu när jag snart ska börja jobba igen.

 

Det är ju anti att hylla sig själv i vårt samhälle men för självkänslans skull är det ju viktigt att verkligen vara nöjd över sig själv ibland. Det är något som kan göra mig nervös i min föräldraroll då det är något som jag verkligen tycker är jätteviktigt - att hjälpa Selma bygga upp en bra självkänsla - att hon är världens finaste för att hon är just den hon är... Med en bra självkänsla kan man komma långt och livet blir ju så mycket lättare om man tror på sina egna förmågor...

 

Nu ska jag sluta innan det blir ett jätteinlägg - dags för promenad så vi hinner hem och röja innan dagens besök kommer i eftermiddag! En ny playdate väntar med den gamla klasskompisen S och hennes son :)

 

Inte alla böcker är värda att ödsla tid på. Jag har hittat två serier som är totalt urusla.

 

1) Ava Claire His submissive-series: 

Handlar om Leila som önskar sig en fot in på en känd PR-byrå. På väg till intervjun stöter hon på billionären Jacob som ger henne ett erbjudande som hans personliga assistent och undergivna älskare.

Ni hör själva. En dålig Femtio nyanser av honom-kopia. Jag började läsa men redan i första kapitlet så DRAR han henne ut i trappgången och antastar henne. Det var ett rent våldtäksförsök och då kände jag NEJ. Detta kan aldrig vara värt att läsa. Så jäkla sjukt dåligt.

 

 

2) C.C Gibb All or nothing-triologin:

Handlar om 22-åriga Katherine som i stort sett tvingas till jobb hos mannen-som-aldrig-tar-ett-nej-Dominic-Knight.  Han är väldigt dominant och vill ha henne. Det händer i stort sett ingenting. Jag plågade mig igenom två av tre delar av denna triologi. För det första så bråkar de hela tiden, och jag förstod aldrig varför. Det var alldeles för mycket av läs-mellan-raderna i dialogerna. Och sexscenerna ska vi inte tala om, pågick i en oändlighet! Nej, trist och tråkig serie.

 

För alla Twilight-älskare där ute finns det ytterligare några serier att fördröja tiden med. 

Förutom Armentrout som jag tipsat om tidigare så har också Amy A. Bartol och Becca Fitzpatrick skrivit två paranormala serier om en tonårstjej som förälskar sig i en övernaturlig kille. Personligen känner jag att det är lite av ett sött tidsfördriv att läsa denna typ av serie men jag börjar bli för gammal. Jag irriterar mig mest på all denna oskuldsfullhet som de kvinnliga karaktärerna alltid ska ha. Sedan kan jag inte hjälpa att bli lite oroad över att de manliga karaktärerna alltid har psykopatiska drag... Hur många småflickor kommer sluta lyssna på magkänslan i hopp om att killen bara har samma drag som en av dessa fiktiva karaktärerna? Oroväckande. 

 

 

Hush hush-series av Becca Fitzpatrick finns faktiskt i svensk översättning.

 

Del 1: Fallen ängel, Del 2: Förlorad ängel, Del 3: Noras val och sista delen Änglarnas kamp.

 

Denna serie handlar om 16-åriga Nora Grey vars liv går ut på plugg och att umgås med bästisen Vee. En dag tvingas hon byta labbpartner och placeras tillsammans med den mörke killen som ingen vet någonting om. Han är mystisk och irriterande. Samtidigt börjar en ny student - Elliott och han visar tydligt intresse för Nora. En del otäcka saker händer och Nora får allt svårare att veta vem hon kan lita på.

 

Denna serie ska också bli till film så småningom.

 

 

Tänkte tipsa om en bra underlagskräm som både jag och min mor köpte nyligen. Märket heter Clinique och jag är väldigt nöjd med den.

Krämen täcker bra men känns framförallt väldigt bra - man märker inte av den och den lämnar inte spår på kläderna.

Se bara till att få hjälp att välja rätt färgton!

