2008-02-01
15:38:22
Att åka kollektivt /L
Jag och mina bussturer.
Snöblandat regn förbättrade inte min dag. Där stod jag blöt och väntade på bussen.
Äntligen kom den och jag klev på. God samhällsmedborgare jag är betalade jag även de svidande 18 spännen.
Jag började gå bakåt i bussen och inser att ingen av de personerna som sitter på sina säten hade någon som helst intuition på att flytta in och ge plats åt mig. Nej, deras väskor hade minsann mer rätt till dessa säten än jag.
Jag tvingades alltså gå tillbaka, framåt i bussen, och tvingas sitta i den hemska 4-plats-sätena.
Där sitter jag och åker baklänges, jag hatar det för då tvingas jag se alla andra. Jag gillar att sitta med ryggen emot människors ansikten. Annars blir jag stirrandes på någon stackars krake som inte vet vart han eller hon ska ta vägen. Sån är jag. Men jag har kommit på ett sätt att hantera denna hemska situation genom att demonstrativt glo ut genom fönstret i stället. Detta innbär dock en viss skaderisk - nämligen nackspärr. En plågsam busstur med andra ord.
Inte nog med att jag tvingas sitta och pressa fram en nackskada så börjar mannen mitt i mot mig att hosta en sån där hemsk slemmig variant. Jag börjar alltid känna hur jag sakta men säkert blir allt mer sjuk. I mitt huvud cirkulerar alla sjukdomar jag kan komma på. Turberkulos, AIDS, Cancer, allt fick jag av denna slemmiga man. Jag försöker då alltid andas så lite som möjligt. Jag lät syret sakta sippra in mellan mina läppar och in i lungorna och när jag äntligen fick kliva av tog jag stora andetag. Den härliga avgasluften kändes som en underbar dröm, det doftade friskt.
Att sitta i en buss är som att sitta i en enda stor smittohärd. Jag steg av medveten om alla sjukdomar jag precis fått i mig. Cancer, AIDS, Turberkulos och nackspärr. Det var en dyr bussresa.
Snöblandat regn förbättrade inte min dag. Där stod jag blöt och väntade på bussen.
Äntligen kom den och jag klev på. God samhällsmedborgare jag är betalade jag även de svidande 18 spännen.
Jag började gå bakåt i bussen och inser att ingen av de personerna som sitter på sina säten hade någon som helst intuition på att flytta in och ge plats åt mig. Nej, deras väskor hade minsann mer rätt till dessa säten än jag.
Jag tvingades alltså gå tillbaka, framåt i bussen, och tvingas sitta i den hemska 4-plats-sätena.
Där sitter jag och åker baklänges, jag hatar det för då tvingas jag se alla andra. Jag gillar att sitta med ryggen emot människors ansikten. Annars blir jag stirrandes på någon stackars krake som inte vet vart han eller hon ska ta vägen. Sån är jag. Men jag har kommit på ett sätt att hantera denna hemska situation genom att demonstrativt glo ut genom fönstret i stället. Detta innbär dock en viss skaderisk - nämligen nackspärr. En plågsam busstur med andra ord.
Inte nog med att jag tvingas sitta och pressa fram en nackskada så börjar mannen mitt i mot mig att hosta en sån där hemsk slemmig variant. Jag börjar alltid känna hur jag sakta men säkert blir allt mer sjuk. I mitt huvud cirkulerar alla sjukdomar jag kan komma på. Turberkulos, AIDS, Cancer, allt fick jag av denna slemmiga man. Jag försöker då alltid andas så lite som möjligt. Jag lät syret sakta sippra in mellan mina läppar och in i lungorna och när jag äntligen fick kliva av tog jag stora andetag. Den härliga avgasluften kändes som en underbar dröm, det doftade friskt.
Att sitta i en buss är som att sitta i en enda stor smittohärd. Jag steg av medveten om alla sjukdomar jag precis fått i mig. Cancer, AIDS, Turberkulos och nackspärr. Det var en dyr bussresa.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Fan va sjuk du är :p