Hakuna Matata

Idag har varit en riktigt bra kväll, en sån som känns bra i hjärtat...
Jag satt vid datorn när min mobil ringde och innan jag tog den så kände jag på mig vem det var som skulle ringa, och min känsla visade sig vara helt rätt då det var min älskade vän S som jag inte pratat med på flera månader. Jag fick förstås lite hjälp av att vi messat för någon dag sedan, men helt ärligt så har jag ändå en viss aning om att det är hon de gånger hon ringer...
När jag först flyttade till Linköping vantrivdes jag och ville bara hem till Karlstad, men nu i efterhand så är jag så otroligt glad för att jag flyttade hit. Jag gillar stan, den är mysig och lagom stor men tack vare de människor som jag har i Karlstad så vill jag ändå tillbaka dit. Men hade jag inte flyttat hit så hade jag inte heller träffat min underbara S. Hon är i mina ögon en helt perfekt människa vilket låter skittöntigt, men hon är så snäll och glad och trevlig att de dagar hon är på taskigt humör så framstår hon ändå som glad.

Nu är inte tanken att det här ska bli någon hyllningstext till S utan till att ha underbara vänner i allmänhet, Jag har inte många vänner, de är mycket lätträknade, det beror kanske framför allt på att jag är så bortskämd med de vänner jag har... jag har aldrig varit bra på ytliga vänskapsrelationer, de människor som jag har i mitt liv vill jag ska vara människor som jag kan vara mig själv med och som får mig att må bra.
L träffar jag så ofta jag kan och även om vi inte pratar ofta mellan gångerna vi träffas så vet jag att jag alltid kan slappna av de gånger vi ses, det blir aldrig några pinsamma tystnader - antingen tjattrar vi som apor eller också säger vi inget alls men uppskattar varandra i tystnad... svårt att förklara men man känner att det finns ett band mellan oss, precis som jag känner med hennes mamma, och med S. Det är människor som jag vet att jag kan ringa om jag behöver dem eller bara känner mig nere, personer som jag aldrig skulle skämmas inför.

Sen har jag mina två andra L-kompisar som jag inte träffat på flera år utan bara har lite sporadisk kontakt med via mess och mail men som hängt med sedan barndomen. De har inte samma inblick i mitt liv längre men det är ändå människor som jag alltid vill ha i mitt liv...Även Ts kompis D har kommit att bli en vän som jag känner liknande band med...

Alla de här människorna är en självklar del av mitt liv för mig, människor som jag ser mig med även som gammal... jag kan se oss tillsammans när vi är riktigt gamla och gaggiga :)

Jag undrar vad det är som gör att man knyter de här banden med vissa människor och varför man inte gör det med andra...? Tjejen jag ska skriva mitt ex-arbete med är jättemysig och trevlig och vi har hängt ihop till och från genom hela min utbildning men jag vet också att den dagen jag är färdig så kommer hon vara borta ur mitt liv och jag kommer inte att sakna henne nämnvärt... låter kanske grymt men jag vet att det är så! Genom mitt liv så har jag bara förlorat en enda vän som jag verkligen har saknat, kanske var det för att vi bråkade  och inte bara förlorade kontakten som det gjorde mig så ont, eller också är det för att hon var en sådan person som jag kände ett sådant band med. I alla fall har jag försökt att ta lärdom av den erfarenheten och försöker att höra av mig då och då till de jag verkligen bryr mig om...

Oj... långt inlägg... i alla fall, till alla er som finns i mitt liv...

Älskar er!