 

Jaha, då sitter man här igen! Klockan 22.30 med en nyvaken, pigg dotter som just nu river ut innehållet i sina hyllor. Den här gången känner jag mig rätt lugn dock. Inte särskilt trött och inte särskilt irriterad - det är vad det är helt enkelt och jag är mest tacksam över att hon valde en ny vakennatt när pappan kommit hem och mamman haft en lång sovmorgon samma dag. Det är helt enkelt en trist sömnperiod men den lär väl vara övergående precis som alla andra perioder.

 

I övrigt så måste jag säga att det verkligen bara blir roligare och roligare att vara mamma åt vår lilla Selma. Var tid har sin charm, så är det ju helt klart. Men fram tills de allra senaste månaderna så har mammatiden mest bestått av mys känns det som medan jag nu känner att det verkligen är underhållande att vara med henne. Jag kan sitta och titta och fascineras och roas av henne. Se hur tankeverksamheten går på högvarv när hon undersöker saker och det är nästan så att man förväntar sig att det ska börja ryka ur öronen av det intensiva tänkandet. Den sista tiden har testandet mest bestått i det motoriska och vad för med sig. Att hon helt plötsligt kan resa sig mot saker på egen hand, och röra sig upprätt genom att gå längs med saker eller med gåvagnen. Det är en helt ny värld som öppnat sig för henne - helt plötsligt kan hon faktiskt nå alla de där sakerna som mamma och pappa försökt gömma undan genom att lägga det utom räckhåll på vardagsrumsbordet, hon har haft turen att lyckas trycka på rätt knapp på Wiispelet så att det börjar blinka och det helt plötsligt spottas ut en skiva, lyckan att man helt plötsligt når nya hyllor i bokhyllan och på egen hand kan riva ut allt dess innehåll. Det är ju helt klart en ganska krävande tid som förälder då man måste passa henne mycket, mycket mer men jag tycker verkligen att det är roligt då vi kan leka med varandra lite smått. Roligaste leken just nu är att bli jagad så man får kasta sig fram över golvet och då och då nervöst skrattande titta sig över axeln och se om man ännu blir jagad av mamman eller om hon har försvunnit!

 

Så just idag sitter jag på dotterns rum med ett litet leende på läpparna trots att det är efter läggdags, medan jag knattrar på tangenterna och samtidigt ser hur hon rotar igenom sina lådor med leksaker. Att vara mamma är verkligen tufft ibland, och det är nog de tuffa tiderna som är lättast att sätta ord på, för precis som jag nämnt tidigare så är det verkligen omöjligt att förklara för någon hur det kan komma sig att hjärtat känns sprängfyllt av kärlek bara av att se henne alldeles nöjd på golvet med sina leksaker...

 

Imorgon sparkar vi igång en ny vecka! Stumpan har nyst och haft en rinnande näsa under helgen så vi får se om det blir en lugn vilodag på hemma eller om det blir mamma/bebisträff hon kompisen. Natti natt på er :)

Jaycee DeLorenzos bok The truth about dating and mating syftar till ett radioprogram på Riordian college som de två huvudkaraktärerna Ivy och Ian håller i. Dessa två har varit bästa vänner i 15 år och under radioprogrammet diskuterar de frågor som andra stundenter undrar över angående sex och relationer. Ivy är en stark tjej som säger vad hon tycker och tänker men som önskar att hitta kärleken också. Det hjälper inte att programmets innehåll har en tendens att få folk att tro att hon är billig eller rent av en "hora". Ian är en riktig player som till skillnad från Ivy ständigt får slita med att andra ska ta han på allvar. 

Under en festkväll kyssar nästan Ian Ivy och hon blir till sin stora förundrar besviken när han inte gör det. Ännu värre är att hon nu inte kan släppa tanken på Ian och han i sin tur börjar hinta allt mer på att han önskar mer av henne. Frågan är bara om de ska våga gå vidare med sina nya känslor och riskera att förlora 15 år gammal vänskap.

 

Väldigt lätt och förutsägbar bok. Kunde lätt se denna bli en film. Absolut läsvärd.

 

Visst är det härligt när man hittar en bok som får en att skratta. Det fick Jennifer Millers bok Pretty little lies mig att göra. 

