Igår är dagen jag för alltid kommer minnas med sorg.
Mamma och Joakim kom förbi med Cero, hans bakben fungerade inte som de skulle och ögonen snurrade runt. Vi begav oss till veterinären som sa att han förmodligen fått en hjärnblödning eller har en hjärntumör som har börjat märkas.
Vi beslöt oss för att låta honom somna in så att han slapp lida och så att vi kunde minnas honom som den Cero han var.

Min familj sörjer en helt underbar familjemedlem som för alltid kommer finnas i våra hjärtan.
Själv har jag så ont att jag vet inte hur jag ska kunna må bra igen. Det känns som om mitt hjärta inte får blod för att allt ligger som klumpar i armar och ben. Mina muskler känns svaga och jag får ingen luft. Jag skulle ge vad som helst för att få honom tillbaka, jag saknar honom så.
Veckan som började så bra, det känns som om gud insåg att jag var lycklig och ville förstöra allt. Jag får inte ur bilden i huvudet när han tar sina sista andetag. Jag ville inte släppa taget men mamma sa att det var dags att gå. Det kändes så svårt att lämna honom där på golvet helt ensam.
Jag försöker se de positiva men just nu går det inte. Jag försöker sysselsätta mig så jag inte ska gråta hela tiden. Min ansikte ser ut att ha blivit misshandlat men det är precis så jag känner mig också, så det passar egentligen bra.
Bättre hund och vän får man leta efter. Jag är glad för den tiden jag fick, och jag kommer för alltid vara tacksam för den.

Hejdå min bäste vän. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
/Linda