2011-05-21
19:42:38
Förlossning /L
Hejhej!
Nu har det hänt grejer här som Sandra redan har avslutat ;)
Jag tänkte ta mig tid att skriva ner det jag minns av min sons födsel, så varning för ett långt inlägg!
Jag och J spenderade sista tiden i "ledighet" så vi hade mer eller mindre vänt på dygnet pga Discoverys alla överlevnadsprogram som gick på nätterna. Vi somnade därmed va 6.00 lördagmorgon den 7 maj. Jag vaknade med ont i magen kl 8.00 (alltså jäkligt trött). Jag spenderade morgonen med att springa på toaletten men inget resultat alls! Jag kunde varken ligga, sitta eller stå utan att få ont. Dessutom ville jag inte väcka J eftersom han skulle jobba kväll. Men så precis när jag la mig ner i sängen, så försiktigt som jag kunde kom det en värk och J som är en tungsovare vaknade. Han kunde inte somna om igen efter det om vi säger så ;) Jag beslöt mig för att ringa till förlossningen och de ville att jag skulle komma in och kolla i alla fall. Vi fick inte tag i min pappa så jag ringde styvmor L som mer eller mindre fick smått panik. Jag själv var cool-lugn vill jag påpeka. Det var ju bara den 7:e och alla förväntade sig att jag skulle gå över tiden (vilket jag utgick från också). Så jag tog mig en dusch och gjorde lite frukost. När jag kikar ut från fönstret ser jag L komma springande över parkeringen, haha...
Vi tog med resväskan (i fall att!) och åkte till sjukhuset. Där fick jag lägga mig i ett rum.... det första jag gjorde när jag såg alla apparater och den där jäkla sängen var att börja böla. :)) DÅ kände jag lite ångest-panik-fyfan-ska-jag-gå-igenom-det-här-känsla. Plus det lilla faktum att jag hatar sjukhus. Menmen det gick bra, jag var öppen 2 cm och sköterskan sa att vi kunde gå och ta en lunch så gör vi ytterligare en undersökning sen och avgör då om ni ska stanna kvar. Det var INTE kul att sitta i en cafeteria, visserligen sjukhusets, med smärta. Jag gick runt, in och ut men värkarna gjorde lika ont för det :P
I andra undersökningen beslöt de att vi skulle stanna kvar. Jag la mig i sängen och sköterskan frågade hur jag hade tänkt kring bedövning. Jag som hade rådfrågat alla kvinnor i min närhet sa att jag bara tänkt lustgas. Sköterskan sa att jag skulle säga till när jag tyckte det var dags för det. Jag vet inte hur länge jag låg där men det kändes som 5 minuter innan en värk kom och jag i all smärta försökte få J att förstå att jag skulle ha lustgas NU MED EN GÅNG, för jävlar vad ont det gjorde. Jag fick ytterligare slangar runt mig (du får så många slangar och sladdar att det är helt sjukt). Fan vad gött det var att dra i sig gasen vill jag lova men jag upptäckte väldigt fort att lustgas inte alls var så bra som alla sa, det gjorde ju fortfarande sjukt ont! Jag bad därmed om epidural.
Vad som hände resterande tiden är lite suddigt. Jag minns faktiskt inte så mycket.
Det tog lång tid innan läkaren kom och satte epiduralen. Jag skulle sitta upp och fick absolut inte röra mig, detta var jobbigt och jag fick ju värkar under tiden dessutom. När epiduralen var satt satte de dessutom dropp för att påskynda födseln också. Det visade sig snart att epiduralen inte fungerade och hade satt sig fel. Jag fick inte alls något smärtlindrande, dessutom gjorde droppen att jag hade värkar konstant hela tiden utan paus. Det var nämligen så att droppen gjorde att jag öppnade mig lika mycket på 50 min som det beräknas göra på 4 timmar. Vilket förklarar min minneslucka. Under den här perioden vet jag inte vilka som var inne i rummet men det var många som kom och gick. J mådde inte bra eftersom jag skrek nonstop in i lustgasen. Det var extremt jobbigt att inte kunna trycka, eftersom jag visste att jag inte var öppen nog och inte ville spricka. När väl läkaren kom tillbaka för att sätta ny epidural sa de att nu var det snart över så det är ingen ide. Jag hade ju haft ont så länge att jag tänkte att om det ändå snart är över så kan jag väl stå ut lite til då. Big mistake.