 

Pretty little lies är del ett av två. Boken handlar Olivia som upptäcker sin make Deacon med en blondin i deras säng. Efter att ha sparkat honom mellan benen och avslutat sin skilsmässa packar hon väskorna och flyttar hem till Chicago igen. Hennes bästa vän Pyper försöker få henne in på dejting-marknaden igen... och gud vad roligt det är. Jag satt och skratta högt, fy vilka hemska dejter! Hon försöker som sagt gå vidare och möter sin första och största kärlek Luke igen. Luke och Olivias förhållande avslutates plötsligt när hon hörde något som krossades hennes hjärta. Boken slutar med en spännande (men lite väl kliché) cliffhanger. 

 

Belle Aurora är en av mina nya favoritförfattare! 

Jag började med att läsa Raw eftersom enligt recensionerna var den rätt mörk. 

 

Raw handlar om socialarbetaren Lexi som har ett tragiskt förflutet och viger sitt liv åt att hjälpa ungdomar att komma på rätt köl. Hennes liv är inte så intressant förutom det faktum att hon har en stalker. 

Hon har aldrig pratat med honom, sett hans ansikte eller vet någonting om honom men han finns alltid i bakgrunden under dagarna. En kväll blir hon överfallen och hennes stalker räddar hennes liv.

 

Boken beskrivs med "This is not a love story. This is a story of love gone wrong." Med sådan beskrivning sitter man som läsare bara och väntar på att hjärtat ska krossas och självklart gör det! Fan vad jag bölade. Riktig jävla ful-bölande. :)) Men det visar bara vad bra bok det är. Man lever sig in, man hoppas på det bästa och jag vill bara läsa mer om Lexi! Rekommenderas.

Gillar du Stephenie Meyers  så kan jag nästan garantera att du kommer gilla Jennifer L. Armentrout.

Armentrout har två populära serier som jag läst.

 

Min personliga favorit! Serien börjar med boken Obsidian där Katy flyttar till en småstad med sin mamma efter pappans bortgång. Grannarna visar sig vara syskonparet Dee och Daemon Black. Katy och Dee blir snart bästa vänner men Daemon är allt annat än trevlig. Tyvärr är han också supersnygg, superpopulär och supersvår att förstå sig på. 

Katy inser att det är något speciellt med grannarna, de är annorlunda, de är utomjordingar.

 

Serien handlar om Katy och Daemons kärlek men övergår sedan till en överlevnadskamp då myndigheterna vill hålla styr på jordens utomjordingar. Samtidigt blir det allt svårare att veta vem man kan lita på!

Lux-serien är spännande och beroendeframkallande! Detta är en serie jag rekommenderar!

 

The seven deadly-serien har tyvärr bara två böcker publicerade hittills.

Amelie Fisher skriver varma, feel-good berättelser där huvudkaraktären i slutändan lär sig något livsförändrande.

 

Serien börjar med Vain där kalla, ytliga men fysiskt vackra Sophie Price som viger livet åt droger, fest och att se hur lätt hon kan stjäla vänners pojkvänner. Men en dag tar leken slut och hon tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon tvingas till Uganda för att arbeta på ett barnhem tillsammans med andra frivilliga. Där möter hon barn, glada trots de hemskheter de utsatts för och vuxna som viger sina liv åt att göra världen bättre. Det är inget lätt arbete, inte bara på grund av bristande faciliteter men även rädslan för det ständiga hotet från gerillan som önskar sig barnsoldater. 

Tiden i barnhemmet lär Sophie att livet är mer än vad hon hittills trott och för första gången kan hon stå framför spegeln och gilla det hon ser. Det är inte heller helt fel att en av de frivilliga är självaste prince-charming.

 

Bok två, Greed, handlar om Sophies vän Spencer. Spencer har levt samma liv som Sophie, där allt är ytligt och man tvingas följa sina föräldrars minsta vink eftersom det är de som håller i pengarna. Spencer har hjälpt sin far i hans framgångar på ett sätt som inte bara är olagligt men omoraliskt. Han lever med skuldkänslor. 

