Hakuna Matata

Ja, Sandra har redan berättat vad som har hänt men här kommer ögonvittnet själv:

Jag beslutade mig för att gå till gräsplätten bakom mammas hus för att Åsa skulle få springa av sig lite innan jag skulle dra. Det är som en "mur" i änden av huset vilket gör att den som kommer från gräsplätten står en bit ovanför marken där vi nu kom gående. I alla fall stöter jag på en tant med en labrador och en annan hårboll. Då hör jag kärringen säga ojdå, jag har inte fattat att sitatuionen är så illa än. På en sekund har dessa två hundar slängt sig på mig och Åsa. Jag känner hur jag får ett bett i handen och hur Åsa ålar sig ur kopplet och sin tröja i ren panik. Åsa springer runt hörnet och är märkbart livrädd med labradoren efter sig. Jag får tag i hårbollens koppel och håller fast den och ger till kärringen (allt sker typ på 30 sekunder). Jag skiter i dem och springer efter Åsa, när jag kommer runt hörnet är Åsa borta och den labradoren sitter i husets ände. Jag ropar och visslar men hittar henne ingenstans. Efter några minuter börjar jag få panik och springer upp till mamma. Hon kommer ner och hjälper mig leta. Vi beslutar oss till slut att dela på oss så vi går på varsin ände av gatan och ropar. Då möter jag en kille (som bor i gången brevid mig). Han frågar om jag tappat bort min hund och berättar att de hade hittat henne och tog med henne in till sig. Så 30 minuter senare från händelsen är vi på väg hem till honom och ut kommer hans sambo med vår skakiga lilla Åsa. Hon var helt blodig på benet. Utanför står kärringen och väntar. Mamma försöker få henne att förstå att hunden som bet inte är normal. Tanten säger att hon är ju så go annars men gillar inte små hundar!!! "Hunden har ju gått kurser och hos psykolog för att hon har ju skadat en och en annan katt"!!! Men va fan! Mamma försökte vidare med att hon borde inte vara hundvakt eftersom hon uppenbarligen inte orkar hålla dem! Plus att hunden borde verkligen ha munkorg!

Vi ringde till veterinären som tyckte vi borde komma in och kolla såret på benet. Jag kände mig skitstressad eftersom det var en timme kvar till mitt prov. Jag åker i alla fall till veterinären efter provet och då har mamma redan varit inne och fått bedömningen. Åsa ska nu gå på antibiotika och inflamationsgrejs, hon ska rengöras också. På onsdag ska vi tillbaka för att kolla så det inte behöver dreneras. Då måste hon sövas vilket kommer kosta ännu mer.
Vi kom hem nyss efter att ha varit till Apoteket och hämtat ut medicin. Så då gick vi till tanten som lovat att betala efter att J ringt. Vet ni vad kärring-jäveln har mage att säga när vi står där!
-"Vi kunde ju båda ha förhindrat det här. Om jag tagit hundens halsband och du bärt upp din hund".
Jag är tyst och konflikträdd men där viker jag mig icke! Jag sa då att det håller jag inte med om, jag ser inte att jag gjorde något fel! Jag ska inte behöva ta upp min hund i famnen pga de där hundarna!
Hur ska jag kunna veta att de var helt galna och att hon inte har någon kontroll för fem öre över dem? Jag kan ju inte ta upp min hund så fort det kommer hundar och möter oss. Åsa kommer ju antingen själv bli hundilsken då om jag visar det beteendet. Nejdu. Då sa jag emot!
Kärringen föreslog även till mamma att vi ska ha tider så vi inte möter varandra igen med hundarna. Men seriöst??!??! Nej jag är så jävla arg.
Lilla Åsa ligger i fotöljen och skakar. Hon kan inte stå på benet heller.... usch det gör så ont i en!

Klockan 19 ska hundägarna ringa och vi ska berätta om de ytterligare utgifterna som tillkommer. Vi kommer kräva att hunden ska ha munkorg och ser vi att den inte har det så kommer vi polisanmäla. Nog för att hunden är sjuk och någonting fel måste det vara tack vare att de gått hundkursen utan framgång. Hunden eller ägarna, någonstans lär vi upptäcka vart det ligger.

Nu ska jag rengöra Åsa...

Kram Linda

Ps. Det blev ingenting på mig, jag tror mina vantar hjälpte mycket Ds.

---