Hakuna Matata

Mitt lilla firande hann inte ens börja innan det förbyttes i extrem sorg när pappa ringde och berättade att min älskade vovve numera finns i himlen. De hade tagit beslutet att avliva honom igår efter att han inte längre orkade resa sig från golvet för att han var så svag i benen. De hade väntat med att berätta så att jag skulle slippa tänka på det innan min opponering som jag hade idag, vilket jag är oerhört tacksam för.

Just nu orkar jag inte prata med någon.
Jag vet inte vad jag ska göra, just nu gråter jag bara... det som är jobbigt är att jag kommer förmodligen bli lika ledsen på nytt när jag åker hem till mamma och pappa nästa gång och han inte möter mig i dörren, det är nog först då som jag verkligen kommer fatta att den där underbara varelsen som varit ett del av mitt liv i 9 år inte längre finns.

Jag önskar att jag varit hemma och verkligen hade fått säga hejdå till honom, få vara med honom när han fick somna in men samtidigt så vet jag inte om jag hade klarat det heller.... Jag antar att man får försöka se det som så att han slapp lida när han dog och att han fick leva 11,5 år varav 9 av dessa var i vår familj.