Det tog lång tid för mig att öppnas. De undersökte mig hela tiden kändes det som (då kör de fingrarna upp mellan benen och känner efter). Dessutom kunde de inte alltid komma överens om hur mycket öppning det var så då fick någon annan också känna efter. Det sjuka är att man bryr sig inte för fem öre när man ligger där. Jag frågade hela tiden om det var 10 cm än så jag kunde trycka men ikke. Jag försökte med att sitta på alla fyra över en sackosäck men det hjälpte inte.
Tills slut fick jag en ny epidural. Då fick jag ligga på sidan medan en ny läkare satte in nålen i ryggen. Att vara stilla denna gång var ännu värre, men denna gång fungerade det. Vilken befrielse vill jag lova er. Nu kunde jag 1) Andas igen 2) Se vilka som var i rummet 3) Äta. När epiduralen satt för andra gången gick allt tusen gånger fortare, bättre och allt var bara så mycket trevligare. När jag väl var öppen 10 cm ville inte min son ut längre. Efter varje värk åkte han nämligen tillbaka upp i bäckenet. Det resulterade i att han riskerade syrebrist och de beslöt att ta honom med sugklocka. När vi väl var här stod J vid mitt huvud, och jag höll mina armar kring benen (liggandes på rygg) och tryckte. Det var ingen smärta utan det kändes bara skönt att få trycka. Under den sista värken sa barnmorskan att nu var värken snart slut, men jag kände att nu jävlar och tryckte till med mina allra sista krafter. Klockan 00.51 kom min son ut!
Efter att ha sovit 2 timmar natten innan och spenderat 17 timmar på att förlösa min son var jag jävligt trött.
Det var riktigt häftigt att få min lilla Jacob placerad på bröstet. Jag har aldrig sett J så rörd. Tårarna bara rann på honom. Vilken glädje det var!
Jag bara låg där medan de tryckte, sydde och höll på. Det enda jag såg var min lilla son :)
Det var min förlossning i stora drag. Som sagt, idag minns jag inte mycket. Det var förmodligen vad som kan kategoriseras som en jobbig förlossning, men jag återhämtade mig jättefort och det var värt varenda minut. Så min rädsla för att föda är borta, men personligen röstar jag för epidural!
Min son var beräknad till den 8 maj, den 8 maj kom han också. :)
På söndag eftermiddag kom familj och vänner förbi och vi fick äntligen visa upp vår lilla älskling. J åkte hem på kvällen till Åsa och jag sov!
Måndagen spenderades med att lära sig amma och sova. ;) På natten när J återigen var hemma fick jag det hemska beskedet att allt inte stod bra till med Jacob. Jag blir tårögd bara av att tänka på hur det var. Sitta själv på ett litet sjukhusrum med min lilla son i famnen gråtandes över att han inte mådde bra. Jag ringde J som kom så fort han kunde. Läkaren berättade att Jacob hade risk för blödningar och låg på gränsen till gulsot. Antingen hade han en infektion eller så kunde det också bero på att vi har olika blodgrupper. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jacob spenderade natten på nyföddsintensiven. Jag låg panikvaken i min sjukhussäng och J halft sovandes på extrasängen brevid. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. På tisdagen fick vi flytta över till intensiv avdelningen eftersom värdena fortfarande var dåliga. På morgonen träffade vi överläkaren som sa att det fortfarande inte såg bra ut och vi skulle stanna längre. Jag grät hela tiden. De sa till oss att ta lunch medan de tog Jacob.
När vi kom tillbaka upp gav de beskedet att de nya värdena var så pass mycket bättre att vi kunde åka hem men fick stanna en natt till om vi ville för säkerhetens skull, vilket vi gjorde men då sov jag tusen gånger bättre :)
På onsdag fick vi äntligen åka hem, med vetskapen av att Jacob mådde bra dessutom. Han var fortfarande gul men åt som bara den och verkade pigg!
Åsa tog emot lillen bra, hon var självklart nyfiken men mest glad att se mig tror jag. :) Idag bryr hon sig knappt, men kommer det någon "ny" in så är hon med och passar på att Jacob har det bra. Gråter han tittar hon till att någon av oss tar han om honom.
Nu blir det amning och pizza!
