Hakuna Matata

Selma hann bli 18,5 månad innan hon slogs av den första storslagna kärleken!

Visst har det funnits saker som fångat hennes intresse innan, framför allt sedan förskolestarten när Apan fick en särskild plats och sedan även gosiga fleecefilten. Ingen av dessa kan dock mäta sig med de känslor som uppstod när Selma förra helgen fick ärva en Pippidocka av kusinen. Från första stund uppstod kärlek och hon blev lätt besatt! Pippi ska vara med när tänder borstas, när man ska sova, när det är matdags ska Pippi sitta på en egen stol och "titta på"... hon finns helt enkelt vid Selmas sida varje vaken stund här hemma, och om hon fick, så hade hon definitivt följt henne även till förskolan, men där har vi sagt stopp då det redan finns trygghetssaker där.

Varken jag eller T kan förstå var denna förälskelse kommer ifrån då vi inte läst, sett eller pratat om Pippi tidigare och nu är det grejen helt och hållet.

I helgen fick Selma uppleva första stora traumat när hon böjer sig fram för att ta upp Pippi och råkar kräkas upp över Pippi. Hon tittar på mig med förtvivlan i blicken samtidigt som hon ojar sig med darrande underläpp. Inte blir det bättre när mamman tar med Pippi och slänger henne i tvättmaskinen samtidigt som hon försöker intala Selma om att Pippi ska bada. Selma blir på riktigt helt förtvivlad - tårarna sprutar och hon står med näsan mot glaset i tvättmaskinen samtidigt som hon skriker "Piiippiiiiiiii, Pippiiiiiii.... Ojojojoj... Pippiiiiiiii!!!!", hon rycker i luckan och vrider och trycker på alla knappar innan hon till slut lugnar sig lite och upprepar orden "Pippi badar.." om och om igen. När jag till slut går för att plocka fram en ren Pippi när Selma sover middag, får jag till min stora förskräckelse se att Pippis fötter exploderat och det är vadd överallt! Snacka om dåligt samvete, jag har förstört Selmas första stora kärlek!!

Jag kastar mig så klart över datorn och får se att en ny Pippidocka finns att köpa på den närliggande leksaksaffären, så jag kastar mig i bilen för att köpa dockan innan hon vaknar. För att döva samvetet slänger jag med en Pippibok till kassan.

Väl hemma möts nya Pippi med stor skepsis (och jag får väl hålla med om att det var en dålig kopia), men eftersom inte riktiga Pippi hittas får nya Pippi duga som stand-in. Samvetet fortsatte att tynga mig så till slut plockade jag faktiskt fram nål och tråd och lyckades få till tillräckligt bra stygn för att få ihop orginalPippis fötter. Så nu har Selma två Pippidockor, den nya Pippi har gömts för att finnas som reserv, och nya Pippiboken har vi läst om och om igen.

 

Det är lite jobbigt att ett ting fått så stor betydelse då det blir otroligt upprörda känslor så fort Pippi försvinner eller inte får delta  på vissa aktiviteter, men framför allt är det såååå mysigt att se henne prata och titta på Pippi med tindrande ögon, och man märker verkligen att det är hennes allra bästa vän <3