Hakuna Matata

Min lilla prolog slutade ju med frustration över att värkarna avstannat igen... fortsättningen som följde hade jag inte väntat mig!

 

Värkarna avtog som sagt och det kändes lite hopplöst vilket gjorde mig på uruselt humör. När klockan var 14 var det dags för ännu ett kontrollbesök. Återigen såg CTG bra ut men den här gången följde ett helt annorlunda samtal med läkaren. Både jag och T räknade med en planering för en igångsättning under morgondagen då kurvorna som sagt sett bra ut, men istället får vi veta att man hittat bakterier i mitt vatten så man vill sätta igång mig tidigare och hon frågar om vi har saker med oss! Väskan som flyttat fram och tillbaka mellan bilen och hallen hade fått följa med till bilen igen så det fanns ingen anledning till att vänta. En undersökning gjordes för att se vilken metod som skulle användas och man konstaterade att mina onda värkar under natten trots allt gjort nytta då jag var öppen minst 3 cm. Vi fick sedan gå ut i väntrummet och vänta på att de skulle hämta oss på förlossningen. Här kom nervositeten! Helt plötsligt var det dags...dags att möta smärtan, dags att möta bebis - dags att bli föräldrar!

 

Väl på förlossningsrummet hann klockan bli 16.00 och det sattes ett värkstimulerande dropp. Ganska omgående kändes de första värkarna. Jag lyckades ta mig igenom de första med bara andning men ganska snabbt blev de mer intensiva och kom allt tätare och jag bad istället om lustgas som lindrade ganska bra. Det som var jobbigt var att värkarna kom så tätt att lustgas togs väldigt ofta så jag blev lite snurrig och illamående då jag knappt hann andas vanlig luft. Jag kan också nu i efterhand konstatera att jag väldigt snabbt tappade begrepp om tiden.

Värkarna kom med ca 1 minuts mellanrum och innan första värken hade planat ut helt så började jag i stort sett känna av nästa vilket till slut gjorde det för jobbigt och tårarna kom. Vi hade dock tur och hade en jättegullig undersköterska, jätteduktig student och duktig barnmorska som alla var supergulliga både i att vara närvarande, förklara och lyssna av oss. Jag hade hoppats på att klara mig längre med bara lustgas men till slut bad jag om epidural trots rädsla för sprutan, då jag inte kände att jag hade någon kontroll alls och jag var redan helt slut kändes det som.

 

När klockan närmade sig 22.30(?) började jag känna av ett första tryck neråt och precis då var det tyvärr skiftbyte och in kom ny barnmorska och ny undersköterska. Även de var duktiga men jag kände inte lika mycket för barnmorskan som jag tyckte pratade och ställde onödiga frågor mitt i alla värkar. En kort stund senare kunde jag börja krysta! Jag hade aldrig kunnat drömma om hur jobbig den biten var - hur man skulle längta efter varje krystvärk, samtidigt som det skulle kännas så hopplöst då det inte kändes som att det hände något. Jag var också förvånad över känslan i trycket, att det på riktigt skulle kännas precis som att man måste bajsa - hahaha!

 

När klockan närmade sig 23.30 började jag av någon knäpp anledning bli stressad då jag fick för mig att jag ville att hon skulle födas i april, och inte i maj så då tryckte jag på ännu lite mer. Sista stunden fick jag nästan panik då krafterna var slut och jag kände inte längre av när jag fick värkar vilket gjorde att jag chansade och krystade lite av och till hela tiden. När klockan slog 23.44 den 30 april kom hon under svidande smärta, envis från start med händerna knäppta så man tvingades förlösa med båda axlarna i bredd istället för att lirka ut en i taget. Det var så overkligt att höra henne, att se henne och inse att hon var vår!

Arbetet efteråt var verkligen jobbigt då motivationen försvann i samband med hennes födelse - att då hitta några sista krafter till att få ut moderkakan och stå ut med en undersökning av underlivet och att sys (något som inte gjorde ont men ändå!).

 

Att sedan få duscha var bland det ljuvligaste jag gjort och jag stod länge, länge! Sedan följde en undersökning av vår tjej som visade sig vara 52cm lång och 4150gram tung och en väntan på att få gå över till avdelningen där vi skulle få vara kvar för observation på grund av tidig vattenavgång och bakterier i vattnet. Här var både jag och T helt färdiga - jag efter två nätter med dålig/obefintlig sömn + en förlossning och T med en oläglig feber/förkylning samt nerver som släpper efter att ha stöttat mig i flera timmar.

Klockan hann bli 4.30 innan jag fick åka i säng till andra avdelningen och underbart nog fick vi ett familjerum så även T fick stanna med oss. T somnade snabbt men själv hade jag svårt att släppa vår lilla tjej med blicken och att sova gick inte riktigt trots den otroliga tröttheten.

 

T var helt underbar genom hela förlossningen och stöttade genom att bara finnas nära, hålla handen, prata med personalen åt mig och förmedla vad de sa. Någon massage däremot var jag inte alls intresserad av till min egna förvåning, men det berodde nog på att all smärta satt i magen för min del i stort sett - och när jag väl kände lite i ryggen blev jag mest störd av beröring där. Han har också stöttat under hela tiden på avdelningen och jag har i stort sett bara behövt ligga i sängen.

 

Vi var ju lite oense om namn innan men hade väl i alla fall kommit fram till några gemensamma favoriter. Det konstiga var att när hon väl var född så kändes inte mina favoritnamn alls särskilt intressanta  - vi funderade egentligen bara mellan Ellie och Selma när vi väl fick se henne tror jag, och egentligen tänkte vi nog bara på henne som en Selma. Med andra ord blev det en liten Selma som fick följa med oss hem efter 1,5 dygn på familjerummet.

 

Selma verkar hittills vara en trött liten dam med mycket egen vilja och humör, något som satt käppar i hjulen för vår amning. Vi får väl ge det någon dag till, men att känna den här hjälplösheten när ens bebis skriker men inte har ro till att suga, det är det inte värt i långa loppet...!