När hans lillasyster kommer med förödande nyheter för familjens anseende tvingas de båda rymma hemifrån och bosätta sig på en ranch. Livet på ranchen kräver hårt arbete och här spelar det inte någon roll om du har armanikostym. Han möter ranch-ägarens barnbarn Cricket, en tjej med skinn på näsan och som inte är rädd för lite skit under naglarna. Hon har ingenting av vad Spencer tidigare letat efter, men ändå kan han inte låta bli att falla. Problemet är bara att Cricket har en pojkvän.

 

Längtar till tredje delen Fury kommer!

 

Om du gillar tv-serien Sons of anarchy kan jag garantera att du gillar Madeline Sheehans bokserie om motorcykelklubben Hoursemen. 

 

Serien börjar med boken Undeniable där man får följa kärleken mellan Eva och Deuce. 

De träffas i fängelsets besöksrum där bådas pappor (båda presidenter i olika klubbar) sitter häktade. Eva är vid det laget bara 5 år och Deuce är 18 år äldre.

Eva förälskar sig från första stund. Därefter följer möten med flera års mellanrum men till slut är Eva gammal nog för Deuce att våga ta steget vidare. Deuce är inte bara äldre men också gift och har barn. Han är konstant otrogen, otrevlig och vad som får Eva att fortsätta stå ut med denna tortyr är oklart. Blind kärlek antar jag.

Han bokstavligt talat tvingar henne att kyssa honom medan en kvinna utför oralsex på honom. Han är ett riktigt j*vla svin! Han gör så mycket sjuk saker genom seriens gång men samtidigt kan man inte låta bli att tycka pytte-lite om honom ändå. Han är en sån karaktär som du älskar att hata.

 

Serien fortsätter med andra karaktärer från Deuces klubb och deras kärleksliv.

 

Unbeautifully (bok 2) handlar om Deuces dotter Danny som faller för sin fars äldre vän Ripper. Deras kärlek är förbjuden och tvingas hålla den hemlig. Saker sker, Ripper försvinner och Danny lämnas med krossat hjärta.  Senaste utgivna boken i serien är tredje delen Unattainable som handlar om Tegen, vars mor är en av klubbens "tjänare" och Deuces son Cage. Tegen hatar klubben och allt vad den står för, hon är dessutom inte rädd för att skrika ut det heller. Cage sliter med att få sin fars godkännande och är känd för sin framgång bland stadens kvinnor. Dessa två har ett riktigt hat-kärleks förhållande. I boken får man också följa klubbmedlemmen Dirty som räddar Dannys vän Ellie från att bli våldtagen av stadens sheriff. I rädsla för hennes liv hålls hon gömd hos Dirty som sliter med hemska barndsomsminnen och gör allt för att hålla människor undan, inklusive tvåtta sig - därav smeknamnet Dirty (Låter väl som en riktig goding). Självklart smyger sig kärlek fram här också.

 

Man kan inte hjälpa att undra om det verkigen är så här det går till i dessa klubbar? Det som var svårast under läsningens gång var ändå det att man som läsare sympatiserar med en karaktär som under seriens gång utför en gangbang på en rivaliserande kvinna. Den biten irriterar mig fortfarande.

 

Som ni förstår så är denna serie väldigt mörk och ångestframkallande men åååhhh så beroende! Jag rekommenderar den verkligen! Låt oss hat-älska dessa karaktärer tillsammans. Läs!

 

 

Det är skönt att skriva av sig ibland när man känner sig så där superbitter. Idag är det dock en annan dag och jag vakna upp och mindes återigen varför jag älskar mina dagar med min lilla nattuggla när jag öppnade dörren till hennes rum och möts av synen av min dotter som sitter mitt i sängen med världens strålande leende och flaxar i armarna för att just du kom in - KÄRLEK!

