Hakuna Matata

För omkring två veckor sedan inträffade det en incident som jag sent ska glömma.

Jag var på väg hem med buss när jag innuti bussen fick se en handikappad man gå på andra sidan gatan. Jag klev av på min hållplats och väntade på att bussen skulle åka iväg så jag kunde gå över vägen.

När bussen åker iväg upptäcker jag den handikappade mannen mitt i vägen.
Han var kort och hade nått fel på benen så de såg liksom skeva/böjda ut.
Han fäste blicken i mig och stoppade mig när jag skulle gå över vägen genom att säga något som jag uppfattade som att han ville veta vägen.
Då, trevlig som jag är, förklarade jag att jag inte förstod vad han sa eftersom han var utländsk och inte särskilt bra på svenska. Han sade samma mening igen och nu uppfattade jag det som att han antydde på att jag var en rasist eller något. (Saken är den också att han under hela tiden log och såg trevlig ut så jag förstod verkligen ingenting.)

Jag förklarade återigen att jag inte förstod, och nu började jag bli irreterad (eftersom jag kände mig anklagad). Då började han stryka sig och magen och sa med brytning;
- Du trycka på mig.

SEDAN, LÄGGER SIG MANNEN NER MITT I VÄGEN OCH FORTSÄTTER GNIDA PÅ MAGEN OCH UPPREPAR "DU TRYCKA PÅ MIG" - LEENDES!

Jag blev så chockad att jag bara sa att jag inte fatta vad han prata om och småsprang därifrån.
Varje gång jag kliver utanför min dörr är jag rädd att han ska komma, och igår!
Igår såg jag honom.
Han sneglade på mig och jag, rädd som jag är, skyndade mig in i gången och rusade in i min lägenhet och låste fort.

Sedan när jag kollade igenom fönstret var han plötsligt borta, mannen med kryckorna hade försvunnit för stunden... men han kommer garanterat tillbaka...

Ni kanske inte finner detta så roligt, men grejen är den att sånt här händer alltid mig.

//Linda (som det är starkt synd om)