Hakuna Matata

Igår kväll satt jag och lilla stumpan och myste i soffan efter hennes kvällsbad, tittade lite på TV, jag med benen utsträckta framför mig och henne intill mig. Jag ser hur klockan börjar dra iväg och sovdags närma sig så jag ska resa mig för att göra välling MEN vid minsta försök att flytta höger ben så strålar världens smärta ut från knät och jag känner mig svimfärdig. Jag inser genast att det är min lilla benflisa som satt sig på ett väldigt dumt ställe. Det brukar inte vara några större problem att få den att flytta sig vidare genom att vicka lite fram och tillbaka på knät, men denna gång svartnar det nästan för ögonen när jag försöker minsta lilla. Paniken börjar komma då jag är ensam hemma i väntan på T som är på väg hem från Stockholm, och inte blir det bättre av att mobilen ligger kvar i hallen. Att resa på mig var uteslutet då jag var så rädd för att tuppa av och Selma skulle då bli helt själv! Som tur är når jag datorn som jag slår på, ut på Facebook och skickar iväg ett meddelande till familjemedlemmarna i hopp om att någon ska svara... Till slut får jag svar från min ena svåger som ringer till mamma som är här på några minuter och kan ta Selma så jag får försöka röra på knät utan att Selma blir rädd för att se mig ha ont. Till slut kommer T hem och jag övertalas till att ringa rådgivningen som så klart inte kan säga så mycket mer än att jag får åka till akuten så någon kan titta på det. Efter ett väldigt misslyckat försök att resa på mig (kunde inte ens sitta upprätt i soffan då det sträckte för mycket i benet) övertalar mamma mig till att de ska ringa efter sjuktransport. Efter en stunds väntan kommer till slut en glad kille med bår och knackar på och jag lastas på och skjuts in i transportbilen.

 

Väl på akuten får jag byta bår, skjutsas in till ortopedavdelningen där jag får ligga i korridoren utanför väntrummet. En sköterska berättar att jag ska få ett eget rum, och en läkare kommer titta på mig, men det kommer dröja en stund. Efter en liten stund kommer T och håller mig sällskap <3

Det muttras från andra väntande om att det tar lång tid och jag blir lite irriterad över bristen på förståelse - självklart gör läkare och sköterska det bästa av det de har - de är inte rätt personer att rikta sin irritation emot över långa väntetider! Jag överhör en tant fråga sköterskan om det är hennes tur snart eller om hon måste vänta 4h till. Sköterskan är lugn men hennes irritation lyser också igenom då hon förklarar att det är omöjligt att veta då de jobbar efter en prioriteringslista och inte en kölista. Jag tänker att 4h ändå är helt okej väntan. Timmarna går, i väntrummet sitter någon med brutet finger, en farbror ligger på en säng längre bort och beklagar sig över väldig smärta, en liten pojke i Selmas ålder knatar fram och tillbaka haltandes i korridoren, läkaren kommer och går i rask takt fram och tillbaka mellan rummen, fler klagomål från tanter, den lilla killen börjar bli trött och gråter, telefonen börjar bli fruktansvärt ointressant efter att ha glott på den i flera timmar. Efter 5 h(?) har jag fortfarande inte pratat med någon men det börjar bli tomt i väntrummet och jag tänker att det nog är min tur snart, när T ser ett par komma in med en ledsen tjej som brutit armen. Då Selma vaknade halv 6 och jag jobbat under dagen börjar jag bli väldigt trött då klockan passerar 01,02,03,04.... Jag slumrar till men vaknar nästan direkt - inte en chans att jag kan sova offentligt i en väldigt upplyst korridor. Stackars T sitter på sin pinnstol, fortfarande kvar för att hålla mig sällskap.

Till slut får jag komma in på ett rum efter ca 6h väntan - äntligen! Men det dröjer ännu en stund. Jag slumrar till igen och T somnar på sin stol lutandes över en brits. Efter totalt 8h väntan kliver äntligen läkaren in strax innan kl 05.30 och 24 h vakentid. Jag blir så glad att jag nästan blir gråtfärdig när jag äntligen får berätta om mitt problem. Han tittar på mina röntgenplåtar från i somras, drar upp byxbenet för att undersöka och känna på knät. Hann hinner trycka två ganska försiktiga tryck när han träffar benflisan som far iväg och all smärta är helt borta!! Efter att ha väntat i 8h, botar han all smärta med 10 sekunders behandling!!!! Det var ju inte hans mening utan bara ren tur som han sa, men lite bittert kändes det, och väldigt fånig kände jag mig som inte lyckats med samma lätta behandling på mig själv. Vi pratar lite om mina tidigare problem och när han nämner operation blir jag verkligen blank i ögonen. Han berättar att han där och då kan sätta upp mig på operationslistan och att jag kan skippa nästa veckas inplanerade ortopedbesök.

 

När klockan var 06.00 var vi hemma igen. Mamma var redan vaken och åkte hem direkt då hon inte sovit något vidare i väntan på oss och med en hund som gått runt i huset hela natten. Efter tio minuter hemma vaknar Selma och jag får hålla mig vaken 1,5h till innan Selma ska lämnas på förskolan och jag äntligen får sova!

 

Men åh vad det här dygnet var sååååå värt det!! Jag ska få min operation som jag hoppats så på men som läkaren på vårdcentralen i stort sett bad mig glömma. Jag har ingen aning om hur länge jag får vänta på operationen men bara att veta ATT den kommer bli av gör mig så glad.

En eloge till alla sköterskor och läkare som sliter på våra sjukhus! Läkaren som tog hand om mig hade jobbat sen 16.30 och han slet verkligen de timmar jag såg honom, och allt detta med en irritation från trötta patienter i smärta som klagar över den långa väntan.

 

Efter att jag lämnat Selma på förskolan 7.30 gick jag hem och sov, slocknade direkt och vaknade lagom tills jag hann duscha och göra mig klart innan Selma skulle hämtas 15.15! Nu ska jag nanna igen, och imorgon blir det en dag på hemmaplan för att komma rätt i sömn och våga belasta knät normalt. Det gör inte ont men rädslan för att smärtan ska komma igen gör att jag går väldigt försiktigt och stannar upp för minsta lilla känning, något som inte funkar när man jobbar.

 

Natti natt!