 

Vi började morgonen med lite frukost tillsammans innan hon tog sig an gåvagnen. Sedan hon lärde sig att resa sig upp för cirka en månad sedan så är det stå upp man ska göra. Detta leder också till de där första trevande stegen när man vill nå saker som är liiiiite för långt bort. Men att gå med gåvagn är inte helt enkelt! Inte nog med att man måste använde kraft för att skjuta vagnen framför sig - man måste SAMTIDIGT flytta fram fötterna!!! Stumpan kör istället en sak i taget, det vill säga skjuta fram vagnen... flytta fram fötterna... Problemet är bara att ibland glömmer hon steg två och man ser hur kroppen blir längre och längre och till slut är man mest impad över att hon lyckas hålla sig i luften när hon står på tå i ett nästan vertikalt läge med armarna sträckta framför sig. Men det tar sig! Idag tyckte jag nog att hon flyttade med fötterna lite mer ;)

Medan somliga befinner sig i bubblan av att känna sig lite smått nykär som man kan göra som nyförlovad, så befinner sig den här mamman i en annan bubbla av trötthet och irritation. Min kära sambo åkte igår från stan för jobbets räkning och han kommer att vara borta till sent på lördags kväll. Det är alltid lite jobbigt när han är borta i jobb tycker jag. Dels för saknaden men framför allt för att man helt plötsligt står ensam med allt ansvar vad gäller barn, hus och vovve. Huset klarar sig väl ganska bra på egen hand och kräver väl bara någon röjning av diskbänken och ett varv med snabeldraken då och då, men vovven kräver minst två promenader per dag varav en av dem lite längre. Utöver det är han dock ganska lugn resten av dygnet även om hans högsta önskan är några stunder med kel. Sen har vi lilla stumpan, min fina dotter som förgyller mina dagar och ger mig massor av energi MEN också kräver en del energi, allt mer ju äldre hon blir. Hon är en energisk liten dam som är nyfiken på sin omvärld och undersöker med både händer och mun. Allt är ju inte lika lämpligt att undersökas tycker mamman men ett nej möts ofta bara av ett litet leende och lysande ögon och ljudet av hur hon ökar takten när hon ålar sig fram. På dagen sover hon gott i sin vagn och på nätterna sover hon bra för det mesta... åtminstone har det varit så!

 

Våra läggningar och nätter med henne har verkligen varit bra men den senaste tiden har hon börjar krångla, det har varit sena kvällar och långa vakennätter. Att vänja sig vid de bra nattningarna gör man fort, men de här dåliga krymper min tålamodsburk för varje vakennatt och sen kväll. Den här veckan har det varit något med hennes sömn varje kväll! Det började med en vakennatt med lek, fortsatte med två sena kvällar och idag ser det ut att kunna bli en ny vakennatt.

Tålamodet är knappast på topp efter att ha varit ensam med henne sedan igår morse, och med vetskapen om att det är ytterligare två dagar innan pappan kommer hem och kan ta över för en stund.

 

Men det är väl en period som med allt annat, det är bara så jäkla trist när man är inne i en sådan period!

Imorgon tror jag det får bli ett besök på badhuset för vår del - förhoppningsvis blir en trevlig bieffekt av det besöket en trött liten tjej som sover gott i tid imorgon kväll ;)

Den 28 juli 2014 firar jag och "J" 12 år tillsammans. (Ingen av oss vet vad som skedde det datumet för 12 år sedan men det är i alla fall det som gäller :)) 

När frågan angående äktenskap för oss kommit upp har alltid J svarat att han vill ha en son först.

Så jag ordnade det. 

Sedan ordnade jag till en dotter också (med lite hjälp från honom så klart).

 

Så kom det till den punkten när jag faktiskt började tvivla på att mannen skulle få tummen ur och gifta sig med mig.

För jag vill inte ha ett stort kyrkobröllop men jag vill i alla fall bli frågad - det har varit mitt enda krav.

 

SÅ torsdagen den 6 februari 2014 sa jag till min kära sambo att nu ger jag upp. Jag tänker inte hinta något mer om en ring eller bröllop eller liknande för det sker ju uppenbarligen aldrig. Liiiite sur var jag. För jag hade ju väntat "på riktigt" i 3 år nu.