Ha en trevlig kväll
Nu har det hänt grejer här som Sandra redan har avslutat ;)
Jag tänkte ta mig tid att skriva ner det jag minns av min sons födsel, så varning för ett långt inlägg!
Jag och J spenderade sista tiden i "ledighet" så vi hade mer eller mindre vänt på dygnet pga Discoverys alla överlevnadsprogram som gick på nätterna. Vi somnade därmed va 6.00 lördagmorgon den 7 maj. Jag vaknade med ont i magen kl 8.00 (alltså jäkligt trött). Jag spenderade morgonen med att springa på toaletten men inget resultat alls! Jag kunde varken ligga, sitta eller stå utan att få ont. Dessutom ville jag inte väcka J eftersom han skulle jobba kväll. Men så precis när jag la mig ner i sängen, så försiktigt som jag kunde kom det en värk och J som är en tungsovare vaknade. Han kunde inte somna om igen efter det om vi säger så ;) Jag beslöt mig för att ringa till förlossningen och de ville att jag skulle komma in och kolla i alla fall. Vi fick inte tag i min pappa så jag ringde styvmor L som mer eller mindre fick smått panik. Jag själv var cool-lugn vill jag påpeka. Det var ju bara den 7:e och alla förväntade sig att jag skulle gå över tiden (vilket jag utgick från också). Så jag tog mig en dusch och gjorde lite frukost. När jag kikar ut från fönstret ser jag L komma springande över parkeringen, haha...
Vi tog med resväskan (i fall att!) och åkte till sjukhuset. Där fick jag lägga mig i ett rum.... det första jag gjorde när jag såg alla apparater och den där jäkla sängen var att börja böla. :)) DÅ kände jag lite ångest-panik-fyfan-ska-jag-gå-igenom-det-här-känsla. Plus det lilla faktum att jag hatar sjukhus. Menmen det gick bra, jag var öppen 2 cm och sköterskan sa att vi kunde gå och ta en lunch så gör vi ytterligare en undersökning sen och avgör då om ni ska stanna kvar. Det var INTE kul att sitta i en cafeteria, visserligen sjukhusets, med smärta. Jag gick runt, in och ut men värkarna gjorde lika ont för det :P
I andra undersökningen beslöt de att vi skulle stanna kvar. Jag la mig i sängen och sköterskan frågade hur jag hade tänkt kring bedövning. Jag som hade rådfrågat alla kvinnor i min närhet sa att jag bara tänkt lustgas. Sköterskan sa att jag skulle säga till när jag tyckte det var dags för det. Jag vet inte hur länge jag låg där men det kändes som 5 minuter innan en värk kom och jag i all smärta försökte få J att förstå att jag skulle ha lustgas NU MED EN GÅNG, för jävlar vad ont det gjorde. Jag fick ytterligare slangar runt mig (du får så många slangar och sladdar att det är helt sjukt). Fan vad gött det var att dra i sig gasen vill jag lova men jag upptäckte väldigt fort att lustgas inte alls var så bra som alla sa, det gjorde ju fortfarande sjukt ont! Jag bad därmed om epidural.
Vad som hände resterande tiden är lite suddigt. Jag minns faktiskt inte så mycket.
Det tog lång tid innan läkaren kom och satte epiduralen. Jag skulle sitta upp och fick absolut inte röra mig, detta var jobbigt och jag fick ju värkar under tiden dessutom. När epiduralen var satt satte de dessutom dropp för att påskynda födseln också. Det visade sig snart att epiduralen inte fungerade och hade satt sig fel. Jag fick inte alls något smärtlindrande, dessutom gjorde droppen att jag hade värkar konstant hela tiden utan paus. Det var nämligen så att droppen gjorde att jag öppnade mig lika mycket på 50 min som det beräknas göra på 4 timmar. Vilket förklarar min minneslucka. Under den här perioden vet jag inte vilka som var inne i rummet men det var många som kom och gick. J mådde inte bra eftersom jag skrek nonstop in i lustgasen. Det var extremt jobbigt att inte kunna trycka, eftersom jag visste att jag inte var öppen nog och inte ville spricka. När väl läkaren kom tillbaka för att sätta ny epidural sa de att nu var det snart över så det är ingen ide. Jag hade ju haft ont så länge att jag tänkte att om det ändå snart är över så kan jag väl stå ut lite til då. Big mistake.
