Hakuna Matata

Nu skriver en lite piggare S. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag har gråtit konstant i stort sett i tre timmar och för tillfället finns det nog inga tårar kvar. Ytterligare en anledning till att det känns bättre är att jag nog inte riktigt förstått till 100% att han verkligen är borta och det kommer jag nog inte göra förrän jag kommer till Karlstad igen där han är en självklar del av mitt liv.
En tredje anledning är att jag trots allt har varit förberedd i nästan ett års tid på att hans dagar var räknade då ålderssymptomen blivit allt fler och kraftigare. Men även om det känns bättre så känns det ju självklart fortfarande inte bra. Jag är glad över att inte vara i Karlstad och bli påmind om honom hela tiden genom att se hans leksaker, koppel, sovplats och hans favoritställen i huset, eller matställningen som sitter fastskruvad på väggen i köket.... helt enkelt allt som jag kopplar samman med honom...
Jag hade tänkt ringa familjen C och höra om de vill ha barnvakt i helgen men jag tror inte jag orkar det, speciellt inte då de har en Golden Retriver och det kan nog bli lite för mycket lite för snart så jag avstår faktiskt från de hundralapparna som det hade gett...

Under eftermiddagen jag pratat med både pappa och T. Pappa ville väl mest se hur jag mådde så jag inte grinat ihjäl mig och T ville väl det samma då han visste om det här redan igår från pappa. Jag är glad för att de valde att vänta med att berätta det, fy sjutton för att sitta på opponeringen imorse med det beskedet färskt i minnet! Även syster yster har ringt men de första timmarna orkade jag inte prata med någon.

Resten av kvällen ska jag tröstäta med en semla från affären som jag ska gå och köpa nu, och titta på TV, det är ju tack och lov något bra att se på TV idag då det är Criminal Minds på femman.