 

På fredagen satt jag med lillan i soffan när J kom hem med lilleman (som hade somnat i vagnen så vi hade en lugn stund).

Han satte sig brevid mig i soffan och sa något om "nu du!". Jag minns inte riktigt eftersom jag vid det laget var väldigt chockad när jag såg att han höll i något i handen. Något jag väntat på i flera år.

 

SÅ frågade han om jag ville gifta mig med honom. Och tårarna rann. 

 

Och jag svarade ja.

 

Nu har dagens fikagäster åkt hem! De bestod av en gammal klasskompis från grundskolan som jag inte sett på nästan 15 år, och hennes son som är jämngammal med Selma. Jag måste säga att det var riktigt, riktigt kul att ses igen!! Det var samma person som då, fast ändå inte - en vuxenversion som jag kände att jag klickade bättre med än vad jag gjorde då. Det är lite kul att på på något vis har en förutfattad mening om människor man kände förr, tror att de ska vara på samma sätt när man själv inte är det! Varför skulle andra människor ha stannat i utvecklingen av sin personlighet när man inte själv har gjort det?! Det kommer definitivt att bli fler träffar med dem :)

Jag gick emot mitt vanliga jag som bjöd hit dem då vi egentligen inte känner varandra längre men tänk så bra det kan bli om man gör lite tvärtemot sig själv ibland ;)

 

Fler kompisar kan vi inte få nog av nu när vi är hemma då jag lättare blir rastlös och Selma kräver mer aktivering! Träffarna i föräldragruppen blir det ju sällan mer än ett tillfälle i veckan av så vi har ju ytterligare 4 dagar att aktivera oss själva innan pappan i huset är ledig och kan spendera tid med oss.

 

Resten av veckan får vi försöka hitta på mer saker då pappan åker bort för jobbets räkning imorgon bitti, och kommer inte hem förrän sent på lördag kväll. Vi får väl se vad vi kan hitta på när vi är själva här hemma! Nu ska vi i alla fall ta en promenad då damen är väldigt trött efter besöket + att hon hade ännu en vakennatt inatt och somnade inte förrän 02.00 så lite sömn kan nog göra susen för humöret!

 

Hej så länge!

Usch, idag vaknade jag upp på sämsta sätt med en mardröm färsk i minnet som lämnade en känsla som jag hade så svårt att skaka av mig. Jag drömde helt enkelt att min fina familj var splittrad, att jag och T hade separerat, hur jag gick från att ha en vardag med de jag älskar högst i min närhet hela tiden eller bara ett samtal bort - till att bli en varannan vecka förälder och tvingas leva vidare utan T vid min sida mot min vilja. Jag hade verkligen jättesvårt att skaka av mig känslorna när jag vaknade och jag kände mig genuint ledsen. Vet inte om drömmen kanske gav mig en insikt i hur livet skulle kunne förändras om man inte tar hand om varandra och relationen.

Jag har redan lite lätt ångest över att börja jobba och hur lite tid det kommer ge mig med Selma, bara några ynka timmar på eftermiddagarna när man samtidigt ska få ihop livspusslet med hundpromenader och matlagning innan det någon timma senare är sovdags - att man då ovanpå det bara skulle få de där ynka timmarna varannan vecka känns nästan outhärdligt.

Eller att bli lämnad av den man älskar och tvingas se den personen gå vidare, att vara en del av varandras liv men ändå inte ha varandra som stöd, som den som står en närmast. Tack vare Selma är vi för alltid bundna till varandra, och jag hoppas att det för resten av vårt liv enbart kommer att vara något positivt, och inte något vi kommer uppleva som jobbigt och plågsamt genom en separation.

 

Usch, jobbiga tankar som sagt och drömmen höll sig kvar länge i huvudet. Skönt nog var det ju helg så jag kunde få krypa intill honom en stund i sängen innan det var dags att kliva upp.