Det tog lång tid för mig att öppnas. De undersökte mig hela tiden kändes det som (då kör de fingrarna upp mellan benen och känner efter). Dessutom kunde de inte alltid komma överens om hur mycket öppning det var så då fick någon annan också känna efter. Det sjuka är att man bryr sig inte för fem öre när man ligger där. Jag frågade hela tiden om det var 10 cm än så jag kunde trycka men ikke. Jag försökte med att sitta på alla fyra över en sackosäck men det hjälpte inte.
Tills slut fick jag en ny epidural. Då fick jag ligga på sidan medan en ny läkare satte in nålen i ryggen. Att vara stilla denna gång var ännu värre, men denna gång fungerade det. Vilken befrielse vill jag lova er. Nu kunde jag 1) Andas igen 2) Se vilka som var i rummet 3) Äta. När epiduralen satt för andra gången gick allt tusen gånger fortare, bättre och allt var bara så mycket trevligare. När jag väl var öppen 10 cm ville inte min son ut längre. Efter varje värk åkte han nämligen tillbaka upp i bäckenet. Det resulterade i att han riskerade syrebrist och de beslöt att ta honom med sugklocka. När vi väl var här stod J vid mitt huvud, och jag höll mina armar kring benen (liggandes på rygg) och tryckte. Det var ingen smärta utan det kändes bara skönt att få trycka. Under den sista värken sa barnmorskan att nu var värken snart slut, men jag kände att nu jävlar och tryckte till med mina allra sista krafter. Klockan 00.51 kom min son ut!
Efter att ha sovit 2 timmar natten innan och spenderat 17 timmar på att förlösa min son var jag jävligt trött.
Det var riktigt häftigt att få min lilla Jacob placerad på bröstet. Jag har aldrig sett J så rörd. Tårarna bara rann på honom. Vilken glädje det var!
Jag bara låg där medan de tryckte, sydde och höll på. Det enda jag såg var min lilla son :)
Det var min förlossning i stora drag. Som sagt, idag minns jag inte mycket. Det var förmodligen vad som kan kategoriseras som en jobbig förlossning, men jag återhämtade mig jättefort och det var värt varenda minut. Så min rädsla för att föda är borta, men personligen röstar jag för epidural!
Min son var beräknad till den 8 maj, den 8 maj kom han också. :)
På söndag eftermiddag kom familj och vänner förbi och vi fick äntligen visa upp vår lilla älskling. J åkte hem på kvällen till Åsa och jag sov!
Måndagen spenderades med att lära sig amma och sova. ;) På natten när J återigen var hemma fick jag det hemska beskedet att allt inte stod bra till med Jacob. Jag blir tårögd bara av att tänka på hur det var. Sitta själv på ett litet sjukhusrum med min lilla son i famnen gråtandes över att han inte mådde bra. Jag ringde J som kom så fort han kunde. Läkaren berättade att Jacob hade risk för blödningar och låg på gränsen till gulsot. Antingen hade han en infektion eller så kunde det också bero på att vi har olika blodgrupper. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jacob spenderade natten på nyföddsintensiven. Jag låg panikvaken i min sjukhussäng och J halft sovandes på extrasängen brevid. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. På tisdagen fick vi flytta över till intensiv avdelningen eftersom värdena fortfarande var dåliga. På morgonen träffade vi överläkaren som sa att det fortfarande inte såg bra ut och vi skulle stanna längre. Jag grät hela tiden. De sa till oss att ta lunch medan de tog Jacob.
När vi kom tillbaka upp gav de beskedet att de nya värdena var så pass mycket bättre att vi kunde åka hem men fick stanna en natt till om vi ville för säkerhetens skull, vilket vi gjorde men då sov jag tusen gånger bättre :)
På onsdag fick vi äntligen åka hem, med vetskapen av att Jacob mådde bra dessutom. Han var fortfarande gul men åt som bara den och verkade pigg!
Åsa tog emot lillen bra, hon var självklart nyfiken men mest glad att se mig tror jag. :) Idag bryr hon sig knappt, men kommer det någon "ny" in så är hon med och passar på att Jacob har det bra. Gråter han tittar hon till att någon av oss tar han om honom.
Nu blir det amning och pizza!
Ha en trevlig kväll
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Åh vilket efterlängtat inlägg!! har varit så nyfiken på hur det gick för er mer detaljerat men har inte velat störa. Hoppas ni har en Karlstadresa inplanerad någon gång i sommar...!!