 

Resten av dagen bjöd på födelsedagsfika hos syster och svåger och nu blir det en lugn hemmakväll för resten av slanten vilket passar bra då jag är dödstrött den här helgen av någon okänd anledning! Igår såg vi Hunger Games: Catching fire, och mot slutet var jag så trött att jag mådde illa. Men filmen var bra och jag längtar efter att få se fortsättningen! Vi får väl se om vi kanske hittar någon bra film till ikväll också :)

 

Trevlig helg!

Jag har läst någonstans att barn som tidigare sovit hela nätterna, kan börja strula en del med sömnen runt 9-10 månaders ålder... Selma blev 9 månader för nästan en vecka sedan och JAAAA, sömnen är definitivt inte vad den har varit!! Från att ha sovit hela nätterna i stort sett varje natt, mellan ca 20.15-7.30 så har hon nu vaknat efter någon timmas sömn på kvällen för att sedan vara vaken till både 1,2,3 och 4 på natten! Större delen av stunden är hon glad som en lärka och leker och pysslar. Till en början gjorde jag mitt yttersta för att söva ner henne direkt men jag har insett att det inte är värt det. Så istället har jag tagit med mig datorn in på hennes rum, stängt dörren och låtit henne leka på golvet medan jag tittat på någon serie tills hon verkat bli trött igen.

Det är verkligen tufft och jag kan bli lite ledsen av att det gör att jag blir så trött på dagen att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Med knappt 2 månader kvar av min föräldraledighet vill jag verkligen ta till vara på varje dag som återstår, att leka massor, åka och göra roliga saker tillsammans och umgås med våra vänner. Men orken finns inte, varken hos henne eller mig.

 

Jag försöker att se positivt på det hela, att det är en övergående period, att det finns stackare som haft det så här sedan bebisarna var små, medan vi trots allt varit väldigt förskonade. Men det gör ju inte att man blir piggare för stunden tyvärr. Irriterande nog har hon hittills haft nästan alla vakennätter på vardagarna vilket gjort att jag fått ta de nätterna själv för att T ska få sin sömn och orka med jobbet.

 

Idag skulle vi gjort premiär på nya badhuset tillsammans men vi fick backa ur - det kändes inte som att vi hade de bästa förutsättningarna med bara 6h sömn i bagaget. Inatt hoppas jag på en bättre natt så vi kan följa med kompisarna till ett annat nytt ställe för oss, nämligen Leklandet. Vet inte hur mycket det finns för stumpan, men tydligen var det gratis inträde för alla under 1 år, och över 18år så då är det ju bara att testa!

 

Så... trött, trött, trött är hur jag känner mig! Humöret blir inte bättre av att mitt knä har strulat sedan träningspasset i söndags. Jag vet inte om det beror på att jag ökade på vikten på benpressen eller om det bara är ett sammanträffande. Jag tänkte i alla fall ge träningen ett nytt försök ikväll, jag får väl ta det försiktigt med benövningarna bara eller om jag kanske hoppar i bassängen och simmar istället. Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att få komma hemifrån för mig själv en stund. Vad gäller träningen så är jag verkligen förvånad över hur bra det går, hur mycket jag gillar det. Motivationen hålls ju helt klart uppe av att det ger resultat på vågen utan att det känns som att jag gjort några större uppoffringar då det i stort sett handlat om 2 träningspass i veckan + i stort sett inget godis men ändå inget totalförbud. Jag har även ett sug efter att träna mer, och de senaste gångerna har jag varit riktigt sugen på att testa på löpning på löpbandet! Jag har verkligen aldrig varit en människa som gillar att springa men nu finns suget, särskilt med tanke på hur nära jag har till fina löprundor i skogen och hur perfekt träningsform det är när man har barn och kanske inte supermycket tid att träna. För att träna på gym tar tid har jag insett, jag tycker att jag är snabb men det är väldigt sällan jag kliver innanför dörren hemma tidigare än 2h efter det att jag åkte med bilresa, träning dusch och ombyte, tid som jag tror kommer vara väldigt värdefull den dagen jag börjar jobba och inte får spendera dagarna med min juvel utan bara se henne några timmar på kvällen..

På tal om förskola så börjar det bli hög tid för oss att söka plats inför hösten... vill inte, vill inte, vill inte....!